Etikettarkiv: Insideout Music

Psychotic Waltz – The God-Shaped Void

ARTIST: Psychotic Waltz
TITEL: The God-Shaped Void
RELEASE: 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är inte den ende recensenten som nämner att det har gått 26 år sedan den här sättningen av PSYCHOTIC WALTZ gav ut material.

För bandets del så verkar detta inte spela någon som helst roll – de låter lika samspelta och skickliga som om de hade fortsatt att lira varje dag under den tiden. Och det är klart imponerande insatser, framför allt från rytmsektionen bestående av trummisen Norman Leggio och basisten Ward Evans.

PSYCHOTIC WALTZ låter, på gott och ont, som ett väldigt amerikanskt band. Jag hör en hel den FATES WARNING, fast med en egen twist och bättre, i det kaliforniska bandets musik. När det lyfter, som i While The Spiders Spin, så drabbar musiken rejält, men bandet såsar också till det emellanåt med att dra ut på tjatiga refränger som i All The Bad Men. Det gör att jag upplever skivan som lite för obalanserad för att jag ska ta fram de höga betygen, men ändå tycka att “The God-Shaped Void” är en skiva som sannerligen har sina goda sidor också.

Gillar man lagom utmanande progressiv metal med ett skickligt hantverkskunnande så kommer man uppskatta den här skivan.

Devin Townsend – Empath

ARTIST: Devin Townsend
TITEL: Empath
RELEASE: 2019
BOLAG: InsideOut

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Devin Townsends skaparkraft är ju lika ymnigt omskriven – nästan – som det ymnighetshorn av musik som kanadensaren har skapat under åren. Varje infall som Townsend har bejakat har antingen fått folk att bara acceptera att musiken kanske inte alltid håller hela vägen, men att varje platta har haft stunder av ren genialitet. Eller så har man bara avfärdat den som tröttsam. Jag är ganska övertygad om att i alla fall den första gruppen ser “Empath” som skivan där Devin Townsend växlar in varenda sådan bedömning och presenterar det bäst sammanhållna albumet han gjort under sin karriär.

“Empath” fullständigt bländar med sin rent episka musik. För “episkt” är ett ord som  väldigt ofta har dykt upp i min skalle under den gångna veckan då skivan har bott i öronen. “Skönhet” och “ystra krumsprång med finess” är två andra uttryck som också passar väldigt bra in på den här skivan. Ni kanske blir förvånad när jag säger att Hear Me inte är mitt favoritspår, då jag ofta har bekänt min kärlek till Devins tidigare band STRAPPING YOUNG LAD på flera ställen på internet, utan Borderlands där Devins lekfullhet kommer till sin fulla rätt med en låt som excellerar i hur mycket man kan bygga upp en låt till höjder som nästan, men bara nästan, får mig att rodna av njutning.

För är det något som Devin Townsend visar på “Empath” så är det att han är en låtskrivare som bemästrar olika musikaliska uttrycksformer till perfektion. Ta bara körsången som är nästan genomgående på plattan. Jag märker hur han ser kören som ett instrument, och inte som ett inslag att bedriva kontraster med som BEHEMOTH gjorde för inte så länge sedan. Och behöver jag nämna att det är oerhört skönt att det är vuxna som ingår i kören?

Jag tror att ni förstår att jag verkligen gillar “Empath” så pass mycket  att den med väldigt stor sannolikhet kommer att hamna på min årsbästalista. Jag har gång efter annan kommit på mig själv med att nynna på låtar, stycken av Genesis har poppat upp i skallen med oroväckande frekvens, och att lyssna på annan musik har varit i stort sett omöjligt.

Att Devin Townsend dessutom, återigen, har rattat upp en produktion som totalt golvar gör att mina öron  har känts omhändertagna välkomnade, ja, bortskämda under den gångna veckan.

Kolla in “Empath”. Den kanske inte faller er helt på läppen, men att säga att den är ointressant är helt omöjligt. Jag lovar.

Leprous – Malina

ARTIST: Leprous
TITEL: Malina
RELEASE: 2017
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska LEPROUS har funnit i periferin för mig under ganska många år, men jag har aldrig gett bandet en chans mer än en låt här och där. Först nu med “Malina” har bandet lyckats dra in mig i sin sfär – och på kuppen fått mig att vilja kolla in resten av bandets diskografi.

Bandets proggiga, ganska väna, och intressanta musik gör att jag är helt övertygad om att “Malina” både stöter ifrån och drar in lyssnare. Vissa av låtarna kan jag inte ens med den bästa vilja i världen kalla metal – se Leaches och avslutande The Last Milestone – medan andra låtar som Captive och The Weight Of Disaster har ett tungt fläskigt sväng. Åter andra låtar vräker på med synthar åt new wave-hållet och brottartyngd – jag tänker på Mirage som är en av skivans allra bästa låtar. Slutet är så galet bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det första gången.

LEPROUS visar att de är ett band som kan sitt hantverk. Bandets utforskande och nyfikna sinnelag resulterar i musik som till största delarna är fantastisk att lyssna på. Mest imponeras jag av kompets oerhörda lyhördhet – basisten Simen Daniel Børven och trummisen Baard Kolstad låter för det mesta som ett enda instrument. Utom när de högst medvetet bryter mot detta. Sången från Einar Solberg är också väldigt imponerande.

Sammantaget är “Malina” en oerhört fin progressiv platta som verkligen förtjänar er tid. Kolla in den.