ARTIST: Mental Cruelty
TITEL: Zwielicht
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

MENTAL CRUELTY listas på Metal Archives som symfonisk deathcore. Jag vet inte vad ni kommer att tänka på när ni ser den genrebenämningen, men jag tänker på FLESHGOD APOCALYPSE med brutala breakdowns och rikligt med sång i pigsqueal-skolan.

Och dra på trissor – det är exakt det vi får – redan i första låten Obsessio a Daemonio. Ni får ursäkta den något raljanta tonen, men om jag någonsin har haft förväntningar på en skiva innan jag ens har lyssnat på en ton, ja då är det “Zwielicht”, som är det tyska bandets fjärde fullängdare.

Hade det inte varit så att MENTAL CRUELTY hade kirrat biffen på ett till stora delar utmärkt sätt hade detta kunnat bli hur ostigt som helst. De symfoniska elementen går jag igång på, och det rejält. Stämningen som piskas upp i låtar som Pest och den fullständigt massiva Symphony Of  A Dying Star där de folk metal-iga inslagen märkligt nog höjer låten i mina öron, är så fruktansvärt njutbara att jag knyter nävarna i extas.

Är “Zwielicht” enbart dessa tre låtar som höjer skivan? Nä, såklart inte – den här skivan sjuder av kreativ skaparkraft – varenda låt har moment som är så helvetiskt bra att det bara är att baxna. Till och med det lilla intermezzot som Zwielicht utgör höjer den rent triumfatoriska trion i slutet på skivan; redan tidigare nämnda Symphony Of A Dying Star, efterföljande The Arrogance Of Agony som jag nästan håller som skivans i särklass starkaste låt, och avslutande A Tale Of Salt And Light drämmer hem poängen att MENTAL CRUELTY har gjort en av årets mest intressanta skivor.

Det är framför allt låtskriveriet som ligger på en vansinnigt hög och jämn nivå som gör skivan till en hit – lägg därtill ett band som har kapacitet att få två så uttjatade element som det core-iga och det symfoniska att faktiskt funka och kännas fräscha. Gitarrspelet och sången är det som ytterligare höjer denna skiva. Sången, ja. Lukas Nicolai har en av de mest mångsidiga vokala uttrycken jag hört på länge. Sedan är det en smaksak om man gillar pigsqueal eller inte. Ibland tycker till och med jag att det blir för animerat, speciellt i samband med breakdownsen, men det är en radanmärkning.

Det som också drar ner skivan något är produktionen. Ja, när det gäller deathcore så ska den vara kompakt. Men det hade inte skadat om den hade fått aningens mer luft, det hade faktiskt kunnat höja skivan än mer.