Skivor

Saddiscore – Demons Of The Earth

saddiscore-demons-of-the-earth-coverARTIST: Saddiscore
TITEL: Demons Of The Earth
RELEASE: 2016
BOLAG: Boersma Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Band som spänner bågen hårt genom att blanda olika influenser hej vilt brukar antingen lyckas nå det där alldeles extra, eller krascha och brinna illa. Hur det går för tyska SADDISCORE?

Vi väntar lite med det, och backar bandet till de där många olika influenserna. Bandet själva nämner IRON MAIDEN, METALLICA och MACHINE HEAD, och visst, det går att ana närvaron av åtminstone de sistnämnda två. Till det skulle jag lägga till lite svulstig, amerikansk-klingande radiometal á la GODSMACK, och ett och annat subtilt häxvrål som sneglar på black metal. När detta kokas ned till slutprodukten SADDISCORE är det dock ändå “Thrash” som får skrivas på flaskans etikett, och då snackar vi den lite köttigare mellantempo-varianten.

Bitvis är riffandet klart dugligt, och vid enstaka tillfällen går det väl att humma med lite förstrött en hel låt. All In Our Hands är förmodligen den trevligaste bekantskapen. I det stora hela blir det dock ingen bullseye för tyskarna. Få om någon av låtarna vill riktigt bita sig fast, produktionen är något mer burkig än lovligt, och texterna… tja, här förekommer både nödrim och ordval som säkerligen skulle kunna klicka tufft i mångas öron – om de som lyssnar är 14, vill säga. Bästa (nåja) exemplet på detta är kanske titelspåret, Demons Of The Earth.

Jag skulle vilja gilla detta, ett nytt och uppstickande band från en mindre etikett.  Men nej, tyvärr. Problemet är att det helt enkelt inte är särskilt bra…

Skivor

Circus Maximus – Havoc

Lämna en kommentar

Havoc CoverARTIST: Circus Maximus
TITEL: Havoc
RELEASE: 2016
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag läste i en recension av norska CIRCUS MAXIMUS “Havoc” att det var en bra skiva att börja med för att sedan leta sig bakåt i bandets diskografi. Som jag förstår det så är bandets mer långtida fans missnöjda med att bandet tydligen skruvat ner både tyngd och aggressivitet i jämförelse med tidigare släpp.

Och visst är det relativt snälla tongångar som möter hörselgångarna. För egen del har jag ju inget bagage att ta hänsyn till då jag inte lyssnat på bandet innan “Havoc”, utan bara sett bandets namn fladdra förbi – ofta i sanna mening som exempelvis DREAM THEATER – och då funkar “Havoc” som en dörröppnare som gör mig sugen på att kolla in bandets tidigare alster.

Rent musikaliskt är det en ren fest för öronen – gitarrtonen som Mats Haugen har skruvat till är helt ljuvlig och minner inte så lite om hur det brukar låta när John Petrucci lirar solo. Då bandet använder sig av endast en gitarrist är det gott att lyssna på Glenn Möllens fina basspel – andra låten Highest Bitter har flera rent knäckande basgångar. Jag har ju nämnt detta i flera recensioner innan – det är kul att kunna höra basen.

Riktigt bra är det låtmässigt inte hela tiden, men låtar som oerhört slicka och närmast beroendeframkallande Flames har fått försvarlig speltid och Loved Ones drar in som en enda stor episkt svulstig svallvåg där sångaren Michael Eriksen släpper på något oerhört.

Jag skulle säga som så här, att gillar du melodisk, väldigt välproducerad rock/metal så är “Havoc” definitivt en skiva som är värd att kolla in.

Skivor

Vanhelgd – Temple Of Phobos

ARTIST: VANHELGD
TITEL: “Temple Of Phobos”
RELEASE: 2016
BOLAG: Pulverized Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Döden bor i Mjölby, och den har förklätt sig till en hårdrocksorkester vid namn VANHELGD. Det är mer tydligt än någonsin, nu när bandets fjärde fullängdare “Temple Of Phobos” släppts, och bandet verkligen hittat sin stil och nisch. Det är dödsmetall som vill dra ner sin lyssnare i en dyster grav för att där förtäras av tidens gång, maskar och förruttnelse helt utan hopp eller inslag av övernaturliga fenomen. Bara vanlig allsmäktig död av den sort som väntar oss alla i slutet.
Och det går inte att ogilla det.
VANHELGD har nämligen ett närmast unikt sätt att sy ihop låtar, riff och ljudbild som klarar att kombinera den där hopplösheten med en musikalisk tillgänglighet som gör att det tränger igenom bruset och in i hjärtat och själen på oss lyssnare. Ja, förutsatt att du har en febless för dödsmetall då, det där med musikalisk lättillgänglighet gäller ju liksom inte om din stil normalt är Danny Saucedo eller kanske Takida.
Personligen håller jag föregångaren “Relics Of Sulphur Salvation” (2014) som en av de vassaste skivor som den samlade dödsmetallscenen prånglat ur sig på senare år, och eftersom “Temple Of Phobos” har ett mindre direkt anslag så har det krävt betydligt längre tid och fler lyssningar att tränga in i materialet denna gång. Tempot är inte sällan lägre – i såväl Den Klentrognes Klagan som kanske framförallt Rejoice In Apathy tänker man osökt på begravningshymner – än tidigare, och precis som vanligt blandar bandet titlar och texter på både engelska och svenska. Inledande Lamentation Of The Mortals bjuder kanske på mest bisvärmsriff och högst tempo på skivan, medan Rebellion Of The Iniquitos antagligen är enklast att ta till sig om man väntar sig “vanlig” dödsmetall. Bäst är avslutande Allt Hopp Är Förbi med sin lite tråkiga och sävliga stil. Den är som en svensk folkvisa för alla som i arbetets ekorrhjul funderat på att ta sig av daga, och när musiken klingar ut så lämnar den en ton av sorg i kroppen. Extra kul är att man får den i två versioner, olika tempo på den och med gästsång av Sofia Kempe i den ena versionen.
VANHELGD är Jonas Abrektsson på bas, Björn Andersson på trummor, Mattias Frisk på gitarr och sång samt Jimmy Johansson på gitarr och sång, och visst är det märkligt att just dessa fyra herrar fått äran och uppdraget att manifestera döden? Att det dessutom resulterar i att Mjölby stoltserar med inte bara döden, utan också ett dödsmetallband i absolut världsklass är häftigt.

“Ge upp, ge upp, sluta spring för ditt liv. Allt blod är nu spillt, allt hopp är förbi.”
Det här betyget har mesrsmak, och “Temple Of Phobos” växer ständigt!

Worship the Riff!