ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Starlight And Ash
RELEASE: 22/7 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått, och like clockwork, kommer Houstons OCEANS OF SLUMBER tillbaka med en ny skiva. Så långt är allt som det brukar, men bandet har tydligt annonserat – med emfas till och med – att “Starlight And Ash” är ett par steg bort från det som har definierat bandets musikaliska bana fram tills nu. Bort med det oerhört progressiva, bort från blastbeats, tvåtakt och growl och fram för en mycket mer gotisk och, skulle nog en del säga, mesig musik.

Som ni förstår på betyget ovan så gillar jag skivan. Om jag skulle sakna det bandet gjorde innan kan jag alltid gå tillbaka och lyssna på de tidigare skivorna, “Starlight And Ash” gör andra saker minst lika bra för öronen som de tidigare skivorna.

OCEANS OF SLUMBER har för mig alltid varit ett extremt känsloladdat band, skivorna och deras processer har ofta beskrivits av bandet som fruktansvärda upplevelser till katarsis gränsande exorcismer, och den känslan finns även här.

Jag misstänker att en av anledningarna till att jag gillar den här skivan så mycket är att den så tydligt lyfter fram Cammie Gilbert. Sångerskan visar, återigen, att hon har en röst som pulvriserar det mesta. Här lyfter hon fram ett textmaterial som hade kunnat falla platt till marken om det rört sig om andra sångare, men som nu levereras med en innerlighet som snarare höjer skivan till fantastiska höjder.

“Starlight And Ash” är en oerhört vacker skiva. Vi fick glimtar av vilken kapacitet bandet besitter inom detta område på förra skivan “Oceans Of Slumber”, men här tas det till helt andra nivåer, och mer stringent genomarbetat då detta är det dominerande intrycket jag får av “Starlight And Ash”. Det finns några låtar som sticker ut lite extra för mig – dovt melankoliska Just A Day, The Shipbuilder’s Son med sitt fruktansvärt snygga gitarrspel och vackert inkorporerade pianot, The Waters Rising som bara byggs och blir större och större och underbart släpiga The Hanging Tree.

Den enda låt som jag inte tycker fyller sin plats är covern på THE ANIMALS House Of The Rising Sun, en låt så sönderspelad att inte ens OCEANS OF SLUMBER kan lyfta den.

Jag misstänker att det kan vara så att en del recensenter kommer tycka att den inriktning bandet tar på “Starlight And Ash” inte är så bra, de kanske vill ha mer av samma musik som bandet redan gjort, men för egen del tycker jag mycket om den här skivan. Kolla in den.