Etikettarkiv: 2017

Accept – Restless And Live

ARTIST: Accept
TITEL: Restless And Live – Blind Rage Over Europe 2015
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska veteranerna ACCEPT har de senaste åren varvat upp och gått fullständigt bananas i sin nytändning med Mark Tornillo bakom mikrofonen. 3 starka studioalbum i form av “Blood Of The Nations”, “Stalingrad” och “Blind Rage” har gett dem möjligheterna att blanda ut klassikerna med nya starka spår i livesammanhang, och det fungerar väldigt bra. Precis som det fullständiga namnet på den här liveskivan antyder så är det just en kombination av det gamla (“Restless And Wild”) och det nya (“Blind Rage) som är det absolut bästa med skivan. jag gillar skarpt att ACCEPT vägrar falla tillbaka på enbart gamla meriter och dra runt med bara “Restless-Balls-Metal Heart”-eran. Inte för att det är svaga kort (tvärtom!), utan för att resultatet när klassiker som Son Of A Bitch följs av nyare höjdare som Pandemic och Dark Side Of My Heart blir spännande.

Ljudbilden på “Restless And Live” är riktigt bra, och man kan nog se detta som en “best of” snarare än ett riktigt livealbum. Det blir extra tydligt då man valt att mixa ner publikljudet mellan många av låtarna istället för att ge sken av att det är enda spelning som fångats. Ärligt kanske, men skivnörden i mig kan tycka att det är lite trist – jag vill ju bli lurad att jag är på konsert när jag spelar liveskivor…! Nu är dte en petitess i sammanhanget och något man glömmer bort över tiden man spelar den här. Fattas bara annat. Peter Baltes, Wolf Hoffmann, Mark Tornillo, Uwe Lullis och Christopher Williams serverar total 27 låtar ur ACCEPTS låtkatalog med en glöd och en kompetens som gör hela dubbelskivan till en fröjd. Hoffmanns låtskrivarkapacitet framstår som en av de starkaste i hårdrockshistorien när pärlband efter pärlband radar upp sig. Man liksom inte ens räkna upp de starkaste spåren i låtlistan i en recension som den här av rädsla för att utesluta riktiga ess.

Du får kolla in “Restless And Live – Blind Rage Over Europe” på egen hand. Du kommer inte att bli besviken, det är ett löfte!

Armored Saint – Carpe Noctum

ARTIST: Armored Saint
TITEL: Carpe Noctum
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det första man får konstatera med den här skivan är att titeln är smått genialisk. “Carpe Noctum”, fånga natten – på en liveplatta? Briljant i all sin enkelhet. Och det är just enkelheten och det okomplicerade som är receptet på den här given. 8 låtar, kort och koncist och utan krusiduller. Los Angelesbördiga ARMORED SAINT har passat på att föreviga sitt gig på Wacken 2015, och sin egna headlinespelning i Aschaffenburg (Tyskland, som du ser på namnet…) i samband med det. Resultatet är detta. Och det gungar rätt skönt.

ARMORED SAINT spelar smart på sina starka kort. Jonh Bush har en karakteristisk röst och sjunger jäkla bra live, låtarna har ett sväng som är stundtals lite tillbakalutat och passar ganska bra live – och bandet har kul. Man kan nästan höra Joey Veras, Jeff Duncans och bröderna Phil och Gonzo Sandovals spelglädje. Man blandar också rätt skönt från senare releaser och gamla trotjänare. March Of The Saint står sida vid sida med Win Hands Down. Personligen hade jag gärna sett mer från 2010 års “La Raza” eftersom jag gillar den plattan, men man får hålla tillgodo med Left Hook From Right Field. I övrigt är det mycket nostalgi som gör att skivan passerar fort fram, har man haft bandets vinylskivor i skivbacken hemma så minns man omslag och bilder (“Raising Fear” är nog det omslag som ligger främst i undertecknads pannlob…) och en annan svunnen tid. Det är lite som hela skivan, det vill säga… mysigt. Okomplicerat.

“Carpe Noctum” går knappast till historien som världens bästa liveskiva, ungefär som ARMORED SAINT aldrig blev världens största band – men det är lik förbaskat väl värt tiden och väldigt trevlig lyssning. Fånga natten!

 

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given “Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given “L’Ennfant Sauvage” samt material från “The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från “L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.