ARTIST: Burial In The Sky
TITEL: The Consumed Self
RELEASE: 13/8 2021
BOLAG: Rising Nemesis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat nästan oavbrutet på ”The Consumed Self” under helgen – en utdragen städning av hemmet gjorde att både att det fanns tid och att städningen blev betydligt mer njutbar än vanligt.

BURIAL IN THE SKY kommer från the city of brotherly love, Philadelphia,  och detta är deras andra album. Jag hade illa koll på bandet sedan tidigare, men det krävs inte speciellt många minuters speltid av ”The Consumed Self” för att inse att anten är uppad väldigt väsentligt från debutskivan ”Creatio Et Hominus” som kom 2018.

Låtmaterialet är så fruktansvärt genomarbetat och ser till att både de progressiva samt de dödsiga elementen kommer fram bra och förstärker varandra. Bandet är sannerligen inte rädda för att experimentera med både saxofon, detta instrument som har seglat upp som blåsinstrumentet of choice inom metal, och piano. Det funkar oerhört väl och görs inte för sakens skull utan för att låtarna verkligen vinner på dessa inslag. Bäst är det i exempelvis Mechanisms Of Loneliness där gitarrsolot övergår i saxsolo för att sedan väva ihop de två instrumenten. Ruggigt imponerande, också mycket för att saxen trakteras av bandets basist Zach Strouse.

Känslan jag får när jag lyssnar på BURIAL IN THE SKYs musik är att det bästa av två världar sammanfogas – och det görs med känsla. Bandet är verkligen inte rädda för att beröra och fylla sin musik med både aggressivitet, melankoli och om uttrycket tillåts, ren skönhet. Vissa låtar ger mig upplevelsen av att sväva fram högt ovanför molnen.

Hade jag bedömt skivan enbart utefter låtmaterialet så hade betyget blivit en 9:a, så pass bra är detta. Här finns så många inslag som får mig att associera till så skilda saker som hur soundtracket till filmen ”Kådisbellan” låter (Mountains pt.2 (Empathy)), BEYOND CREATION och BETWEEN THE BURIED AND ME och ändå upplever jag att BURIAL IN THE SKY gör något helt eget med sin musik. Den i stort sett enda anmärkningen jag har gäller produktionen på Sam Stewarts bastrummor. När det smattras 16-delar på kaggarna så känns det som att en vägg ställs upp mitt i den i övrigt väldigt njutbara ljudbilden och kräver all uppmärksamhet. Det hoppas jag bandet åtgärdar till nästa skiva, för det här bandet har kapacitet att åstadkomma episka storverk.