Etikettarkiv: power metal

Unleash The Archers – Abyss

ARTIST: Unleash The Archers
TITEL: Abyss
RELEASE: 21/8 2020
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Som jag har längtat efter den här skivan. Efter det att jag föll stenhårt för UNLEASH THE ARCHERS när de släppte tvillingskivan till “Abyss” 2017 – “Apex” har jag väntat hungrig på mer material från den kanadensiska power metalorkestern.

“Apex” var en fint genomarbetad skiva som jag återkom ofta till under 2017, och att historien som startades med denna skiva nu får sin minst sagt snåriga fortsättning på “Abyss” var något som gjorde mig än mer taggad.

Mycket är sig likt. UNLEASH THE ARCHERS fina känsla för dynamik kommer ännu mera till sin rätt på den här skivan dock. En del tycker kanske att en låt som Through The Stars är lite väl mesig, men för egen del tycker jag den passar väl in i resten av skivan, och den balanserar upp de låtar som ligger runt om den som sannerligen inte sparar på krutet. Legacy har ett fruktansvärt episkt anslag som det är omöjligt att inte kapitulera inför. Just det episka har bandet tagit till nästa nivå på “Abyss” som jag upplever som en mycket matig skiva med flera ystra krumsprång än vad som brukar återfinnas på power metalplattor. Likväl anstränger sig UtA för att inte få skivan att tippa över på klassiskt NIGHTWISH-manér, och lyckas väldigt bra med detta även om det köttas ordentligt i låtar som Return To Me där gitarristerna Grant Truesdell och Andrew Saunders går loss rejält, och Faster Than Light där hela bandet formligen vrider upp alla reglage till max och bjuder på en av de bästa låtarna bandet har gjort någonsin. Sångerskan Brittney Slayes som tillsammans med trummisen Scott Buchanan utgör stommen i bandet sedan starten 2007 visar inte bara i denna låt vilken fruktansvärt skicklig sångerska hon är. Hennes stämma löper som en röd tråd genom hela bandets väsen, och jag kan faktiskt inte få nog av hennes sång lika lite som av Buchanans trumspel som driver bandet framåt på ett fint sätt.

“Abyss” är en mycket bra skiva som jag misstänker att jag kommer återkomma till regelbundet under året. Kolla in den.

Falconer – From A Dying Ember

ARTIST: Falconer
TITEL: From A Dying Ember
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“From A Dying Ember” är med lätthet den skiva som jag hittills under 2020 som jag har känt störst kluvenhet inför. Jag har lyssnat idogt på den – cirka 20 gånger – och har fortsatt stora problem med den.

FALCONER har en 20 år lång karriär bakom sig. Mitt närmsta minne av bandet är att min vän Mats hissade “Armod” från 2011 något enormt. Givet detta så visste jag att det här bandet inte skulle vara min kopp kaffe utan förbehåll. Att bandet dessutom räknar sin hemvist inom folkmetallen stärkte mig inte direkt inför lyssnandet.

Och det är just dessa elementen som jag har störst problem med. Här finns några fruktansvärda cringefester som får mitt inre att vibrera av obehag enbart vid tanken – Bland Sump och Dy är en ren golgatavandring i tretakt som jag helst vill glömma, och Mathias Blads falsettsång i Rejoice The Adorned är också hårresande. Lägg till att texten är så töntig att jag skäms. Förresten – jag gillar inte Blads sång något vidare alls.

Finns det inga förmildrande omständigheter med “From A Dying Ember”? Jo, det gör det. Inledande Kings And Queens har ett oerhört mäktigt sväng som jag gillar mycket, Desert Dreams likaså, och här får vi dessutom fint trumspel från Karsten Larsen parat med riktigt fint gitarrspel Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund. Gitarrspelet är i övrigt riktigt bra genom hela skivan.  Att vi också får en himmelskt fet Hammondorgel i Thrust The Dagger Deep applåderar jag alla dagar i veckan.

Jag misstänker att de saker som gör att jag ibland innerligt avskyr “From A Dying Ember” – det helt skamlösa dyrkandet av medeltida ballader, säckpipor, fioler och ett helt orimligt bruk av tamburin – är just de saker som gör att ni som gillar FALCONER på riktigt kommer tycka att den här skivan är riktigt bra.

Paladin – Ascension

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!