Fullsatt, påkostad pyroteknik, en scendekor värdig Jotunheim, samt ett rutinerat och alldeles lagom insmickrande band. Goda förutsättningar för en folkfest, vilket känns som ett rimligt ordval för att beskriva den lördagskväll på Liseberg tillsammans med AMON AMARTH där bandet avrundar sin ”Heidrun Over Europe”-turné.
Amon Amarth styr upp folkfest från stora scenen på Liseberg.
När jag står där på ett vad som får sägas vara fullsatt konsertområde på Liseberg, och ser stockholmarnas påkostade sceneri, tänker jag på hur jag för dryga tio år sedan intervjuade bandets dåvarande trummis Fredrik Andersson inför en spelning på Trädgårn. ”Vi råkar bara ha ett stort och genuint intresse för vikingatiden, det är ingen gimmick som vi kör bara för att. Det är ju inte som att vi har några props, eller så”, konstaterade skinnpiskaren då.
Jag undrar lite stillsamt vad Andersson hade sagt kring props-frågan idag om han suttit kvar på trumpallen, givet de tio meter höga figurerna av vikingagudar, långskepp och drakar som turas om att trona upp sig över scenen? Det spelar väl i och för sig egentligen mindre roll, AMON AMARTH är duktiga underhållare oavsett vad man tycker om tematiken. Den tanke som primärt slår mig när jag ser mig omkring i det mångfacetterade och allmänt festglada folkhav i blandade åldrar och klädstilar som tar plats framför stora scenen på Liseberg är denna – dödsmetallen har blivit folklig…
Påtaglig trängsel hela vägen bak – AMON AMARTH är utan tvekan populära!
Inget fel i det, jag är ingen elitist, och redan från inledande Raven’s Flight tar Johan Hegg & Co tag i taktpinnen och leder med van hand in publiken på en trivselresa genom dubbelkaggar, harmoniserande gitarrslingor och svulstiga riff. Guardians Of Asgard och In Pursuit Of Vikings följer, och jobbar upp en påtagligt god stämning.
Några låtar senare, under Death In Fire, brassas det på rejält med pyro, och det värmer skönt i den avsvalnande sensommarkvällen även för de som står en liten bit ifrån scenen. Jag ler åt den tjej i (gissar jag) sjuårsåldern som sitter på sin pappas axlar ett par meter fram, iförd rejäla hörselkåpor, och taktfast pumpar med näven tillsammans med resten av publiken.
Bandets pyrotekniker blev eld och lågor när han hörde att ”Death By Fire” skulle vara med i setlistan…
Tattered Banners And Bloody Flags följer, och här peakar kvällen för min personliga del, det rent musikaliska trycket är här som mest påtagligt. För publiken i övrigt är Put Your Back Into The Oar kanske mer av en favorit, givet den ganska månghövdade skara direkt framför scenen som sätter sig ner på marken och ror i takt med musiken. Sedan skadas säkert inte trivseln av hur Hegg efter låten konstaterar att ”det skall vara västkustbor till att veta hur man bäst hanterar en åra…”
Hegg och bandet verkar trivas själva de också, inte enbart baserat på de många gånger frontmannen berömmer Göteborgs-publiken, utan även på de många breda leenden han och de övriga bränner av i växelverkan med pyrotekniken.
Efter några låtar ackompanjerade av lite svärdskamp på scenen och ännu mer av maffig pyroteknik, får sedan Shield Wall och Raise Your Horns avsluta det ordinarie setet. Feststämningen är fortsatt påtaglig god bland publiken, särskilt under den sistnämnda. Innan avslutningslåten rasslar igång tömmer Hegg också det stora vikingahorn som sitter fastspänt i bältet på dryck, spiller lite, och beklagar sig över sitt ”alkoholmissbruk”, en humor som går hem i publikhavet. Som sagt… folkligt.
Under extranumren Crack The Sky och givna favoriten Twilight Of The Thunder God manglas det på rätt friskt, och oavsett om man är investerad i vikingaprylen eller ej, så går det inte att ta ifrån AMON AMARTH att de är såväl skickliga musiker som underhållare.
Läckert gnistregn under avslutningen!
Kvällen blir kanske aldrig särskilt farlig eller utmanande, och erbjuder heller inga pretentioner kring kultursvår verkshöjd. Men det var å andra sidan knappast det folk var där för, och det går inte att säga annat än att konserten är lyckad. Om inte annat så var kvällen väldigt… trevlig. Och ibland duger det nu faktiskt ganska fint.
