Skivor

Desert Storm – Sentinels

Lämna en kommentar

ARTIST: Desert Storm
TITEL: Sentinels
RELEASE: 2018-03-16
BOLAG: APF Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tyngden i inledande två spåren Journey’s End och Too Far Gone är… påtaglig. Ni vet, lite på samma sätt som fukthalten i Atlanten är påtaglig, den med. Riffen rullar fram likt kolossala ångvältar, osande av varm olja och utan hopp för de som hamnar i dess väg. Tyngden blir inte mindre påtaglig av den trivsamt köttiga semi-growl som frontmannen Matt Ryan levererar.

Det handlar nu inte enbart om tyngd, för DESERT STORM balanserar upp sin förkrossande sludge med en hälsosam dos svängig stoner, vilket ger ett groove som håller formatet levande. Lustigt nog är det när britterna tar ut svängarna som mest som det gnisslar lite i maskineriet. I vanliga fall är jag en stor vän av variation och nyanser, plattor som bara maler på i ett och samma spår rakt igenom tenderar att bli lite… eh, platta. (Pun intended.) Här är det det dock de lite avvikande, mjukare spåren så som Kingdom of Horns och Capsized jag tycker funkar minst bra, trots en bitvis ganska mäktig ljudvägg i det sistnämnda.

Nej, det är när Oxford-sönerna ger sig fan på att mosa oss med ren rifftyngd och rått groove de kommer bäst till sin rätt. Bitvis når de riktigt höga höjder (eller, om man nu skall vara mer adekvat målande med ord: riktigt mörka djup) men som sagt inte hela tiden. Här finns dock ett antal spår jag mer än gärna hade fått mig till livs live, förutom de nämnda inledande två även svängiga Drifter och The Extrovert. Den upplevelsen hade nog resulterat i den mest uppskattade nackskadan på länge…

Skivor

Lucifer – Lucifer II

Lämna en kommentar

ARTIST: Lucifer
TITEL: Lucifer II
RELEASE: 6 juli, 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att någonting som Nicke Andersson har halva handen i syltburken på skulle bli lyckat, har väl ungefär samma sannolikhet som att få syn på ansiktsmålning, lustiga hattar eller tårar på läktaren under nu pågående fotbolls-VM. Det är med andra ord en lågoddsare, men som nu de flesta som någon gång flirtat med speldjävulen vet, är det inte alltid de favorittippade lagenvinner.

I det här fallet? Då står det 4-0 till favoriten i paus, som sedan joggar hem matchen under en något avslagen andra halvlek. Bokstavligt talat, alltså, då första halvan av det alster som getts det opretentiösa namnet ”Lucifer II” är påtagligt stark och betvingande, medan andra halvan inte riktigt når samma höjder.

Spelmodellen är klassisk hård rock med rötterna i 70-talet, med klädsamma inslag av såväl elakt ockulta riff och luftiga AOR-vibbar. Spetskvalité återfinns i truppen, i form av California Son, Dreamer, Phoenix och Dancing With Mr D. Denna tävlande är således en tidlös klassiker, som måhända inte alltid vinner VM, men som garanterat alltid kvalar in till turneringen och oftast även går vidare från gruppspelet.

Vad jag försöker säga, möjligen i överdrivet idrottsliga termer, är att LUCIFER och deras ”Lucifer II” med all säkerhet inte kommer att toppa årsbästalistan när väl vuvuzelorna tystnat, men att det likafullt är en platta som absolut är värd genomlyssning mer än en gång. Det bjuds välskriven, välspelad, svängig och behaglig rock, som gjord för att ackompanjera ett par kalla öl under sommarens varma dagar och ljumma kvällar.

…oavsett om det är som efter matchen-umgänge eller ej.

Live

Live: Helloween på Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Helloween
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Tjo och tjim med mycket känsla från HELLOWEEN med fokus på att underhålla. 

Ett av de första metalbanden jag hörde var tyska HELLOWEEN. En klasskompis spelade upp episka Eagle Fly Free från klassiska ”Keeper Of The Seven Keys, pt II” och jag var fast. Men som så många andra har jag sörjt att både Kai Hansen och Michael Kiske sedan många år tillbaka inte har varit med i bandet. Med nuvarande turné betitlad Pumpkins United gör bandet det mesta av att just dessa herrar är med.

Det är väldigt stor tonvikt på det äldre materialet, vilket uppskattas av inte bara undertecknad utan av, skulle jag tro, de allra flesta i den stora publiken. Detta är metal som är som gjord för att alla ska ha trevligt. Och HELLOWEEN har också de extremt roligt på scen – kanske då undantaget Michael Weikath som ser rejält sliten ut.

Att bandet har tre sångare att tillgå är bra – det blir tillräckligt med vilotid för sångarna att det ska kunna krämas i till max i varenda låt när det väl är dags.

Michael Kiske, Helloween, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Michael Kiske visar ändå att han är den vassaste av de tre. Han är totalt avslappnad och sjunger verkligen helt magiskt bra – och han ser till att bandets bofaste sångare sedan mitten på 1990-talet Andi Deris får en eld tänd under ändalykten. Inledande Halloween där de delar på sångplikterna låter fruktansvärt bra och sätter tonen på hela konserten. HELLOWEENs variant av power metal är verkligen som gjord för att spelas live, och publiken är verkligen med på noterna för det sjungs med i varenda låt.

Jag går ifrån konserten med ett leende på läpparna då varenda förväntning jag hade på HELLOWEEN infriades.

Worship the Riff!