ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Passion
RELEASE: 2011
BOLAG: Candlelight Records
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Brittiska ANAAL NATHRAKH kan med lätthet räknas in bland de mest extrema banden som finns inom scenen, men bandet har alltid lyckats bibehålla mitt intresse genom att skriva verkligt starka låtar som visserligen blästrar på å det grövsta, men också hittar de där nyanserna i musiken som gör att man uthärdar de soniska uttrycken som fullkomligt vräker in i trumhinnorna. Jag gillar starkt gruppens föregångsplattor i form av ”Hell Is Empty, And All The Devils Are Here” från 2007 och ”In The Constellation Of The Black Widow” från 2009, och hade mycket stora förväntningar på årets släpp ”Passion”. En viss varning utfärdas – ”Passion” är en platta som det tar tid att komma in i – även om man gillar grindcore sedan innan. Det tog mig runt 10 genomlyssningar innan jag började få grepp om musiken.
Det börjar bra med Violenti Non Fit Inuria som inleds med rundgång och en mycket sparsmakad gitarr innan det verkligt tunga gunget drar igång. Jag uppskattar verkligen att ANAAL NATHRAKH har vett att inkludera svängigare, tyngre partier i det rens som bandets musik oftast består av. Men även när det manglas som attan lyckas bandet bibehålla något av melodier, främst genom V.I.T.R.I.O.L.s sång, och ofta parad med snygga gitarrstämmor från bandets andre medlem Irrumator som även står för basspelet samt programmeringen.
Det blir verkligt effektivt och suggestivt, och jag gillar det skarpt. Genomgående är sången verkligt bra och det som lyfter plattan ytterligare ett snäpp från en redan hög nivå. När det skriks (och det gör det såklart ofta) gallskriks det så att nackhåren reser sig, och det låter rent fruktansvärt bra – faktum är att det är inte ofta man stöter på sångare som V.I.T.R.I.O.L. med ett sådant ångestladdat löd i stämman. Imponerande. Detta är musik när den är precis det man vill att den ska vara; förödande i sitt uttryck, kompromisslös i sitt genomförande, och med ett bländande slutresultat som spyr galla över mainstreammusik. I drivor.
Jag kan i stort sett bara anmärka på en grej på hela plattan – sången i Tod Huetet Uebel där sångexcesserna blir lite väl överdrivna så att de skaver på aningen fel sätt för att jag ska köpa dem. I övrigt är ”Passion” en fruktansvärt stark upplevelse – detta bör få folk som gillar verkligt extrem metal att ivrigt skaka huvudet; det fick den sannerligen mig att göra.