Setlista:
Raven’s Flight Guardians of Asgaard The Pursuit of Vikings Deceiver of the Gods As Loke Falls Death in Fire Tattered Banners and Bloody Flags Heidrun War of the Gods Put Your Back Into the Oar The Way of Vikings Under the Northern Star First Kill Shield Wall Raise Your Horns
WeRock har haft nöjet att få en exklusiv pratstund med Elias Ryen-Rafstedt, gitarrist och huvudsaklig grundare av stenhårda ORECUS, som i dagarna är aktuella med nya skivsläppet ”Dreadnought”. Vi pratar lite post-black och köttdöds, men även barndomshjältar, världsläget, och om att våga stå för något.
ORECUS består av Elias Ryen-Rafstedt och Kim Wiklund på gitarr, Martin Maxe på bas, Philip Grüning på sång och Herny Gonzalez på trummor.
– Okej, så för den som inte alls är bekant med ORECUS och ert sound, och inte vet vad den kan förvänta sig av ”Dreadnought”” när den släpps nu 5 april… Tre spontana ord för att beskriva plattan och dess sound?
Med bara en vecka kvar till skivsläpp är det en taggad Elias Ryen-Rafstedt som tar sig en pratstund med WeRock, så svaret kommer snabbt.
– Klyschigt som det är, så är det alltid svårt att beskriva sitt eget sound! Men jag skulle säga att detta album till skillnad från debuten anspelar mer på vemod, blint raseri och besinningslös aggression. Vår första skiva ”The Obliterationist” var mer tämjd och kalkylerad i sitt utförande.
Jag anför att ”Dreadnought” kan upplevas som något mer mångbottnad och med större variation i uttrycket jämfört med föregångaren från 2021. Jag undrar om om Elias håller med om det, och hur den konstnärliga visionen ut när bandet började skriva den här plattan? Fanns det en målbild kring utfallet som de strävade efter?
Gitarristen instämmer i att den här plattan nog har fler nyanser, och utvecklar sedan:
– En stor anledning till att detta albumet tar en lite annorlunda riktning är att jag, så när som på ett riff på en låt, är ensam låtskrivare den här gången. Det har gjort att jag kunnat ta mig friheten att verkligen forma min specifika vision, och fånga precis det sound jag eftersträvat i mitt skrivande. Jag var tidigt inne på att album nummer två skulle vara mer dynamiskt. Ha mer sväng och midtempo-variation, samtidigt som det också skulle varvas med snabbare och hårdare låtar än på föregångaren. Det skulle bli ett mer enhetligt släpp helt enkelt.
Apropå snabbt och hårt, så framstår det som rätt tydligt att ORECUS har rötterna djupt begravda i den tekniska döds-myllan. För mig personligen verkar det dock som att det finns lite fler och tydligare flirtar med black metal på denna platta, jämfört med tidigare alster. Jag undrar om Elias håller med om detta, och vad det i så fall är som gjorde att skrivandet tog lite mer av den riktningen?
– Absolut, det ligger något i det där. Jag inspireras ofta av banden jag lyssnar på under perioden jag skriver musiken. Den största delen av ”Dreadnought” skrevs under en ganska intensiv period på runt sex månader, och under den tiden lyssnade jag mycket på post-black som blivit något av en favorit-genre.
Här undrar jag så klart om det finns några särskilda band som haft extra stor inverkan på skapande-processen? Alla band, så även ORECUS, har så klart sin egen identitet och sitt eget sound. Men som musiker måste det väl ändå vara svårt att inte bli inspirerad av andra band, även om det inte alltid behöver gå så långt som till att bli influerad av dem?
– Band som WAKE och GAEREA har helt klart influerat mitt låtskrivande under denna period. Vi är långt ifrån post-black genremässigt men jag har en stark fallenhet för det melankoliska i den typen av musik och känslan av vemod och ångest den förmedlar. Elias pausar en stund och tänker efter, innan han fortsätter:
– Utöver ovannämnda band, som kanske färgade skapandet av just det nya albumet extra mycket, kommer mina influenser annars mycket från klassisk modern ”köttdöds”. Band som DECAPITATED, DYSCARNATE, tidiga GOJIRA, och inte minst svenska AS YOU DROWN, vars debutalbum gått varmt genom åren.
Samtalet glider över på det faktum att ”Dreadnought” har utsmyckats med gott om (namnkunniga) gästspel på plattan. Jag undrar om gitarristen kan berätta lite mer om dem? Var det en medveten ambition att ha många gästspel, eller föll det sig bara så? Och varför just dessa individer?
