Etikettarkiv: Cannibal Corpse

Intervju: Paul Mazurkiewicz från Cannibal Corpse

När CANNIBAL CORPSE drog genom Europa med BEHEMOTH, MISERY INDEX, LEGION OF THE DAMNED, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI på Full Of Hate-turnén slog sig Martin Bensch ner med en nyvaknad Paul Mazurkiewicz, trummis i bandet, på Trädgår’ns övervåning för ett samtal om bland annat turnerande och låtskrivande.

Redan när turnémanager Pete tar emot mig utanför Trädgår’n i Göteborg slås jag av hur avslappnat allt är runt omkring CANNIBAL CORPSE. Att anstränga sig för att allt ska funka så smidigt som möjligt verkar vara viktigt för bandet.  Vid sidan av att skapa någon av den mest extrema dödsmetallen som gjorts verkar veterangänget inte vilja skapa något väsen kring sig som personer. Stämningen på klubben är samlad – på scen soundcheckar MISERY INDEXs crew trummor – och när väl Paul glider in efter en stunds väntan för mig är det med en mycket avslappnad attityd och en kopp kaffe i högsta hugg.

Okej, kul att se dig Paul.

– Tack, kul att vara här.

CANNIBAL CORPSE har ju varit med sedan slutet av 1980-talet, och har ju haft sina upp- och nergångar. Vad skulle du säga är det bästa med att vara med i bandet idag?

– Well, jag vet inte riktigt. Faktumet att jag kan göra detta, och har gjort det under de gångna nästan över 20 åren är ju stort i sig. Att spela den musiken som du älskar, fullständigt galen dödsmetall, och att du kan försörja dig på det är fullständigt häpnadsväckande egentligen. Och det har ju varit så sedan vi startade. Du går ju inte in i denna scenen och tänker att du ska vara där CANNIBAL CORPSE är idag. Turligt nog så hade vi flyt från början. Vi fick möjligheten att turnéra redan från början av vår karriär och på det sättet bli större och kunna lägga undan lite pengar.

Full Of Hate-turnén tog bandet till en del ganska stora spelställen. Hur skiljer sig detta från när bandet började frågar jag Paul.

– Well, från början var ju inte dödsmetallscenen så speciellt stor, som du vet. Det var mer klubbkänsla på gigen, och musiken var så ny för i stort sett alla. Om du kunde fylla ett ställe med en publik på mellan 300 till 400 personer så var det ett bra gig. Och det var ju det vi var vana vid, vi gjorde en hel del gig i den storleksordningen i början. Och vi gör dem fortfarande här och där, men just nu är det galet att tänka på att scenen faktiskt startade som en liten, underjordisk grej och jämföra med hur det är idag. Det är lite av en bedrift faktiskt.

Paul vet vad han talar om. Tillsammans med basisten Alex Webster är han en av två originalmedlemmar i bandet. Vid intervjutillfället är Paul den ende i bandet som både är på spelstället, och vaken. Gitarristerna Pat O’Brian och Rob Barrett och sångaren George ”Corpsegrinder” Fisher utgör de övriga tre femtedelarna av dödsorkestern som faktiskt har sålt mest plattor inom dödsmetallscenen.

Berätta lite om Full Of Hate-turnén. Hur blev den av?

– I vanlig ordning var det genom managementet.

Paul blir lågmält till sig när jag säger att det verkligen är ett respektingivande paket.

– Ja, det är det verkligen. Vi visste att BEHEMOTH var på väg att göra comeback (efter Nergals framgångsrika kamp mot cancer) och de högre makterna kom med en plan, typ vad skulle ni säga om att turnera med BEHEMOTH? Och vi sade, typ visst – varför inte?

Var det första turnén ni gjorde med BEHEMOTH?

– Ja, vi har inte gjort denna typ av vända med dem. Några festivalgig, mest i USA. Och det har verkligen kommit mycket publik till konserterna. Jag tror att hade du pratat med vilket som helst av banden i paketet, så skulle de säga att detta har varit en mycket bra turné.

