Live

Live: Arch Enemy & Iron Maiden

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy & Iron Maiden
LOKAL: Copenhell
DATUM: 11 juni, 2014

ARCH ENEMY

Jag återfick mitt intresse för ARCH ENEMY då senaste skivan ”War Eternal” var mer än lovligt bra. Därför var det med stort intresse och förväntan jag stod framför Hadesscenen på Copenhell igår. Förra gången jag såg bandet var för en herran massa år sedan på numera sorgligt nerbrunna KB-hallen. Då blev jag bortblåst, och tyckte att bandet borde ha fått längre speltid. Jag gick med samma känsla från konserten igår – 45 minuter är aningens för kort speltid när det låter som det gjorde igår om bandet.

Bandet verkar ha fått en nytändning, både av relativt nye gitarristen Nick Cordle (ex-ARSIS) som kom med 2012, men framför allt av nya sångerskan Alissa White-Gluz. Att fylla de mer än lovligt stora skor som Angela Gossow lämnade kvar när hon i fullständig hemlighet lämnade bandet rent sceniska verksamhet för att ta över managerrollen verkar inte besvära White-Gluz. Det är fullt ställ från första ton. Det är inte bara det att sången sitter mer än lovligt bra – hon är oerhört bekväm med både nyare och äldre material – utan även hennes scennärvaro är oerhört avslappnad och påtaglig. I låtar som Ravenous, Dead Eyes See No Future och My Apocalypse får jag påtaglig gåshud av hennes framförande. Framför allt My Apocalypse är så svinaktigt tung och mörk att den växer flera storlekar om man jämför med studioversionen.

I början av konserten har bandet vissa problem med ljudet – att lira på festivaler ställer stora krav på ljudteknikerna som oftast har mycket ont eller kanske ingen tid alls för ett fullständigt soundcheck. Därför dominerar Daniel Erlandssons bastrummor väldigt mycket i de inledande låtarna på bekostnad av allt annat. Först i fjärde låten har bandet fått det ljud det förtjänar och Michael Amott och Nick Cordles gitarrgrejer når igenom. Och det vill man ju. De två gitarristerna verkar trivas ypperligt på scen – det är gött att se två leende och fistbumpande herrar i slutet av konserten som jag lämnar med en oerhört fin känsla i magtrakten.

IRON MAIDEN

Jag såg, som en av ytterst få konserter jag bevistade förra året, IRON MAIDENs gig på Malmö Stadion. Då, liksom nu, är det Maiden England 88 som bandet turnerar på – den minst sagt legendariska turnen som följde på ”Seventh Son Of A Seventh Son”-plattan från samma år. Då imponerade bandet, som vanligt får jag nog säga och jag kan inte annat än tänka mig än att festivalen är mer än nöjd med bokningen av bandet. IRON MAIDEN är ju en maskin som fortfarande presterar ypperliga liveframträdanden. Med en låtlista att döda för är förutsättningarna extremt gynnsamma. Att bandet hade valt bort fruktansvärt såsiga Afraid To Shoot Strangers från ”Fear Of The Dark” och slängt in Revelations, Wrathchild och Sanctuary gjorde att jag såg än mer fram emot konserten. Och visst kan de än – efter en visserligen rätt seg inledning med Moonchild, Can I Play With Madness och personliga favoriten The Prisoner där Bruce Dickinson får jobba hårt med att få igång publiken – lossnar allt (precis som i Malmö kan tilläggas) med 2 Minutes To Midnight. Sen fullständigt mejar bandet ner allt motstånd med en ruskig hitkavalkad som rimligtvis borde göra rätt många band gröna av avund. Visst – många av oss har hört låtar som The Trooper, Wrathchild, Fear Of The Dark och Run To The Hills så det räcker och blir över. Men med en allsångsvillig publik växer även uttjatade låtar till något oerhört imponerande. Gosse vilken känsla det är när den uppskattningsvis runt 8000-10000 starka publiken tar i från tårna och vrålar med i texterna. Till slut blir även Dickinson nöjd med hur publiken agerar.

Om bandet känner att detta var bara en dag på jobbet är de extremt skickliga på att dölja det – trots att det går lite galet i Phantom Of The Opera sitter det mesta som en smäck – även om Nicko McBrains avsaknad av vissa cymbalslag irriterar mig även denna gång – och IRON MAIDEN visar att bandet fortfarande efter alla år på vägarna levererar konserter som med eftertryck sopar rätt många andra band av banan och därmed fortfarande har relevans. Det är med den känslan jag lämnar konserten – och det är ju inte fy skam.

Skivor

Arch Enemy – War Eternal

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: War Eternal
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När ARCH ENEMY släppte ”Wages Of Sin” var det nog rätt många som höjde på ögonbrynen när det avslöjades att det var en kvinna som svarade för den minst sagt förödande dräpande sånginsatsen på den skivan. Angela Gossow förkroppsligade en oerhört självmedveten och med rätta uppmärksamhetskrävande frontkvinna som verkligen banade vägen för fler kvinnor att ta plats i metalband, och som sopade golvet med så många andra sångare. Idag är det knappast någon som tycker att det är konstigt att kvinnor kan ta plats och gasta skiten ur sig, men innan Gossow var detta inte speciellt vanligt.