– Jag har alltid tyckt att det är en jävligt rolig grej att göra även med tidigare band jag spelat i. Både för att det gör musiken mer intressant, men också för att det är kul och inspirerande att jobba med artister utanför det egna bandet. Särskilt när det som här i flera fall är barndomshjältar, rent ut sagt. Visst, några av gästartisterna är nog att se som genuina polare till mig, men där finns också musiker jag nått ut till just för att de spelat en viktig roll i min egna uppväxt, min utveckling inom musiken som helhet och metal i synnerhet. Att till exempel få med Björn [Strid] från SOILWORK och Kevin [McCaughey] från ION DISSONANCE är minst sagt ett privilegium. Bägge de banden har haft stor inverkan på hur jag själv formats som utövare.
Sedan 2021, när ”The Obliterationist” släpptes, har det hänt mycket i världen. Det är krig i Europa, ekonomin knakar med rusande räntor och energipriser. Jag undrar i vilken utsträckning Elias skulle säga att omvärlds-händelserna har påverkat hans skrivande, avseende texter och/eller sound? Och om hans texter nu inte är inspirerade av världsläget, vad är de då som regel sprungna ur?
– Mitt textskrivande är definitivt kopplat till både pågående händelser, världsläget och allt sådant där, men också övergripande observationer av mänskligheten och dess beteenden som helhet. En låt som Pacifist berör exempelvis diverse aktuella världskonflikter just nu och hur de hanteras av passiva länder i dess närhet, medan ett alster som Culminating behandlar teman som självcensur och yttrandefrihet. Överlag känns det för mig som ganska tydligt att vår musik tagit ett par steg åt det aggressivare och mörkare hållet.
När vi nu ändå snackar specifika låtar på plattan konstaterar jag att det som låtskrivar-förälder rimligen är svårt att välja vilket av ens barn som är favoriten. Men om strängbändaren nu måste försöka, har han någon egen favoritlåt på plattan? I så fall vilken, och varför?
– Ha ha, skrattar gitarristen, i så fall får det bli två favoriter! Harm, för det klassiska krogröj-svänget och det riktigt arga gästspelet från Joe [McGlynn] i MAN MUST DIE, samt Culminating för att det nog är låten som jag i sig är mest nöjd med. Den är ett bra showcase för vart ORECUS står nu, och vart vi är på väg soundmässigt. Det finns melankoli, det finns vemod, det finns ilska.
Gällande soundet på plattan, så är mannen bakom spakarna för produktionen Chris Kreutzfeldt. Vad var det som gjorde att ORECUS valde att samarbeta med honom, och vad – om något – har han bidragit med avseende hur slutresultatet låter?
– Chris är bekant med vår basist Martin sedan många år tillbaka. När vi släppte Hunter som singel under 2023 så valde vi att jobba med honom, helt enkelt för att testa en ny approach produktionsmässigt. Vi gillade det han tidigare hade gjort med CABAL och GHOST IRIS. Chris har i allra högsta grad bidragit till soundet på ”Dreadnought”. Inte bara i mix och master-biten, utan även i själva produktionen då han bidragit med en del av de ”ambient”-spåren och effekter som ligger lite här och var på albumet. Stråkar, keyboard och sådant som ligger subtilt långt bak i mixen, men som verkligen färgar soundet i sin helhet.
Något som också bidrar till att sätta en sinnesstämning, en vibe, är så klart skivans artwork. Omslaget signerat Jorden Haley är intressant, med sin döde riddare i en rikt ornamenterad rustning, omgiven av blödande halvmånar. Finns det någon symbolik eller något budskap här som det är avsett att gestalta genom omslaget, eller är det bara en cool bild?
– Det finns definitivt en tanke och symbolik med omslaget, kopplat till det övergripande temat på albumet. En definition av termen från sent 1600-tal, ”a fearless person who dreaded naught”, fångade mitt intresse och ledde sedermera till albumets namn. För mig så knyter den beskrivningen tydligt an till teman som pacifism, yttrandefrihet och att stå för någonting. Omslaget är vår och Jorden Haleys tolkning av vad en sådan person skulle vara.
Elias ler lite pillemariskt, och konstaterar sedan att det för den uppmärksamme även finns en halvt subtil blinkning till ”The Obliterationist” på omslaget, då en hel del textuella teman från den plattan så att säga fortsätter på ”Dreadnought”.
Omslaget till ”Dreadnought”, signerat Jorden Haley.