Några galna grejer som har hänt?

– Haha, inte alltför många. Vi har ju varit med en del, så det är ju inte så att allting med turnerande är nytt för oss. Vi är verkligen nedtonade i vårt beteende. Inte för att vi någonsin har varit de vilda grabbarna, haha! Det enda som egentligen hände var att George halkade och trillade ur bussen på turnéns andra dag och slog i sina revben rejält. Hans armbåge var inte heller direkt vacker. Så under den kommande veckan så fick han ju spela med smärta. Men i övrig har det mest handlat om att hänga med de andra banden. Inget utöver det vanliga egentligen.

Om du skulle jämföra turnerande i USA mot Europa – är det stora skillnader tycker du?

– Nej, inte egentligen. Jag menar, i Europa är det ju lite annorlunda med tanke på alla olika kulturer. Men annars är det mesta likt. Vi har bra konserter i USA, vi har bra konserter i Europa, haha!

Jag har läst att Alex speciellt gillar att turnera i Skandinavien. Hur är det för dig?

– Well, jag vet inte om jag har ett speciellt land som favorit. Överallt där vi har spelat på denna turnén så har det varit kul. Här i Skandinavien så har vi haft några fantastiska konserter, och där är det en liten skillnad mot övriga Europa tycker jag. Varje land är olikt det andra, och det är coolt att få uppleva det. Skandinavien dock är ett fantastiskt ställe för oss – speciellt Sverige. Jag brukar alltid säga det, på tal om nåt annat, att med tanke på hur många svenska band vi turnérat med, och hur många svenskar vi känner så är det fantastiskt att jag inte har träffat en enda svensk som jag inte gillar. Jag säger alltid det till folk, att alla svenskar är trevliga. Det är galet!

Snälla ord, i sanning, från trummisen som nu börjar piggna till på allvar.

Jag brukar alltid vilja veta vad musiker i band själva lyssnar mycket på. Svaret från Paul gör mig minst sagt förvånad.

– Well, personligen gillar jag gamla grejer. Jag har gått tillbaka och börjat lyssna på band från 60- och 70-talen. Jag har gjort en poäng att hitta band som jag inte kände till sedan tidigare, alls. Det stora bandet för mig under de senaste åren har varit STEPPENWOLF. De första sju plattorna från det bandet är i mina öron helt makalösa. Fast det är klart, sen finns det ju de banden som man alltid gillat – SLAYER, KREATOR, DARK ANGEL och SACRIFICE. Det finns ju många verkligt duktiga musiker därute, men inget tycks fånga mig lika mycket som de tidiga grejerna. Egentligen, det enda bandet som har gjort det under, säg de tio senaste åren, är AEON. ”Bleeding The False” är en otrolig skiva. När vi hörde den för första gången blev reaktionen så här ska dödsmetall låta. Kan inte hylla den plattan nog.

Har du hört nåt från ”Path Of Fire”?

– Oja! Men av någon anledning så blåste ”Bleeding The False” bort mig fullständigt.

Tillbaka till era egna grejer – hur gör ni när ni skriver låtar?

– Idag är det ganska mycket en individuell grej. Det har ändrats en del över åren hur vi skriver. I början, när vi inte visste bättre, så skrev vi  allt tillsammans. Inte för att det är fel metod, inte alls. Idag är det mycket friare. När vi skulle börja skriva ”The Bleeding” kom Alex och sa att han ville skriva en hel låt på egen hand, och det var nytt för oss vid den tidpunkten, men det har blivit sättet vi arbetar på idag. Dagens situation med all teknik gör att alla har mer verktyg till att skriva musik på än tidigare.

Men när väl en låt är skriven, innebär det att kompositören säger spela exakt så här?