Därför är det ju såklart ingen större grej att sången på senaste skivan ”War Eternal” hanteras av mer än lovligt kompetenta Alissa White-Gluz. Större är då faktumet att bandet lyckades hålla medlemsbytet hemligt under mer än ett år samtidigt som man spelade in nya plattan. White-Gluz vokala kapacitet har man kunnat avnjuta när hon frontade THE AGONIST där hon visade på sin enorma bredd. Det är inte bara growlet hon bemästrar till fulländning, även rensången var synnerligen njutbar. Därför är det en smula tråkigt att hon väljer att lägga sig ganska nära Gossows uttryck. Det är, nästan, genomgående growl som gäller. Egentligen är det endast iAvalanche som vi får höra rensång, och då är det endast som bakgrund. I övrigt så imponerar verkligen White-Gluz. Det är ju inga små skor hon har att fylla, men jag tycker verkligen att ARCH ENEMY har rekryterat den kapacitetsmässigt bästa sångerskan att ersätta Gossow med.

Musikaliskt då? Well, ”War Eternal” markerar åtminstone för mig en återkomst till högre verkshöjd. Jag var runt tiden för släpp som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” vrålimponerad av bandets låtskriveri. Skivor som ”Doomsday Machine” som hade sina poänger till låtar men som helhet inte imponerade och ”Khaos Legions” som jag tyckte var rent tråkig gjorde att jag faktiskt tappade intresset för bandet. Rekryteringen av White-Gluz gjorde, helt ärligt, mig intresserad av bandet igen. Och visst har bandet fått en nytändning. Skivan håller en jämn och hög nivå. Inledande (efter ett i vanlig ordning totalt onödigt intro) Never Forgive Never Forget är en käftsmäll om ni någonsin har upplevt en. Gosse vad det går undan. EfterföljandeWar Eternal och As The Pages Burn är även de väldigt starka kort. Lägg till låtar som fullständigt knäckande Time Is Black och brottartunga Down To Nothing som maler ner mig till pulver och fina och mäktiga Avalanche så har ni en skiva som imponerar.

I vanlig ordning så låter gitarrspelet mer än lovligt tajt. Nick Cordle med ett förflutet i ARSIS och Michael Amott vet inte bara hur man lirar fort, det dräller av snygga slingor plattan igenom. Lägg till detta snygga gitarrljud och ni har i vanlig ordning en njutbar ljudbild. ARCH ENEMY har ju skämt bort oss med i alla fall snygga produktioner under ganska många år. Trumspelet är, såklart, vidrigt tajt och snyggt. Jag förväntade mig inget annat när det är Daniel Erlandsson som sitter bakom kaggarna.

Gillade man ARCH ENEMY sedan innan så kommer man inte att bli besviken på ”War Eternal”. Gillade man bandet på skivor som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” men sedan dess inte tyckte att bandets tonkonst var mycket att hänga i granen – då tycker jag att man ska återknyta sin relation till bandet. Jag kan verkligen inte säga att jag ångrade att jag gjorde det.

Skivor

Aborted – The Necrotic Manifesto

Lämna en kommentar


ARTIST: Aborted
TITEL: The Necrotic Manifesto
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ABORTED har varit med ett tag och vet vad de sysslar med. Se där en lika trist som giltig inledning till en recension av valfritt alster av bandet.

Det som mest får mig att lyfta på ögonen denna gång är att Phlegleton från mycket mer brutala WORMED gästar på Excremental Veracity. Den mannens stämband klarar mer än väl av att matcha bandets egen sångare Sven de Caluwés råa stämband. Ja, frågar ni mig så har Sven inte mycket att ge igen med när Phegleton gräver upp sina inälvor och öser dem över mikrofonen.

I övrigt tänker jag mycket på att de gitarrsolon som finns på skivan verkligen inte går av för hackor. Jag kommer på mig själv att faktiskt riktigt njuta av de väl avvägda attacker som rosar skivan.

Annars låter det som det brukar. Detta kan ju läsas som både välsignelse som förbannelse. Brutal death metal är en subgenre vars fans inte brukar hylla förändring som något positivt. Alls. Men jag tänker så här – ABORTED har med råge betalat vad de är skyldiga till att lira brutalt, och om ett band som DEFEATED SANITY kan komma undan med att faktiskt introducera vissa andra element än full on butality – ja då kan ABORTED det också.

Nu är ”The Necrotic Manifesto” inte en speciellt dålig skiva. Det är bara det att musiken låter exakt som jag hade förväntat mig att den skulle göra. Och det är faktiskt lite tråkigt, när det är fullt hörbart att bandet befolkas av sjukligt begåvade musiker.

Å andra sidan är ”The Necrotic Manifesto” en skiva som jag vet kommer utgöra soundtracket till mången mosh-pit. Och det är i sig ingen dålig sak.

Worship the Riff!