Etikettarkiv: Insideout Music

Haken – Virus

ARTIST: Haken
TITEL: Virus
RELEASE: 24/7 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Engelska HAKEN hör till gruppen band som jag oftast tycker är intressanta att lyssna på, men som kanske inte alltid når upp till de där riktigt höga nivåerna genomgående. Senaste plattan jag recenserade av bandet, “Affinity” från 2016,  gav jag en betygssjua vilket ju får ses som ett bra betyg. “The Mountain” från 2013, en skiva som hos flera lyssnare och tyckare har framstått som en av bandets kreativa peakar, tyckte jag också om även ifall jag tyckte att produktionen lämnade en del att önska.

Med kommande plattan “Virus” som ska ses som ett tvillingverk tillsammans med “Vector” som kom 2018 känner jag dock att bandet lyckas med bedriften att bjuda på en skiva som både har så fruktansvärt starka låtar och en produktion som jag verkligen gillar.

“Virus” öppnar också den, precis som “Vector” starkt med Prosthetic som har ett mycket episkt anslag, men som inte nöjer sig med det. Här samsas sväng, tvåtakt, högtflygande refränger och, såklart, vissa inslag av DREAM THEATER. Men till skillnad från bandets tidigare skivor, så känner jag att HAKEN inte hänfaller till oreflekterad idoldyrkan. Det gäller även de inslag av BETWEEN THE BURIED AND ME, CALIGULA’S HORSE och TESSERACT som återfinns ganska regelmässigt på HAKENs palett – de blir mer blinkningar som förhöjer “Virus” till mycket njutbara höjder. Att bandet är tekniskt skickligt visas såklart upp, men detta kommer inte i vägen för att HAKEN har snickrat ihop en skiva till brädden fylld med högklassiga låtar. Den enda låten som jag känner ligger lite under de övriga är The Strain som ligger direkt efter det mäktiga 10-minuterseposet Carousel och inte direkt klarar av att mäta sig mot denna. Men dippen är tillfällig för efter Canary Yellow drämmer bandet i med sviten Messiah Complex som sannerligen tar andan ur mig varenda gång jag lyssnar på den. Det är också här jag inser att “Virus” kan vara det bästa som HAKEN har släppt ifrån sig. Sviten är så oerhört mäktig att avslutande Only Stars känns direkt nödvändig och som känns som ett ömt avsked.

Har ni lyssnat på HAKEN innan så tror jag att jag kan lova er att ni kommer att gilla “Virus”. Kolla in den.

Psychotic Waltz – The God-Shaped Void

ARTIST: Psychotic Waltz
TITEL: The God-Shaped Void
RELEASE: 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är inte den ende recensenten som nämner att det har gått 26 år sedan den här sättningen av PSYCHOTIC WALTZ gav ut material.

För bandets del så verkar detta inte spela någon som helst roll – de låter lika samspelta och skickliga som om de hade fortsatt att lira varje dag under den tiden. Och det är klart imponerande insatser, framför allt från rytmsektionen bestående av trummisen Norman Leggio och basisten Ward Evans.

PSYCHOTIC WALTZ låter, på gott och ont, som ett väldigt amerikanskt band. Jag hör en hel den FATES WARNING, fast med en egen twist och bättre, i det kaliforniska bandets musik. När det lyfter, som i While The Spiders Spin, så drabbar musiken rejält, men bandet såsar också till det emellanåt med att dra ut på tjatiga refränger som i All The Bad Men. Det gör att jag upplever skivan som lite för obalanserad för att jag ska ta fram de höga betygen, men ändå tycka att “The God-Shaped Void” är en skiva som sannerligen har sina goda sidor också.

Gillar man lagom utmanande progressiv metal med ett skickligt hantverkskunnande så kommer man uppskatta den här skivan.

Devin Townsend – Empath

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Empath
RELEASE: 2019
BOLAG: InsideOut

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Devin Townsends skaparkraft är ju lika ymnigt omskriven – nästan – som det ymnighetshorn av musik som kanadensaren har skapat under åren. Varje infall som Townsend har bejakat har antingen fått folk att bara acceptera att musiken kanske inte alltid håller hela vägen, men att varje platta har haft stunder av ren genialitet. Eller så har man bara avfärdat den som tröttsam. Jag är ganska övertygad om att i alla fall den första gruppen ser “Empath” som skivan där Devin Townsend växlar in varenda sådan bedömning och presenterar det bäst sammanhållna albumet han gjort under sin karriär.

“Empath” fullständigt bländar med sin rent episka musik. För “episkt” är ett ord som  väldigt ofta har dykt upp i min skalle under den gångna veckan då skivan har bott i öronen. “Skönhet” och “ystra krumsprång med finess” är två andra uttryck som också passar väldigt bra in på den här skivan. Ni kanske blir förvånad när jag säger att Hear Me inte är mitt favoritspår, då jag ofta har bekänt min kärlek till Devins tidigare band STRAPPING YOUNG LAD på flera ställen på internet, utan Borderlands där Devins lekfullhet kommer till sin fulla rätt med en låt som excellerar i hur mycket man kan bygga upp en låt till höjder som nästan, men bara nästan, får mig att rodna av njutning.

För är det något som Devin Townsend visar på “Empath” så är det att han är en låtskrivare som bemästrar olika musikaliska uttrycksformer till perfektion. Ta bara körsången som är nästan genomgående på plattan. Jag märker hur han ser kören som ett instrument, och inte som ett inslag att bedriva kontraster med som BEHEMOTH gjorde för inte så länge sedan. Och behöver jag nämna att det är oerhört skönt att det är vuxna som ingår i kören?

Jag tror att ni förstår att jag verkligen gillar “Empath” så pass mycket  att den med väldigt stor sannolikhet kommer att hamna på min årsbästalista. Jag har gång efter annan kommit på mig själv med att nynna på låtar, stycken av Genesis har poppat upp i skallen med oroväckande frekvens, och att lyssna på annan musik har varit i stort sett omöjligt.

Att Devin Townsend dessutom, återigen, har rattat upp en produktion som totalt golvar gör att mina öron  har känts omhändertagna välkomnade, ja, bortskämda under den gångna veckan.

Kolla in “Empath”. Den kanske inte faller er helt på läppen, men att säga att den är ointressant är helt omöjligt. Jag lovar.