– Nej, egentligen inte. Fast på de två senaste albumen (”Evisceration Plague” och ”Torture”) och de låtar Alex skrev hade han faktiskt i stort sett skrivit trumpartierna. Han kan tillräckligt om programmering och vet dessutom vad som funkar, så för mig var det i stort sett bara att le och spela. Och i hans låtar så är det faktiskt inte mycket jag brukar ändra.

Okej Paul – det var allt jag hade.

– Well, allright. Tack ska du ha.

Cannibal Corpse – Torture

torture-cannibalARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Torture
RELEASE: 2012
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skiva nummer 12 från klassiska CANNIBAL CORPSE. Vid det här laget vet jag vad som väntar när det dyker upp en skiva från detta gäng. Texter som gjorda för att chockera Hem & Skola, orsaka moralpanik bland stora befolkningsgrupper –  och hetsa till extatiska glädjenivåer hos oss som uppskattar denna typ av kulturyttringar.

Att eftersöka radikala kursändringar hos CANNIBAL CORPSE hade varit som att begära att en bosättare på Västbanken konverterar till islam och flyttar till Gaza –  männen i CC vet vilken musik de gillar att skriva. Tråkigt? Inte en chans. Ser man till vilken räcka magiska låtar bandet har bakom sig inser man fort att det inte bara handlar om att väcka förskräckelse. Likadant är det på ”Torture”, en skiva där låtarna med tung kvalitetsstämpel dundrar in i öronen på ett mycket fint vis.

Demented Aggression öppnar med, rätt gissat, ett furiöst tempo. Uttrycket är lika tajt som trummisen Paul Mazurkiewiczs virveltrumma. George ”Corpsegrinder” Fisher vrålar lika ursinnigt som han brukar. Det enda jag egentligen vill anmärka på är karlns besatthet vid att emellanåt vilja få in för många ord vilket leder till att det låter aningens krystat. Bättre då när det lämnas utrymme för kraftdemonstrationer som i brottartunga Scourge Of Iron eller refrängen i trallvänliga As Deep As The Knife Will Go.

CANNIBAL CORPSE fortsätter den fina traditionen de byggt upp sedan många år tillbaka –  synnerligen habil death metal levererad med ett bitvis fullödigt tekniskt lir och ett rått uttryck. Det räcker, precis som vanligt, groteskt långt.

Live: Behemoth, Cannibal Corpse, Legion Of The Damned, Misery Index & Suicidal Angels

ARTIST: Behemoth, Cannibal Corpse, Legion Of The Damned, Misery Index & Suicidal Angels
LOKAL: Trädgår’n, Göteborg
DATUM: 28 februari, 2012

Årets hårdaste turnépaket drog under gårdagen in i Göteborg. Headlinat av CANNIBAL CORPSE och BEHEMOTH med supportbanden LEGIONS OF THE DAMNED, MISERY INDEX, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI erbjöds publiken verkligen valuta för pengarna.

Jag dyker upp på Trädgår’n mitt under SUICIDAL ANGELS konsert. Är man som jag svårt förtjust i thrash metal är detta ett gäng som jag tycker man ska kolla in. På platta är de inte det bästa av band, men på en scen med en publik som är med på noterna lyfter bandets musik flera snäpp. SUICIDAL ANGELS är besatta av två-takt, och jag gör en kvalificerad gissning att tidiga SEPULTURA är musik som bandet lyssnat en hel del på. En trevlig inledning, helt enkelt.

Anten uppas en hel del när MISERY INDEX går på. Du glade vilket ställ! Att bandet bevisligen har avsevärda krafter som de demonstrerat med all önskvärd tydlighet på platta må vara en sak. Live är MISERY INDEX en juggernaut som smular sönder det mesta i sin väg. Leveransen av låtar som The Carrion Call, The Illuminaught, och The Great Depression övertygar i alla fall mig om att detta gäng bör man ta varje chans att se som man får. Det finns en ilska i MISERY INDEX konsert som går igenom det mesta. Sångaren/gitarristen Mark Kloeppel lyckas skrika sönder mikrofonen inte mindre än tre gånger. Trummisen Adam Jarvis står för den mest fysiska uppvisningen av trumspel hittills och när bandet går av känns det som om de fått alldeles för kort speltid. Imponerande!

