Etikettarkiv: power metal

Pyramaze – Epitaph

ARTIST: Pyramaze
TITEL: Epitaph
RELEASE: 13/11 2020
BOLAG: AFM

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att tycka om danska PYRAMAZE. Det här gängets musik är svårt sympatisk, som en blandning av EVERGREYs croonande, power metaldriv och lagom mycket progressiva tongångar.

Och “Epitaph” är en skiva som är till bredden fylld med sjuka hooks och är mycket svår att få ur skallen, det kan jag helt ärligt säga. Visst, originaliteten är i det närmsta obefintlig, men jag kan inte klaga på att mycket av det bandet gör bra känns så fantastiskt hemtamt att det är omöjligt att inte gilla det.

Första låten som jag hajar till vid är Steal My Crown som kombinerar gitarrspel med keyboards på ett mycket fint sätt. Gillar man inte keyboards i sin metal, då ska man hålla sig borta från den här skivan – för oss andra är det ett sant nöje att höra hur bandet använder sig av Jonah Weingartens kompetens.

“Epitaph” är fullpackad med refränger som jag som refrängfreak sannerligen inte kan klaga på – försök att få refrängen i Birds Of Prey ur skallen när ni hört den – det är nästan omöjligt. Att sångaren Terje Harøy har en stämma som sitter som hand i handske för att släppa på i refrängerna skadar inte heller.

“Epitaph” är som ni förstår en skiva som är lätt att tycka om – många bra låtar, fantastisk produktion och en tydlig känsla av gott hantverk gör att betygssjuan åker fram utan vidare omsvep.

Unleash The Archers – Abyss

ARTIST: Unleash The Archers
TITEL: Abyss
RELEASE: 21/8 2020
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Som jag har längtat efter den här skivan. Efter det att jag föll stenhårt för UNLEASH THE ARCHERS när de släppte tvillingskivan till “Abyss” 2017 – “Apex” har jag väntat hungrig på mer material från den kanadensiska power metalorkestern.

“Apex” var en fint genomarbetad skiva som jag återkom ofta till under 2017, och att historien som startades med denna skiva nu får sin minst sagt snåriga fortsättning på “Abyss” var något som gjorde mig än mer taggad.

Mycket är sig likt. UNLEASH THE ARCHERS fina känsla för dynamik kommer ännu mera till sin rätt på den här skivan dock. En del tycker kanske att en låt som Through The Stars är lite väl mesig, men för egen del tycker jag den passar väl in i resten av skivan, och den balanserar upp de låtar som ligger runt om den som sannerligen inte sparar på krutet. Legacy har ett fruktansvärt episkt anslag som det är omöjligt att inte kapitulera inför. Just det episka har bandet tagit till nästa nivå på “Abyss” som jag upplever som en mycket matig skiva med flera ystra krumsprång än vad som brukar återfinnas på power metalplattor. Likväl anstränger sig UtA för att inte få skivan att tippa över på klassiskt NIGHTWISH-manér, och lyckas väldigt bra med detta även om det köttas ordentligt i låtar som Return To Me där gitarristerna Grant Truesdell och Andrew Saunders går loss rejält, och Faster Than Light där hela bandet formligen vrider upp alla reglage till max och bjuder på en av de bästa låtarna bandet har gjort någonsin. Sångerskan Brittney Slayes som tillsammans med trummisen Scott Buchanan utgör stommen i bandet sedan starten 2007 visar inte bara i denna låt vilken fruktansvärt skicklig sångerska hon är. Hennes stämma löper som en röd tråd genom hela bandets väsen, och jag kan faktiskt inte få nog av hennes sång lika lite som av Buchanans trumspel som driver bandet framåt på ett fint sätt.

“Abyss” är en mycket bra skiva som jag misstänker att jag kommer återkomma till regelbundet under året. Kolla in den.

Falconer – From A Dying Ember

ARTIST: Falconer
TITEL: From A Dying Ember
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“From A Dying Ember” är med lätthet den skiva som jag hittills under 2020 som jag har känt störst kluvenhet inför. Jag har lyssnat idogt på den – cirka 20 gånger – och har fortsatt stora problem med den.

FALCONER har en 20 år lång karriär bakom sig. Mitt närmsta minne av bandet är att min vän Mats hissade “Armod” från 2011 något enormt. Givet detta så visste jag att det här bandet inte skulle vara min kopp kaffe utan förbehåll. Att bandet dessutom räknar sin hemvist inom folkmetallen stärkte mig inte direkt inför lyssnandet.

Och det är just dessa elementen som jag har störst problem med. Här finns några fruktansvärda cringefester som får mitt inre att vibrera av obehag enbart vid tanken – Bland Sump och Dy är en ren golgatavandring i tretakt som jag helst vill glömma, och Mathias Blads falsettsång i Rejoice The Adorned är också hårresande. Lägg till att texten är så töntig att jag skäms. Förresten – jag gillar inte Blads sång något vidare alls.

Finns det inga förmildrande omständigheter med “From A Dying Ember”? Jo, det gör det. Inledande Kings And Queens har ett oerhört mäktigt sväng som jag gillar mycket, Desert Dreams likaså, och här får vi dessutom fint trumspel från Karsten Larsen parat med riktigt fint gitarrspel Stefan Weinerhall och Jimmy Hedlund. Gitarrspelet är i övrigt riktigt bra genom hela skivan.  Att vi också får en himmelskt fet Hammondorgel i Thrust The Dagger Deep applåderar jag alla dagar i veckan.

Jag misstänker att de saker som gör att jag ibland innerligt avskyr “From A Dying Ember” – det helt skamlösa dyrkandet av medeltida ballader, säckpipor, fioler och ett helt orimligt bruk av tamburin – är just de saker som gör att ni som gillar FALCONER på riktigt kommer tycka att den här skivan är riktigt bra.