Live: Obituary & Dawn Of Demise

ARTIST: Obituary & Dawn Of Demise
LOKAL: Copenhell
DATUM: 13 juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 3: Krossande föreställningar av duo i döds

OBITUARY

Jag har sett OBITUARY tre gånger – först på Getaway 2012, i New York samma år och så denna den sista dagen av Copenhell. Först denna gång visade bandet verkligen vad det är kapabelt till. Med ett snyggt uppstyrt ljud mosar bandet igenom sina låtar. Att vid sidan om klassiker som The End Complete och Slowly We Rot få två helt nya låtar känns som en present. Att bandet verkligen trivs med att spela på festivalen är tydligt – John Tardy är på synnerligen gott humör, och jag förstår honom då publiken i sanning är med på noterna. De moshpits som äger rum är så röjiga att dammet yr upp från marken och det sjungs med från många i publiken. Den timme bandet får känns, faktiskt, alldeles för kort men å andra sidan så är det en skön känsla att veta att bandet nu är tillbaka på allvar.

DAWN OF DEMISE

Jag hade bara hört ett fåtal låtar av DAWN OF DEMISE innan kvällens konsert. Nu blir det till att verkligen göra djupdykningar i bandets diskografi för detta kan jag helt ärligt säga var festivalens mest oväntade höjdpunkt för mig. Bandets tekniska döds levereras med förkrossande finess. Det låter helt enkelt förbannat bra om bandet. Att det dessutom är ett band som trivs med att spela på hemmaplan är märkbart. Det skojas friskt med den stora publiken mellan låtarna på ett fullständigt självklart vis. Att bandet har givits en ljudbild som sitter som hand i handske gör ju verkligen inte saken sämre. Trummisen Bastian Thusgaard är ett monster som med lätthet exekverar de mest häpnadsväckande grejer, riffen från gitarristerna Martin Sörensen och Hotdogger är monstruösa, basen trakteras med den äran av Björn Jensen som även sköter bakgrundsvokalerna förtjänstfullt och sången från Scott Jensen precis så mullrande djup att gomseglet börjar vibrera. Jag lämnar konserten fullständigt nöjd – bandet hade gärna fått längre speltid än de 45 minuter de fick – men det är en radanmärkning.

COPENHELL har visat sig förbli en lika trevlig som, numera, välorganiserad festival sedan jag var här sist 2010. Allt funkar friktionsfritt: festivalområdet är lagom stort, det finns gott om toaletter och köerna till barerna är aldrig speciellt långa trots att det dricks försvarliga mängder öl på festivalen. Det gäller till och med köerna till kaffet som enligt kollega Alex förra året var extrema då det endast fanns ett ställe som sålde kaffe. Att ta sig till och hem från festivalen med de extrabussar som festivalen ordnat gjorde även denna detalj mycket smidig. Att dessutom få en chaufför i går som när vi kom fram till området growlade fram ”Welcome to hell” i mikrofonen till passagerarnas stora nöje gjorde verkligen inte saken sämre. Tack för i år Copenhell – jag kommer gärna tillbaka!

Live: Behemoth

ARTIST: Behemoth
LOKAL: Copenhell
DATUM: 13 juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 3: Elituppvisning av BEHEMOTH

Att polska BEHEMOTH har vuxit sig stora visar sig att i faktumet att det hade varit otänkbart att de skulle spela på någon annan scen än den största på festivalen. Och med ett urstarkt album, ”The Satanist” i ryggen så visar de med all önsvärd tydlighet att de tillhör eliten inom svärtad dödsmetall.

Med en extremt tidig speltid, som förmodligen beror på att bandet har spelning i England imorgon, så infinner sig inte den totala magin om bandet hade spelat i mörker. Bandets musik gör sig visserligen bra i nästan alla omständigheter, men nu blir det inte så bra stämningsmässigt som det hade kunnat bli.

BEHEMOTH inleder med Blow Your Trumpets Gabriel som ju är en extremt värdig och mäktig inledning. Dock tycker jag att när väl låt två och tre – Ora Pro Nobis Lucifer och klassikern Conquer All avverkas då jävlar i min låda visar bandet sin klass fullt ut. Framför allt tänker jag på att det låter föredömligt högt och fruktansvärt bra om bandet. Nergal är såklart centralpunkten i den maskin som bandet har utvecklats till, men jag skulle vilja lyfta fram basisten Orion lite extra. Inte bara har han en grym utstrålning där pondusen är märkbar, han har utvecklats till en grym sångare med en mäktig stämma. Här har bandet skaffat sig ytterligare ett mäktigt vapen i sin arsenal. Inferno är, ja, Inferno. Det smattras på med en finess som är precis sån som man förväntar sig av batteristen.

