Etikettarkiv: power metal

Paladin – Ascension

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!

Serious Black – Magic

ARTIST: SERIOUS BLACK
TITEL: “Magic”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

SERIOUS BLACK ångar på. Power metal-kvintetten släpper med “Magic” (som förstås blir en ordramsa som lyder serious black magic om man uttalar det hela i en strof) sin tredje skiva på lika många år. Trots den höga utgivningstakten lyckas man hålla hög kvalitet, och kanske är det rent av den starkaste plattan till dags dato. Undertecknad ska orda mer om det, men först måste vi prata om elefanten i rummet. Diskutera styggelsen som ligger och luktar i allas åsyn men som ingen tycks ha varit modig nog att sätta stopp för.

Ja – vi pratar om omslaget. Urban Breed må sjunga riktigt jävla bra, men idén att ha honom utklädd som en form av umbabumpa-version av Carl-Einar Häckner på konvolutet borde ha kvästs i sin linda. Inget fel med Carl-Einar, men jag vill gå så långt som att påstå att om du inte har koll på det här bandet innan och sen känner ett sug efter att spontantköpa skivan baserat på det intryck omslaget ger så är du inte vid dina sinnens fulla bruk. Sämst smak i år? Garanterat.

MEN. Med det sagt så är ju SERIOUS BLACK bra. Och roliga. Och mysiga att lyssna på. Det spelar mindre roll om man mangalr ut gladlynt dubbeltrampande power metal som Binary Magic, Burn Witches Burn och Lone Gunman Rule eller om det är mer emotionell och tyngre rock som True Love Is Blind eller Kill Me. Det funkar. Det funkar riktigt bra, och “Magic” är en skiva som håller jämna steg med det mesta som genren tycks kunna prestera. Jämför med bandets egna tidiga alster har herrar Breed (sång, Urban i förnamn), Dominik Sebastion (gura), Mario Lochert (basgura), Alex Holswartz (trummor) och Jan Vacik (keyboard) svarvat fram en jämn och fin platta. Du kan spela nästan vilken låt som helst – Mr Nightmist, Skeletons On Parade, Now You’ll Never Now – och det är finfint lir. Det finns bara en sak du ska hoppa över, och det är introt With A Tip Of The Hat. Det är nämligen den musikaliska motsvarigheten till omslaget, och det har vi ju redan konstaterat är… mindre lyckat…

Unleash The Archers – Apex

ARTIST: Unleash The Archers
TITEL: Apex
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tioårsjubilerande UNLEASH THE ARCHERS var tills för några månader ett obekant band för mig. Vad jag hör på “Apex” får mig dock att bli svårt sugen på att lyssna på mer material från detta kanadensiska band som lirar powermetal.

Det kanske börjar bli lite tjatigt, men jag har kommit att omvärdera powermetal lite grand på samma sätt som jag gjort doomen. Genrerna rymmer mycket som jag inte kan med, men när jag väl hittar de där speciella guldkornen – ja då är jag inte sämre än att jag kan erkänna att det finns just bra musik som får mig att stampa med foten. Den kanadensiska “versionen” av powermetal har lite mer tyngd och svärta som jag tycker gör den aningens bättre än den framför allt tyska varianten. Det är fortfarande i nån mening glad och hurtfrisk musik, men inte lika tjo- och tjimartad som exempelvis HELLOWEEN.

Det finns såklart vissa låtar på “Apex” som jag inte riktigt tycker håller måttet – men till stora delar är detta svårt beroendeframkallande musik. Inledande Awakening är en frisk öppnare som sätter tonen perfekt. Riffglädjen är riktigt påtaglig, och så kommer sångaren Brittney Slayes röst till sin rätt. För övrigt så är jag sjukt imponerad av hennes prestation på den här skivan. De höga tonerna sitter som en smäck, och hennes stämma har en fin pondus i övrigt också.

Det finns en fin stadga i UNLEASH THE ARCHERS – jag känner verkligen att det här bandet vet vad det sysslar med – och det är också detta som ger det höga betyget. Erfarenheten som det här bandet har i att skriva minnesvärda låtar skiner igenom på ett fint sätt. Trots att skivan klockar in på nästan exakt en timme i speltid så känner jag att det egentligen bara är en enda låt som inte ligger på samma höga och jämna nivå som det övriga materialet. Bara det borde vara skäl nog för er att kolla in den här riktigt sympatiska skivan.