Etikettarkiv: Progressive technical death metal

Skivor

Burial In The Sky – The Consumed Self

Lämna en kommentar

ARTIST: Burial In The Sky
TITEL: The Consumed Self
RELEASE: 13/8 2021
BOLAG: Rising Nemesis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat nästan oavbrutet på “The Consumed Self” under helgen – en utdragen städning av hemmet gjorde att både att det fanns tid och att städningen blev betydligt mer njutbar än vanligt.

BURIAL IN THE SKY kommer från the city of brotherly love, Philadelphia,  och detta är deras andra album. Jag hade illa koll på bandet sedan tidigare, men det krävs inte speciellt många minuters speltid av “The Consumed Self” för att inse att anten är uppad väldigt väsentligt från debutskivan “Creatio Et Hominus” som kom 2018.

Låtmaterialet är så fruktansvärt genomarbetat och ser till att både de progressiva samt de dödsiga elementen kommer fram bra och förstärker varandra. Bandet är sannerligen inte rädda för att experimentera med både saxofon, detta instrument som har seglat upp som blåsinstrumentet of choice inom metal, och piano. Det funkar oerhört väl och görs inte för sakens skull utan för att låtarna verkligen vinner på dessa inslag. Bäst är det i exempelvis Mechanisms Of Loneliness där gitarrsolot övergår i saxsolo för att sedan väva ihop de två instrumenten. Ruggigt imponerande, också mycket för att saxen trakteras av bandets basist Zach Strouse.

Känslan jag får när jag lyssnar på BURIAL IN THE SKYs musik är att det bästa av två världar sammanfogas – och det görs med känsla. Bandet är verkligen inte rädda för att beröra och fylla sin musik med både aggressivitet, melankoli och om uttrycket tillåts, ren skönhet. Vissa låtar ger mig upplevelsen av att sväva fram högt ovanför molnen.

Hade jag bedömt skivan enbart utefter låtmaterialet så hade betyget blivit en 9:a, så pass bra är detta. Här finns så många inslag som får mig att associera till så skilda saker som hur soundtracket till filmen “Kådisbellan” låter (Mountains pt.2 (Empathy)), BEYOND CREATION och BETWEEN THE BURIED AND ME och ändå upplever jag att BURIAL IN THE SKY gör något helt eget med sin musik. Den i stort sett enda anmärkningen jag har gäller produktionen på Sam Stewarts bastrummor. När det smattras 16-delar på kaggarna så känns det som att en vägg ställs upp mitt i den i övrigt väldigt njutbara ljudbilden och kräver all uppmärksamhet. Det hoppas jag bandet åtgärdar till nästa skiva, för det här bandet har kapacitet att åstadkomma episka storverk.

Skivor

Fractal Universe – The Impassable Horizon

Lämna en kommentar

ARTIST: Fractal Universe
TITEL: The Impassable Horizon
RELEASE: 25/6 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vid de första antalet genomlyssningarna av “The Impassable Horizon” var jag aningen skeptisk. “Vad är det med band som ska lägga till saxofon till den här graden?” tänkte jag. Jag har inget emot saxofonen som instrument – jag har lyssnat min försvarliga del på både SPIDERGAWD och den där berömda balladen på DREAM THEATERs “Images & Words” och njutit.

Men sedan började jag tänka hur otroligt logiskt användandet av saxofonen blir här. Vi pratar ändå om ett franskt progressivt och tekniskt dödsmetallband. Och nu får ni ta detta med en skopa salt om ni vill, men om jag jämför progressiva tekniska dödsmetallband från USA med band som kommer från Frankrike, Tyskland, Belgien, så nog har de europeiska banden en vida mer intellektuell inställning till sin musik? Med detta i åtanke så kanske frågan istället borde vara varför inte fler band använder sig av blåsinstrument?

Nu kanske ni tror att det liras rundor på luren i varenda låt på “The Impassable Horizon”, men så är det inte. Istället använder FRACTAL UNIVERSE instrumentet på ett skrämmande effektivt sätt som gör att låtarna förstärks på ett rent magiskt sätt. A Clockwork Expectation sammanfogar på ett oerhört fint sätt tungt sväng, blasts, djentiga inslag, lite Steve Vai-inspo på solot direkt efter saxsolot och en satans sånginsats av Vince Wilquin.

