Etikettarkiv: DGM

DGM – Endless

ARTIST: DGM
TITEL: Endless
RELEASE: 18/10 2024
BOLAG: Frontier Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DGM är tillbaka med ett nytt album, bara ett år efter det att ”Life” släpptes. ”Life” är en skiva som jag inte gav en enda minut av lyssnartid, vilket är oerhört märkligt då jag i stort sett förbehållslöst har älskat det här italienska bandet sedan jag upptäckte dem runt 2016 med skivan ”The Passage”.

Och med tanke på hur fantastiskt hög – och jämn – nivå DGM har hållit på sina skivor är det inte konstigt, däremot, att när jag väl tog tag i att lyssna på ”Endless” så var det ren njutning från lyssning ett. Denna känsla har bara förstärkts ju mer jag lyssnat på den. Det är inte svårt att imponeras av hur sagolikt bra detta är.

Mycket är som det brukar – DGM är mästare på att ha en ypperlig produktion som klär in låtarna på ett sätt som förstärker dem. Kompet bestående av trummisen Fabio Constantino och basisten Andrea Arcangeli lirar som ett enda instrument. Lägger man till keyboardisten Emanuele Casalis magiska spel så blir det ju ren eufori. Att Casali dessutom är en fena på både flöjt och violin är ju en bonus. Sången av Mark Basile är sagolikt bra, som vanligt, och gitarrspelet Simone Mularoli är fantastiskt, gränsande till stratosfäriskt i många av låtarna.

Kolla bara in The Wake som är en uppvisning av när progressiv power metal trycker på alla de rätta knapparna. Ödesmättad mäktighet som bara den. Svepande och episka melodier och ett ypperligt sväng.  Att bandet dessutom har fått till en fin balans mellan hur man förväntar sig att de ska låta och ändå överraska är ju helt i sin ordning.

Likadant är det i Final Call, en otroligt bra låt av det lite mer fartfyllda slaget som är rikligt strösslad med små fina finesser från samtliga bandmedlemmar. Jag gillar extra mycket det fina mellanspelet med flöjt som sedan övergår i ett episkt gitarr/keyboardsolo.

Men bästa låten är ändå avslutaren …Of Endless Echoes – en 14 minuter mästaruppvisning i musik. Allt från den finstämda inledningen till den knäckande symfoniska avslutningen på låten har skickat rysningar över hela kroppen under i stort sett varje lyssning. Det är storslaget, utan att en enda ton känns överflödig.

”Endless” är en skiva som tål upprepade lyssningar som ni förstår. Frågan är om inte detta är bandets hittills bästa skiva, jag är benägen att tycka det. Den känns beroendeframkallande, och som en present mest hela tiden. Jag har haft svårt att slita mig från den – kolla in den du med.

Hot or not? – November 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: A Daydream Of Sorrow
ARTIST: Burden Of Grief
VALD AV: Amelie

Martin: En låt som lämnar mig med, ja vad? Inte mycket i alla fall. Jag hatar stora delar av trumspelet, sången är generisk, mellanspelet innan solot är för långt och dåligt. Solot är kanske okej? Jag har vid det laget slutat bry mig om låten. Kallare än permafrosten.
Robert: Fint riffande i den här dängan, men sången skrapar mothårs på ett sätt som över ett knippe lyssningar har jag svårt att komma undan en lätt irriterad känsla. Låten har ändå potential och stundtals tycker jag just riffen sitter fint!
Fredrik: Skön crossover mellan growl och raspig vrålsång från vokalisten, och en tämligen trivsam köttighet i soundet som helhet. Sen är låten i sig lite slätstruken, det saknas tillräcklig mängd hooks för att riktigt engagera. Melodisk dödsmetall på tomgång – låten är där, och sen är den inte det längre, och jag blir varken glad eller ledsen över endera…

LÅT: Greed
ARTIST: Theraphosa
VALD AV: Fredrik

AmelieSmåmysigt ändå… Och att låten som heter girighet skulle visa sig vara ”vinnaren” bland kollegernas låtval denna omgång, Greed kan absolut få snurra i bakgrunden medan jag sysslar med annat. Ljummet på ett sådär inte helt oävet sätt.
Martin: När jag lyssnar på den här låten så tänker jag att det kanske inte enbart är av godo att folk kan göra musik och sprida den helt utan eftertanke. Detta är nämligen fruktansvärt dåligt. Maken till ursäkt till låt. Iskall. 
Robert: Inte oävet, men man kan ju undra om inte THERAPHOSA borde betala royalties till GOJIRA för att man försöker sno soundet rakt av? Med det sagt (det är inte lätt att vara originell i musikvärlden så de är ju långt från ensamma om att låta lite väl lika en annan akt…) så är det en trevlig låt. Ljummet!

