ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Jag kan berätta exakt när jag insåg att ”Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.
NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.
Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – ”Throes Of Joy…” och föregångaren ”Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.
”Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.
”Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.
Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. ”Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!