Det är såklart inte lätt att gå på efter en dylik uppvisning, och LEGION OF THE DAMNED har inte heller låtmaterialet på sin sida om ni frågar mig. Höjdpunkten är faktiskt det förinspelade introt. Resten blir en enda lång transportsträcka med musik som i många fall känns påtagligt ooriginell. Bandet har visserligen en skicklig gitarrist i Twan van Geel, men detta räcker i jämförelse med de andra banden knappast långt.

WeRock-kollegan Fredrik Sandberg anmärkte att det är märkligt att turnén heter Full Of Hate när det mäktiga vrål som möter BEHEMOTH när frontmannen Nergal stiger ut på scen är så fyllt av respekt och kärlek som det faktiskt är. BEHEMOTH är tillbaka med kraft, och de är det med en av de mäktigaste föreställningar jag sett på bra länge. Majestätiskt är ett synnerligen lämpligt ord att använda i fråga om bandets konsert igår. Ljusshowen är så äckligt snygg att jag häpnar. Låtarna har bandet sedan innan – nu ökar man på med en dimension som tar prestationen till nästa nivå. Bara en sån sak som att de byter backdrop tre gånger under giget visar på att bandet dels har råd att göra det såklart, men också att de tänker mycket på den visuella presentationen som en konsert är.

Nergal har vuxit ut till en frontman av rang – det finns en värdighet och en kraft i hans prestation som tränger under huden på rätt många denna kväll, underteckad inkluderad. Innan konserten undrade jag om Nergal skulle köra sin vanliga stenhårda attityd han hade innan cancern. Det gör han, men den är parad med en känsla av nåt annat – innan Conquer All brister han ut i ”it feels good to be alive, it feels great to be alive!” och han flikar in små vänliga hälsningar till publiken under hela konserten. När BEHEMOTH går av efter avslutande Lucifer står jag och tänker att detta nog kan ha varit en av de bästa konserterna jag sett på mycket länge.

CANNIBAL CORPSE handlar inte om finess, utan om ren urkraft. Det är påfallande stor skillnad mellan detta gäng och BEHEMOTH – ljusshowen är inte särskilt speciell. Det är däremot musiken som pendlar mellan synnerligen olätt och halsbrytande snabb. Trummisen Paul Mazurkiewicz har emellanåt faktiskt svårt att hänga med och får ibland öka upp hastigheten för att kompensera för det han sackat. Gitarrljudet är lika brutalt som bandets musik. Nåt annat ska man inte förvänta sig med låttitlar som I Will Kill You, Fucked With A Knife, nya låten Demented Aggression, I Cum Blood och Hammer Smashed Face. Publiken har tunnats ut något, men de som är kvar bjuder på det mäktigaste öset under hela kvällen. Det moshas i varenda låt, det crowdsurfas mycket och det skriks med kraft med i de av George ”Corpsegrinder” Fisher framvrålade texterna. Det är kul att se ett band som trots att de varit igång sedan 1988 fortfarande tycker det är svinkul att stå på scen. Många skulle nog säga att bandets musik är olyssningsbar och att det låter likadant hela tiden. Dessa människor, vågar jag påstå, begriper inte den musikalitet som främst demonstreras i det knäckande riffandet från gitarristerna Rob Barrett och Pat O’Brien och basisten Alex Webster.

Jag gillar CANNIBAL CORPSE mycket, men denna kväll står de inte som segrare i den mån man nu ska se dylika tillställningar som tävlingar – BEHEMOTHs och MISERY INDEXs konserter står ut som de starkaste denna kväll på Trädgår’n. Upplevelsen av att ha bevittnat något mycket bra följer med mig hem i göteborgsnatten och fanns kvar när jag vaknade i morse. Det, kära läsare, säger något om hur kvällen upplevdes.