LÅT: To The Core
ARTIST: DGM
VALD AV: Martin

Robert: Det luktar SYMPHONY X på ett härligt sätt detta, och sången från Mark Basile är snygg och passande till de musikaliska krumbukterna som bjuds i övrigt. Ett lite typiskt Frontier-släpp som kanske inte är världsomvälvande men härlig lyssning för stunden. Varmt är det!
Fredrik: Väloljad gitarr-onani i snyggt motljus och med vindmaskinen uppskruvat till max. Det är elegant in absurdum, tekniskt oerhört kompetent, och tämligen själlöst. To The Core är inte en dålig låt, den är bara inte särskilt intressant.
Amelie: Jag hittar inget kul alls med denna låt… Kanske kunde det vara ett plus att refrängslingan ”down to the core” fastnar som klister på hjärnan – eller så är detta det största minuset i en i övrigt alldeles icke minnesvärd låt. Iskallt.

LÅT: Thy Kingdom Will Come
ARTIST: Sorcerer
VALD AV: Robert

Fredrik: Bitvis lite väl melodramatiskt och storvulet, men inte helt utan visst tryck. Refrängen är (om man har överseende med de teatraliskt knutna nävarna) hyggligt mäktig, och produktionen svulstig på ett för ändamålet välanpassat sätt. Ocreddig men inte helt charmlös hjälte-metal, kanske man kan sammanfatta detta som?
Amelie: … och det här var inte särskilt kul det heller. För visst har man hört denna låt många gånger tidigare, eller så snarlikt att det inte går att skilja. Rejält kylslaget detta. Tilläggas kan att SORCERERs nya album har ett par låtar som ändå är något mer intressanta än denna, såsom titelspåret Reign of the Reaper där faktiskt lite CANDLEMASS-känsla uppstår emellanåt.
Martin: Texten är så fruktansvärt ostig att den stundtals gör ont att lyssna på. Nödrim dessutom – i första textraden! Nä, bättre kan ni! Musikaliskt är det något bättre. En del snygga grejer på trummorna, och ett fint gitarrspel men nä, detta lyfter inte för mig. Avsvalnande till kallt. 

DGM – Tragic Separation

ARTIST: DGM
TITEL: Tragic Separation
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”Tragic Separation” är en ren dröm när det gäller produktionen. För oss som gillar väl avrundade produktioner med en maffig gitarrton och där sången kommer fram tydligt, ja, då hamnar den här skivan i toppskiktet av de jag hört i år.

Men det hade inte räckt långt om inte låtmaterialet hade hållit samma höga klass. Jag kan med ganska stor övertygelse säga att jag beundrar bandets mod i att släppa den bästa låten på skivan som första singel, och att också lägga Flesh And Blood  som första låt på skivan för dra åt helvete vad bra den är. Det rent episka breaket som kommer 0:58 in i låten gjorde att jag redan då insåg att det här kan komma att bli en fantastisk lyssnarupplevelse. Som ni förstår av betyget så blev det så. Låten tjänar som ett bra exempel på vad DGM vill med sin musik. De vill vara mäktiga likt SYMPHONY X och släpper gärna fram gitarristen Simone Mularoni som inte bara har en gitarrton av yppersta klass utan också lirar i det närmaste besjälat genom hela skivan. De vill vara progressiva och känslosamma likt EVERGREY och de är inte rädda att bre på med melodier som tillåter sångaren Mark Basile att glänsa. Att de också har vett att ge kompet med trummisen Fabio Constantino, basisten Andrea Arcangeli och framför allt keyboardisten Emanuele Casali rejält med spelrum gör att förutsättningarna för att göra en verkligt stark skiva är goda, minst sagt.

”Tragic Separation” sprudlar av kreativa idéer som kanske inte är helt igenom originella, men där genomförandet är så oklanderligt genomförda att de funkar ändå – om man gillar den här sortens musik det vill säga. Refrängen i titellåten är till exempel inte helt magisk, och partier i låten avslöjar att DGM nog har spisat en hel del sentida TOTO, men vad gör det när låten i sig är en ren njutning att lyssna på?

”Tragic Separation” fortsätter den rent fantastiska trend som bandet inledde med ”Momentum” från 2013 och fortsatte med ”The Passage” tre år senare. Gillar man den här typen av musik så är detta ett band att hålla koll på.