ARTIST: SOEN, med support från NARYAN
LOKAL: Pustervik
DATUM: 18 mars , 2024
– I SOEN så tycker vi att man får dansa inom metal, så därför skrev vi den här låten. De orden från Joel Ekelöf sammanfattar väl intrikat egensinniga SOENs gärning tämligen väl, givet hur bandets musik består av ett lyckligt äktenskap mellan stackato-taggig aggression och honungslent eteriska melodier. Att den relationen är välmående märks också tydligt denna afton på Pustervik – en oväntad fusklapp till trots…
En vacker vårvinterdag följs av en ganska kylig afton, denna marsmåndag, så det nyper lite i kinderna på vägen till Pusterviks mörka värme och trivsamma trängsel. Väl inne är både temperaturen hög och humöret gott, det är tämligen välfyllt och med en sorlande förväntan. Men innan de efter många år äntligen väletablerade svenskarna skall äntra scenen, är det dags för supporterande akten NARYAN från vårt östra grannland.
Deras teatraliska, ganska lugna, symfoniska metal är finstämd med trivsamma inslag av klaviatur och fiol, men blir överlag aningen för ”snäll” för att riktigt grabba tag i publiken. Sångaren Tommi Niemi hinner dock imponera med en sångröst som faktiskt är bättre live än på skiva, kanske framför allt i inledande Nevertheless. Avslutande 764 höjer också intensiteten ett par hack, och börjar få igång publiken hyggligt väl, lagom till det är dags att lämna över till huvudakten.
Efter ett stämningsfullt intro bestående av en mörkt mässande uppläsning av Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night drar showen igång. Sincere är först ut, och följs av löjligt starka kortet Martyrs oväntat tidigt i setlistan. Sen tuggar det på, SOEN sitter ju på en kortlek innehållande väldigt många äss. Memorial följs av Lascivious, där den senare som jag nämnde i ingressen presenteras som ”dansvänlig”… Här tar Joel Ekelöf ut de teatraliska svängarna lite extra, och förlorar sig i en drömskt vaggande tryckare med sig själv.
Sångarens oerhört starka scennärvaro till trots får han styv konkurrens i det avseende denna afton, givet hur gitarristen Cody Fords uppenbara spelglädje och allmänna lycklighet skiner som en sol över på vänster sida av scenen.
Skiner gör så klart även hans skicklighet, och för de som kan sin SOEN är det så klart ingen överraskning att detta gäller för samtliga i bandet. Martin Lopez på trummorna är ett unikum, basisten Oleksii “Zlatoyar” Kobel oförskämt skicklig, och multibegåvningen Lars Åhlund som på sätt och vis mest smyger med i bakgrunden även han viktig för bandets sound. Här finns så mycket talang och färdighet på alla händer i uppställningen att det närmast är orimligt att de dessutom kan applicera den i låtar med verkshöjd, som inte bara utgör ett fönster för deras individuella skicklighet.
Även om bandet fortsätter att charma och imponera under spår som Unbreakable, Deceiver (allsången i refrängen här är fin!) och Monarch, så visar det sig att även solen har ack så små fläckar. Den uppmärksamme noterar nämligen att Ekelöf förmodligen kunde ha varit aningen bättre instuderad inför denna turnévända, då han återkommande under kvällen sneglar ner på den fusklapp med texterna som uppenbarligen finns någonstans på golvet framför hans mickstativ. Nu tappar han aldrig bort sig, och sången i sig sitter precis lika helgjutet som alltid, karln är ju en fantastisk sångare, men det gör ändå att åtminstone min koncentration delvis dras bort från den fantastiska musikupplevelsen.
I övrigt finns det föga att anmärka på, vilket publikens gensvar också tydligt visar. Eller, som Ekelöf lite putslustigt själv kommenterar det vid ett tillfälle under andra halvan av kvällen:
– Jaha, nä, men det här var ju faktiskt riktigt trevligt! Han fortsätter med att berätta att det är skönt för SOEN att äntligen börja kunna känna sig tagna till svenskarnas hjärtan, efter att i många år mest rönt uppmärksamhet utomlands. Den uppskattning publiken visar så här på hemmaplan värmer lite extra, konstaterar han.
I samma anda som denna mysiga förtrolighet tas intensiteten sedan på sedvanligt SOEN-vis ned under den avslutande delen av det ordinarie setet. Illusion, Modesty och sedan Lotus, en trio känslosamma och vackra spår, som vaggar in lokalen i behagligt varm avslappning. Sortin från scenen följs av det väntat starka mässandet av bandnamnet, och blir tämligen kort.
Sen blir det lite mer tryck under extranumren. Först ut är Antagonist, och när den allsångsvänliga passagen två och en halv minut in i låten kommer låter bandet till slut publiken helt ta över, det är bara vi som sjunger – och som vi gör det! Det är nog fler än jag som är en liten aning hesa idag, efter denna giggets höjdpunkt…
Lunacy och Violence avslutar, varpå Ekelöf efter att sista tonen klingat ut tar ett varv längst med scenkanten för handskakningar, high fives och fist bumps med alla i första raden. Ett fint slut på en fin kväll.
Medges, fusklappen gör att jag inte kan räkna detta som SOENS allra finaste live-stund, jag har sett dem ett par gånger förut och vet att det finns ännu en växel där att hämta. Men även på nivån strax under toppform är de ett helt galet begåvat och förföriskt gäng, och denna livespelning är således även den en stark och mycket tillfredsställande upplevelse. Gott så!
