Etikettarkiv: power metal

Serious Black – Magic

ARTIST: SERIOUS BLACK
TITEL: “Magic”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

SERIOUS BLACK ångar på. Power metal-kvintetten släpper med “Magic” (som förstås blir en ordramsa som lyder serious black magic om man uttalar det hela i en strof) sin tredje skiva på lika många år. Trots den höga utgivningstakten lyckas man hålla hög kvalitet, och kanske är det rent av den starkaste plattan till dags dato. Undertecknad ska orda mer om det, men först måste vi prata om elefanten i rummet. Diskutera styggelsen som ligger och luktar i allas åsyn men som ingen tycks ha varit modig nog att sätta stopp för.

Ja – vi pratar om omslaget. Urban Breed må sjunga riktigt jävla bra, men idén att ha honom utklädd som en form av umbabumpa-version av Carl-Einar Häckner på konvolutet borde ha kvästs i sin linda. Inget fel med Carl-Einar, men jag vill gå så långt som att påstå att om du inte har koll på det här bandet innan och sen känner ett sug efter att spontantköpa skivan baserat på det intryck omslaget ger så är du inte vid dina sinnens fulla bruk. Sämst smak i år? Garanterat.

MEN. Med det sagt så är ju SERIOUS BLACK bra. Och roliga. Och mysiga att lyssna på. Det spelar mindre roll om man mangalr ut gladlynt dubbeltrampande power metal som Binary Magic, Burn Witches Burn och Lone Gunman Rule eller om det är mer emotionell och tyngre rock som True Love Is Blind eller Kill Me. Det funkar. Det funkar riktigt bra, och “Magic” är en skiva som håller jämna steg med det mesta som genren tycks kunna prestera. Jämför med bandets egna tidiga alster har herrar Breed (sång, Urban i förnamn), Dominik Sebastion (gura), Mario Lochert (basgura), Alex Holswartz (trummor) och Jan Vacik (keyboard) svarvat fram en jämn och fin platta. Du kan spela nästan vilken låt som helst – Mr Nightmist, Skeletons On Parade, Now You’ll Never Now – och det är finfint lir. Det finns bara en sak du ska hoppa över, och det är introt With A Tip Of The Hat. Det är nämligen den musikaliska motsvarigheten till omslaget, och det har vi ju redan konstaterat är… mindre lyckat…

Unleash The Archers – Apex

ARTIST: Unleash The Archers
TITEL: Apex
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tioårsjubilerande UNLEASH THE ARCHERS var tills för några månader ett obekant band för mig. Vad jag hör på “Apex” får mig dock att bli svårt sugen på att lyssna på mer material från detta kanadensiska band som lirar powermetal.

Det kanske börjar bli lite tjatigt, men jag har kommit att omvärdera powermetal lite grand på samma sätt som jag gjort doomen. Genrerna rymmer mycket som jag inte kan med, men när jag väl hittar de där speciella guldkornen – ja då är jag inte sämre än att jag kan erkänna att det finns just bra musik som får mig att stampa med foten. Den kanadensiska “versionen” av powermetal har lite mer tyngd och svärta som jag tycker gör den aningens bättre än den framför allt tyska varianten. Det är fortfarande i nån mening glad och hurtfrisk musik, men inte lika tjo- och tjimartad som exempelvis HELLOWEEN.

Det finns såklart vissa låtar på “Apex” som jag inte riktigt tycker håller måttet – men till stora delar är detta svårt beroendeframkallande musik. Inledande Awakening är en frisk öppnare som sätter tonen perfekt. Riffglädjen är riktigt påtaglig, och så kommer sångaren Brittney Slayes röst till sin rätt. För övrigt så är jag sjukt imponerad av hennes prestation på den här skivan. De höga tonerna sitter som en smäck, och hennes stämma har en fin pondus i övrigt också.

Det finns en fin stadga i UNLEASH THE ARCHERS – jag känner verkligen att det här bandet vet vad det sysslar med – och det är också detta som ger det höga betyget. Erfarenheten som det här bandet har i att skriva minnesvärda låtar skiner igenom på ett fint sätt. Trots att skivan klockar in på nästan exakt en timme i speltid så känner jag att det egentligen bara är en enda låt som inte ligger på samma höga och jämna nivå som det övriga materialet. Bara det borde vara skäl nog för er att kolla in den här riktigt sympatiska skivan.

Orden Organ – Gunmen

ARTIST: ORDEN ORGAN
TITEL: “Gunmen”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Werocks skribenter är en brokig blandning. Sällan – enas man om vilka skivor som är verkligt bra, och när det är dags att sammanfatta musikåret som passerat brukar debatterna och åsikterna vara spretigare än en argsint igelkott. En sak har dock visat sig över åren: det är rätt sällan som power metal får sin plats i solen på den här sidan då alla texter skrivs på helt frivillig basis… och samtliga skribenter gärna vandrar i mörkare och brutalare soniska landskap än just power metals glada tillrop. Personligen gillar jag power metal ibland, men det är en hårfin gräns på när det glada och smittsamma drivet fungerar väl, kontra när hockeykörer och hejiga klatschigheter gör mig lätt illamående. Den här skivan, nummer sex i ordningen för tyska (såklart…) ORDEN ORGAN, befinner sig mestadels på den sida som ger mig rysningar av välbehag snarare än andra sortens rysningar. Faktum är att “Gunmen” har den där kvalitén som gör att den är lite svårt att sluta lyssna på när man väl börjat, även om det kanske inte är bara guldlåtar rakt igenom.

ORDEN ORGAN är Sebastian “Seeb” Levermann på sång, gitarr, keyboard, Tobi på gitarr, Nils Löffler på bas och Dirk Meyer-Berhorn på trummor. På bilderna i konvolut och booklet är de utklädda till någon form av cowboys, och man gör överlag bäst i att kanske inte lägga fult fokus på bilder och lyrik. Det är inte där man excellerar anser jag, utan i förmågan att skriva melodier som fångar intresset och sätter sig fast. Bäst är Fields Of Sorrow, Vampire In A Ghost Town (…ja… du ser ju liksom hur lyriken kan kännas lite sådär genom att bara kolla på den titeln..), Down Here och The Face Of Silence. Låtar som Forlorn And Forsaken, Gunman och One Last Chance är helt okej de med, och det är kanske bara när man inleder opuset Come With Me To The Other Side genom att försöka låta så lika NIGHTWISH som möjligt som jag tycker att det verkligen spårar ur. Annars håller det här sig bra, och jag gillar drivet. Som sig bör nynnar man gärna vidare på flera strofer och refränger när musiken klingat ut.

“Gunmen” är helt enkelt en habil skiva som visar att ORDEN ORGAN är ett bra band. Trots att de spelar power metal. Återstår att se om fler av WeRock-skribenterna plockar upp ett soniskt leende på läpparna såhär på sensommaren…