Etikettarkiv: Sorceress

Opeth – Sorceress

opeth-sorceressARTIST: Opeth
TITEL: Sorceress
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OPETH har fått upp ett högt arbetstempo. Det är bara två år sedan senaste skivan “Pale Communion” kom ut till lika delar acklamation som gnölsång. För egen del så var jag djupt imponerad av den skivan. 

Nya skivan “Sorceress” är en mer mångskiftande skiva som verkligen har en genomtänkt komposition. Många band tänker inte ett skit på låtföljd, men jag får verkligen en känsla att OPETH gör det i väldigt hög utsträckning. Både låtarnas placering och varje enskild låt har karaktären av ebb och flod som ger en väldigt angenäm upplevelse som lyssnare.

Inledande Persephone är en fin och väldigt lågmäld inledning på skivan. Jag märker att jag längtar efter att höra mer i denna riktningen. Sen matar bandet på rätt friskt med ett satans sväng i snart sett varenda låt – Sorceress, The Wilde Flowers, Will O The Wisp och Chrysalis innan det är dags för något av en paus i Sorceress 2 och The Seventh Sojourn. Först tyckte jag att just dessa två låtar hade alltför mycket bagatellartad karaktär över sig, men ju mer jag lyssnat desto mer hör jag  hur mycket arbete det är lagt på att just få musiken att låta så lätt och luftig det bara går. Imponerande.

Slutet på skivan är mer matig musik. Strange Brew, A Fleeting Glance och Era är verkligt monumentala låtar, innan pianotemat i Persephone återkommer för att runda av skivan.

OPETH är, likt flera av mina favoritförfattare,  ett band som jag sedan länge har utvecklat en sådan grad av förtroende för att jag alltid kollar in oavsett vilka recensioner senaste boken har fått. Jag litar helt enkelt på att åtminstone någon aspekt av verket kommer att få mig att nicka gillande.

Nu har Mikael Åkerfeldt sedan länge överbevisat mig om att han vet hur bra låtar skrivs, och även i fall det kanske inte kommer så mycket himlastormande nydanande så ligger ändå verkshöjden på en nästan orimligt hög nivå ändå. Och så är det med “Sorceress”. Snart sagt alla plattans låtar är riktigt bra. Har ni följt med på bandets resa sedan “Heritage” så vet ni hur musiken låter. Jag tycker ändå att bandet är mer lekfullt – ta solona exempelvis. De liras med verklig känsla, vilket också gäller Åkerfeldts sång. Jösses – att han ens har tvivlat på sin rensångsförmåga är egentligen lika rörande som häpnadsväckande.

Jag tycker också att det är kul att keyboardisten Joakim Svanberg tar mer plats, och han släpper verkligen på ett sånt helvetiskt sväng emellanåt!

I vilket fall – OPETH har snickrat ihop en riktigt bra skiva som är väl värd att kolla in.