Etikettarkiv: Insideout Music

Leprous – Malina

ARTIST: Leprous
TITEL: Malina
RELEASE: 2017
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska LEPROUS har funnit i periferin för mig under ganska många år, men jag har aldrig gett bandet en chans mer än en låt här och där. Först nu med ”Malina” har bandet lyckats dra in mig i sin sfär – och på kuppen fått mig att vilja kolla in resten av bandets diskografi.

Bandets proggiga, ganska väna, och intressanta musik gör att jag är helt övertygad om att ”Malina” både stöter ifrån och drar in lyssnare. Vissa av låtarna kan jag inte ens med den bästa vilja i världen kalla metal – se Leaches och avslutande The Last Milestone – medan andra låtar som Captive och The Weight Of Disaster har ett tungt fläskigt sväng. Åter andra låtar vräker på med synthar åt new wave-hållet och brottartyngd – jag tänker på Mirage som är en av skivans allra bästa låtar. Slutet är så galet bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det första gången.

LEPROUS visar att de är ett band som kan sitt hantverk. Bandets utforskande och nyfikna sinnelag resulterar i musik som till största delarna är fantastisk att lyssna på. Mest imponeras jag av kompets oerhörda lyhördhet – basisten Simen Daniel Børven och trummisen Baard Kolstad låter för det mesta som ett enda instrument. Utom när de högst medvetet bryter mot detta. Sången från Einar Solberg är också väldigt imponerande.

Sammantaget är ”Malina” en oerhört fin progressiv platta som verkligen förtjänar er tid. Kolla in den.

Haken – Affinity

imageARTIST: Haken
TITEL: Affinity
RELEASE: 2016
BOLAG: Inside Out

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2013 recenserade jag HAKENs ”The Mountain” och tyckte då att det progressiva gänget visade på stor nyfikenhet och hantverksskicklighet på ett sätt som jag uppfattade som aningens bättre än rätt mycket annan progressiv musik.

2016 är det dags igen – ”Affinity” är en både snyggare och aningens mer tillbakalutad affär än ”The Mountain” och även om det ibland är lite för strömlinjeformat så är topparna rejält bra och njutbara.

Att det såklart finns låtar som spänner bågen hårt på skivan tror jag inte att någon är förvånad över. 15-minutersmonstret The Architect är en sådan, och visst, den har sina förtjänster, även om det är andra låtar som väsentligt höjer ”Affinity”. De är de där låtarna som vi skulle kunna kalla bagatellartade, utan att mena något illa med det.  Nä, detta är låtarna då jag märker att bandet har slappnat av och ”bara” haft roligt. Vi har fina 1985 som med tydliga nickningar åt DREAM THEATER kommer undan med att vara gravt underhållande och baka in mycket By Demons Be Driven-gillande trummor i slutet, majestätiskt refrängstarka och nästan euforiska Earthrise som jag lyssnat vanvettigt många gånger på just av dessa anledningar, skönt djentiga The Endless Knot och ljuva avslutaren Bound By Gravity. Detta är låtar som jag misstänker att jag kommer att återvända till under 2016.

HAKEN visar återigen att de är ett band som är värt att lägga lite tid och uppmärksamhet på. Även om bandet inte har fått till ett album som jag genomgående kan hylla så finns det tillräckligt med bra musik på ”Affinity”, precis som det har gjort på de tidigare skivorna, för att jag ska plocka fram ett betyg på den övre delen av skalan.

Poverty’s No Crime – Save My Soul


ARTIST
: Poverty’s No Crime
TITEL: Save My Soul
RELEASE: 2007
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Wassenius

POVERTY’S NO CRIME är för mig en helt ny bekantskap, detta trots att bandet existerat sedan 1991.
”Save my soul” är bandets sjätte album sedan starten, huruvida det är ett av deras bättre kan jag inte uttala mig om då detta som sagt är min första bekantskap med bandet. Låt mig redan nu säga att detta är ett högst ovanligt ”progmetal”-släpp i mina öron. När det gäller denna ”genre”, om jag får använda det uttrycket, är jag nämligen på gränsen till extremt kräsen. Oftare än sällan blir denna typ av musik så avancerad och teknisk att den riktas mot någon sorts ”inbördes-beundran-klubb”. Fantastiskt duktiga musiker som gör extremt meckig och svår musik, med betoning på svår, vilket leder till låtar som inte fungerar som lyssningsobjekt. Det blir istället någon sorts potpurri av avancerade grejer man kan hittar på under fem eller snarare femton minuter.
PNC faller dock inte i denna fälla. Här är det tekniskt så det förslår (bandet ligger mycket riktigt också på InsideOut som blivit något av ett bolag för denna genre), men det blir aldrig för mycket.
Ett solo svävar aldrig ut för långt utan utmynnar i ett nytt riff, en annan melodislinga, en vers innan man hunnit ledsna. Det blir aldrig långtråkigt helt enkelt. Hela tiden bjuds det på överraskningar som håller mig som lyssnare i ett stadigt grepp. Ett bra exempel på detta är avslutande Break The Spell som trots sina 9½ minuter, alltid är intressant.
Om man bortser från sexminuters instrumentalen Spellbound, som sänker tempot en aning, så håller plattan en väldigt hög och jämn kvalitet.
Lyssnaren bjuds på en varierad kompott bestående av allt från lugna, vackra, gripande melodier som The Key To Creativity – till monsterriffande, brutalare saker som The Torture.

Influenser av gamla storheter i den tekniska skolan som RUSH och PINK FLOYD finns här, men även DEEP PURPLE och BLACK SABBATH smyger fram stundtals. David Gilmour hörs både här och där i Marco Ahrens mycket smakfulla gitarrspel.
Då jag spelade plattan för en vän tyckte han att tydliga MARILLION-influenser fanns där också, men då mina kunskaper i detta band är synnerligen begränsade låter jag detta uttalande stå för honom.

Sångaren Volker Walsemann har en mycket bra röst som påminner aningen om en tyskifierad Timo Kotipelto (STRATOVARIUS). Hans stämma kompletterar musiken på ett mycket bra sätt och höjer helhetsbetyget ytterliggare.

Som alltid är det svårt att ta ut några speciella favoritlåtar, hela skivan håller väldigt hög klass. Ska jag utnämna någon eller några får det i dagsläget bli titelspåret Save My Soul samt underbart sköna och mångfacetterade From A Distance. Måste också nämna avslutande niominuters Break The Spell igen, en maffig och värdig avslutning.