Bandet blandar friskt från i stort sett hela den senare delen av sin diskografi. Bäst tycker jag bandet är i låtar som Slaves Shall Serve, Christians To The Lions och otroligt episka avslutningslåten O Father O Satan O Sun som jag med glädje hälsar som en vida överlägen avslutningslåt i jämförelse med Lucifer.

BEHEMOTH imponerar med en värdig, tajt och bländande teknisk och emotionell konsert. Bandet har inget mer att bevisa vad mig anbelangar – detta är knäckande bra.

Live: Gorguts & Trap Them

ARTIST: Gorguts & Trap Them
LOKAL: Copenhell
DATUM: 12 Juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 2: En dag i motvallsmusikens tecken

Jag inleder min festivaltorsdag med att i sällskap av min gode vän Jacob kolla in danska MERCENERY – ett band fullständigt okänt för mig. Festivalens publik verkar dock gilla bandets musik och publiken framför Hadesscenen trivs i solen. Jag visste redan från början att dag två på festivalen skulle bjuda på två minst sagt brutala band: GORGUTS och TRAP THEM.

GORGUTS

Förra året släppte GORGUTS ”Colored Sands”, en skiva som nog får sägas tillhöra de mer svårlyssnade det året. Bandets motvallsmusik är krävande för öronen, men har man väl tagit sig tid att faktiskt lyssna på just den skivan – ja, då kan jag garantera att man gladde sig åt att festivalen bokade bandet. Jag var själv rysligt glad kan jag säga. Luc Lemay är den enda bestående medlemmen i bandet som har en storhetstid bakom sig, men förhoppningsvis en framför sig också.

Att bandet spelar på den minsta av festivalens scener, Pandemonium, är bara sympatiskt. Detta är ett band som inte kommer dra extremt stora skaror, men för oss som var där möjliggjorde att det inte var svårt att komma riktigt nära bandet. Luc Lemay är, märkligt nog, en riktig mysfarbror som minst sagt verkar vara hur glad som helst över att spela. Det blir extra kul då det verkligen inte är några lätta grejer han utför på gitarren. Andre gitarristen Kevin Hufnagel antar en mer traditionell utgångspunkt – hans minspel speglar den minst sagt dissonanta musiken. Trummisen Patrice Hamelin som fick axla John Longstreths roll i bandet är en mask av fullständig koncentration. Och jag förstår honom – det trumspel som han presterar är i den högre skolan. Det är bara sporadiskt som det går att hitta något så när linjärt lir i bandets låtar – men så tror jag ingen har förväntat sig några lättsamma trudelutter från bandet. Bäst är bandet i slutet av konserten – med låtar som Orphans Of Sickness, Nostalgia Inverted och avslutande Obscura pulvriserar GORGUTS det sista av det lilla motstånd som fanns kvar efter inledande kvartetten låtar.

Att folk verkar trivas ser man inte minst på de mer än hängivna som rabiat sjunger med i låtarna – och det är väl ett bevis på att bandet gör rätt mycket rätt. Jag går ifrån konserten med en mindre intakt hjärna än jag gick dit med – med andra ord precis vad jag förväntade mig.

TRAP THEM

Jag blev oerhört glad över att festivalen bokande TRAP THEM, ett totalt kompromisslöst band som skoningslöst har spelat grindcore/hardcore under ganska lång tid. Att bandet dessutom för en kort tid sedan rekryterade trummisen Brad Fickeisen som tidigare spelade i THE RED CHORD gjorde mig bara än mer förväntansfull inför konserten. Och till stora delar infriades mina förväntningar. Att bandet bara har en växel demonstreras tydligt av duktigt gaddade sångaren Ryan John McKenney. Det är inte utan att jag tänker på Barney Greenway i NAPALM DEATHs scenspråk, fast uppskruvat några snäpp till. Fullständigt illvrålande hetsar sångaren mot publiken, medan Fickeisen nästan spelar sönder sitt trumset. Det är total utlevelse från gitarristen Brian Vincent Izzi och basisten Galen Baudhuin också. Dock, och detta är ett stort dock, hade jag önskat mig att bandet lirade fler av sina åt grindcorehållet liggande låtar. Jag har inget emot hardcore – men grindcore är helt enkelt roligare i mina öron. Nu landar bandet ganska tryggt i visserligen stenhård hardcore som gör att jag faktiskt längtar efter att se Fickeisen plocka fram blastbeatsen. Spelningen blir inte dålig på långa vägar, men lämnar mig ändå med en känsla av att inte ha blivit fullständigt tillfredsställd.

Trots allt är jag nöjd med att festivalen bokar två sådana ganska extrema akter som GORGUTS och TRAP THEM. Det visar inte minst på bredden inom scenen och på festivalen. Bägge banden skulle kännas fullständigt främmande på Sweden Rock Festival exempelvis.

Worship the Riff!