Live

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

Lämna en kommentar

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given ”Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given ”L’Ennfant Sauvage” samt material från ”The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från ”L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.

Skivor

John Garcia – The Coyote Who Spoke In Tongues

ARTIST: John Garcia
TITEL: The Coyote Who Spoke In Tongues
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att påstå att JOHN GARCIA är en kultfigur inom stonerrocken, och att de ökendammiga riff han och hans KYUSS har värkt fram satt ett permanent avtryck inom genren, är lite som att säga att Jesus är en hyggligt central figur inom kristendomen. Skillnaden är att JOHN GARCIA är bättre på att bära upp ett par solglasögon…

Lusten att återuppstå verkar de dock dela, oavsett vem som bäst bär upp sina accessoarer. Där den ena skäggiga hippie-farbrorn sägs ha rullat undan en sten och knallat iväg, tar den andra och hivar ut dist-pedalen i öknen och plockar fram den akustiska gitarren. (Det är här ni lägger till valfri ordvits på temat ”rock ’n’ roll.)

Oavsett vad man tror, tänker och tycker om den första skäggbäraren av de två, är resultatet i fallet JOHN GARCIA onekligen coolt utan bara helvete! (Sorry, Jesus.) Flera av de KYUSS- och tidigare JOHN GARCIA-klassiker som på ”The Coyote Who Spoke In Tongues” presenteras i avskalad, akustisk form låter som gjutna för formatet. Exempel, säger ni? Tja, varför inte jämföra originalet av Green Machine med sitt där tunga, skitiga riffande, med den fantastiskt sorgsna, finstämda ballad som här slingrar sig fram över ökensanden likt en skygg, men fortfarande giftig reptil? Eller kanske låna ett öra till nu ännu bluesigare och lojt kåta Space Cadet?

Sedan finns här även nya låtar som bär sig av egen kraft, utan att luta sig mot elektrifierade förfäders stabila stenformationer. Bland de nya spåren är det energiska Kylie, samt The Hollingworth Session med sitt närmast enerverande snabbfästande avslutningsparti, som sticker ut lite extra.

Jag antar att det inte är självklart att fans av KYUSS kommer att älska ”The Coyote Who Spoke In Tongues”, då stilen skiljer så pass märkbart åt. Kanske kommer en och annan att tänka att konceptet MTV Unplugged borde ha fått dö med 90-talet. Å andra sidan kommer vår samtida, stentvättade Jesus-figur garanterat att värva nya fans via den här eskapaden. Kanske sådana som i vanliga fall snarare avnjuter sin rågwhiskey til LINCOLN DURHAM än till KYUSS?

Nåväl. Den här plattan är kanske inte häpnadsväckande bra, men väl värd att ta del av. JOHN GARCIA vet hur man får en rocklåt att svänga, dist eller ej!

Skivor

Siberian – Through Ages of Sleep

ARTIST: Siberian
TITEL: Through Ages of Sleep
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det var TYPE 0 NEGATIVE som på ett av sina skivkonvolut hade med frasen ”don’t mistake lack of talent for genius”, ett utslag av skön självdistans i deras fall. Att jag nämner frasen här beror inte på att jag ser SIBERIAN som talanglösa, verkligen inte, utan bara som en illustration av att det där med vad som är genialt och vad som bara är …kultursvårt… ibland kan vara en svår gränsdragning.

SIBERIAN rör sig precis i trakterna av den gränsen, och deras nedstämda men samtidigt innerliga musik glider tyst fram och åter över skiljelinjen, likt ett kyligt dimstråk i ett dystopiskt skymningsland. Musikaliskt drar jag vissa paralleller till akter som COLOSSUS, FALLS OF RAUROS, KYLESA, och de gemensamma nämnarna är desperation, nerv, intelligens och en sval svärta. Det som står klart redan vid en första genomlyssning är att detta A) är humörmusik, samt B) musik som inte utgör primärvalet för timmarna i solstolen. Frågan som lever kvar är den redan berörda – hur bra är egentligen Linköpings-sönernas andra fullängdare?

Låt oss till att börja med hålla det enkelt: Skivan är bra. Särskilt om man ger alstret den odelade uppmärksamhet och koncentration det kräver och förtjänar. Låtar som Witness, Axis Mundi, Kingdoms och avslutande Ages of Sleep är samtliga exempel på en riktigt hög högstanivå, och genuint ointressant blir det faktiskt inte någonstans under de nio spårens 38 minuter. Små detaljer som inslaget av svensk sång i Heresy Breath, eller den drömska kören mot slutet av Dirge, håller intresset vid liv även under de spår som inte sluggar med fullt samma kraft som topparna.

Den där kvalgränsen till genialitet är dock fortfarande svårbedömd. Där COLOSSUS ”Wake” är en skiva (inom skapligt samma genre) som tveklöst sätter ner foten i vinnarcirkeln, är juryn fortfarande ute avseende SIBERIAN och ”Through Ages of Sleep”. Det är en skiva som från sin nuvarande position precis på gränsen över tid både kan växa till genialitet eller svalna till ”bara” bra. Å andra sidan klagar juryn inte alls, för överläggningarna är jäkligt angenäma!

Ett litet PS, förresten, apropå det där med skivkonvolut: Det här omslaget lär finnas med på en del topplistor över 2017 års snyggaste. Min, till exempel.

Worship the Riff!