ARTIST: DGM
TITEL: Endless
RELEASE: 18/10 2024
BOLAG: Frontier Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DGM är tillbaka med ett nytt album, bara ett år efter det att ”Life” släpptes. ”Life” är en skiva som jag inte gav en enda minut av lyssnartid, vilket är oerhört märkligt då jag i stort sett förbehållslöst har älskat det här italienska bandet sedan jag upptäckte dem runt 2016 med skivan ”The Passage”.

Och med tanke på hur fantastiskt hög – och jämn – nivå DGM har hållit på sina skivor är det inte konstigt, däremot, att när jag väl tog tag i att lyssna på ”Endless” så var det ren njutning från lyssning ett. Denna känsla har bara förstärkts ju mer jag lyssnat på den. Det är inte svårt att imponeras av hur sagolikt bra detta är.

Mycket är som det brukar – DGM är mästare på att ha en ypperlig produktion som klär in låtarna på ett sätt som förstärker dem. Kompet bestående av trummisen Fabio Constantino och basisten Andrea Arcangeli lirar som ett enda instrument. Lägger man till keyboardisten Emanuele Casalis magiska spel så blir det ju ren eufori. Att Casali dessutom är en fena på både flöjt och violin är ju en bonus. Sången av Mark Basile är sagolikt bra, som vanligt, och gitarrspelet Simone Mularoli är fantastiskt, gränsande till stratosfäriskt i många av låtarna.

Kolla bara in The Wake som är en uppvisning av när progressiv power metal trycker på alla de rätta knapparna. Ödesmättad mäktighet som bara den. Svepande och episka melodier och ett ypperligt sväng.  Att bandet dessutom har fått till en fin balans mellan hur man förväntar sig att de ska låta och ändå överraska är ju helt i sin ordning.

Likadant är det i Final Call, en otroligt bra låt av det lite mer fartfyllda slaget som är rikligt strösslad med små fina finesser från samtliga bandmedlemmar. Jag gillar extra mycket det fina mellanspelet med flöjt som sedan övergår i ett episkt gitarr/keyboardsolo.

Men bästa låten är ändå avslutaren …Of Endless Echoes – en 14 minuter mästaruppvisning i musik. Allt från den finstämda inledningen till den knäckande symfoniska avslutningen på låten har skickat rysningar över hela kroppen under i stort sett varje lyssning. Det är storslaget, utan att en enda ton känns överflödig.

”Endless” är en skiva som tål upprepade lyssningar som ni förstår. Frågan är om inte detta är bandets hittills bästa skiva, jag är benägen att tycka det. Den känns beroendeframkallande, och som en present mest hela tiden. Jag har haft svårt att slita mig från den – kolla in den du med.