Men det tog en stund att komma dit, för då jag föll omedelbart för det här gängets förra skiva, “Rhizomes Of Insanity” som kom 2019, och spelade skivan om och om igen, så fick jag kämpa med “The Impassable Horizon”.

Är det för att bandet radikalt har ändrat inriktning? Nä, för det har de inte. Här finns fortfarande nickarna till CYNIC, ALKALOID, DEATH och GOJIRA i någon mån som, såklart, bandet gör sin egen grej av. Nej, snarare är det så att “The Impassable Horizon” har låtar som bänder och skaver åt fler håll än på tidigare plattor, och som gör den här plattan som helt enkelt behöver lite mer lyssnartid för att komma till sin rätt. När detta väl händer så kommer ni inse att den här skivan är lika bra som föregångaren och med eftertryck visar på att FRACTAL UNIVERSE är ett band som är så fantastiskt att lyssna på.

Jag hyllade produktionen på “Rhizomes Of Insanity”, och den som bandet har fått till här är faktiskt ännu bättre. Här finns en underbar rymd i ljudbilden som är direkt hänförande stundtals, men också en densitet i de mer gitarrstinna delarna. Att bandet tog två dagar att ratta ljudet på Clément Denys trummor märks för satan så bra de låter. Är då detta viktigt? Ja, när man betänker hur fantastiskt fint produktionen förstärker redan otroligt bra låtar så blir det ju det.

FRACTAL UNIVERSE bevisar med självklar tydlighet att de är ett av de intressantaste banden inom scenen med “The Impassable Horizon” som med råge kvalar in som en av årets hittills bästa skivor. Kolla in den.

Skivor

Hannes Grossmann – To Where The Light Retreats

Lämna en kommentar

ARTIST: Hannes Grossmann
TITEL: To Where The Light Retreats
RELEASE: 1/6 2021
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har verkligen inte svårt att gilla det som Hannes Grossmann gör på sina soloskivor. Med tanke på den rent ruggiga graden av sysselsättning som denne trummis har i band som BLOTTED SCIENCE, ALKALOID, TRIPTYKON och ETERNITY’S END samt alla band som han har varit med och spelat i tidigare är jag rent förundrad hur han ens hinner med att skriva, spela in och producera eget material.

Han har tagit med sig ett rätt hyfsat gäng kompisar på den här skivan – Linus Klausenitzer på bas, Danny Tunker på gitarr och V. Santura på sång gör gedigna insatser. Plus att många solon spelas av Christian Muenzner och Morean gästar på en sång gör att meriterna står som spön i backen redan i startblocken. Men det behöver ju inte betyda att en skiva blir bra för det, eller hur?

Tur då att “To Where The Light Retreats” har en riklig mängd fantastiska låtar. Inledande trion The Great Designer, The Sun Eaters och The Symbolic Nature Of Terms är smockor som dignar av helt underbart spel. Framför allt öppningslåten har en oerhörd förmåga att övertyga mig om att den inte är 8 minuter lång, vilket den inte är ensam om här.

Överlag präglas skivan av en enorm spelglädje som det är svårt att inte imponeras av. Gitarrspelet är helt magiskt, och solona snuddar stundtals vid stratosfären.

Blir det inte för tekniskt? Nä, “To Where The Light Retreats” lyckas klara denna balansgång mellan det tekniska och det melodiösa oerhört väl. Som uppskattare av Grossmanns andra väldigt tekniska band kan jag hitta tillräckligt med mumma för att jag ska känna att den här skivan är verkligen värd att kolla in, men den kommer också att uppskattas av folk som dras åt melodisk dödsmetall.

Produktionen är ganska torr, men organisk. Framför allt känns allt som liggandes på rätt nivåer – inget instrument tillåts dominera och ser till att förstärka varandra.

Fullständigt helgjuten är inte “To Where The Light Retreats”, men det gör verkligen inte ont att lyssna på den. Kolla in den.