Det börjar bli dags att runda av vår intervju-stund, men först vill jag veta hur den närmaste framtiden ser ut för ORECUS. Har man några turnéplaner att dela med sig av; finns det möjlighet att se bandet live inom överskådlig framtid?
– Yes, närmast ligger en spelning i Uppsala! Utöver detta jobbar vi febrilt med att boka så mycket vi kan för 2024, och vi har även en hel del intressanta planer som börjar ta form för 2025.
Jag tackar Elias för pratstunden, och undrar om han vill avsluta med någon hälsning, information eller uppmaning till WeRocks läsare, så här inför det strax stundande skivsläppet?
– Tja, funderar gitarristen, det får väl i så fall bli klassikern att om ni gillar det ni hör – lyssna, dela, sprid ordet!
ARTIST: SOEN, med support från NARYAN LOKAL: Pustervik DATUM: 18 mars , 2024
– I SOEN så tycker vi att man får dansa inom metal, så därför skrev vi den här låten. De orden från Joel Ekelöf sammanfattar väl intrikat egensinniga SOENs gärning tämligen väl, givet hur bandets musik består av ett lyckligt äktenskap mellan stackato-taggig aggression och honungslent eteriska melodier. Att den relationen är välmående märks också tydligt denna afton på Pustervik – en oväntad fusklapp till trots…
SOEN – ömsom vin, ömsom… starkvin?
En vacker vårvinterdag följs av en ganska kylig afton, denna marsmåndag, så det nyper lite i kinderna på vägen till Pusterviks mörka värme och trivsamma trängsel. Väl inne är både temperaturen hög och humöret gott, det är tämligen välfyllt och med en sorlande förväntan. Men innan de efter många år äntligen väletablerade svenskarna skall äntra scenen, är det dags för supporterande akten NARYAN från vårt östra grannland.
Deras teatraliska, ganska lugna, symfoniska metal är finstämd med trivsamma inslag av klaviatur och fiol, men blir överlag aningen för ”snäll” för att riktigt grabba tag i publiken. Sångaren Tommi Niemi hinner dock imponera med en sångröst som faktiskt är bättre live än på skiva, kanske framför allt i inledande Nevertheless. Avslutande 764 höjer också intensiteten ett par hack, och börjar få igång publiken hyggligt väl, lagom till det är dags att lämna över till huvudakten.
NARYAN glimrar till emellanåt, men lyfter inte riktigt fullt ut. Sångaren Tommi Niemi visade sig dock ha en stark pipa.
Efter ett stämningsfullt intro bestående av en mörkt mässande uppläsning av Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night drar showen igång. Sincere är först ut, och följs av löjligt starka kortet Martyrs oväntat tidigt i setlistan. Sen tuggar det på, SOEN sitter ju på en kortlek innehållande väldigt många äss. Memorial följs av Lascivious, där den senare som jag nämnde i ingressen presenteras som ”dansvänlig”… Här tar Joel Ekelöf ut de teatraliska svängarna lite extra, och förlorar sig i en drömskt vaggande tryckare med sig själv.
Sångarens oerhört starka scennärvaro till trots får han styv konkurrens i det avseende denna afton, givet hur gitarristen Cody Fords uppenbara spelglädje och allmänna lycklighet skiner som en sol över på vänster sida av scenen.
Joel Ekelöf och Cody Ford myser ihop.
Skiner gör så klart även hans skicklighet, och för de som kan sin SOEN är det så klart ingen överraskning att detta gäller för samtliga i bandet. Martin Lopez på trummorna är ett unikum, basisten Oleksii ”Zlatoyar” Kobel oförskämt skicklig, och multibegåvningen Lars Åhlund som på sätt och vis mest smyger med i bakgrunden även han viktig för bandets sound. Här finns så mycket talang och färdighet på alla händer i uppställningen att det närmast är orimligt att de dessutom kan applicera den i låtar med verkshöjd, som inte bara utgör ett fönster för deras individuella skicklighet.
Lars Åhlund får för ett ögonblick ta spotlighten.
Även om bandet fortsätter att charma och imponera under spår som Unbreakable, Deceiver (allsången i refrängen här är fin!) och Monarch, så visar det sig att även solen har ack så små fläckar. Den uppmärksamme noterar nämligen att Ekelöf förmodligen kunde ha varit aningen bättre instuderad inför denna turnévända, då han återkommande under kvällen sneglar ner på den fusklapp med texterna som uppenbarligen finns någonstans på golvet framför hans mickstativ. Nu tappar han aldrig bort sig, och sången i sig sitter precis lika helgjutet som alltid, karln är ju en fantastisk sångare, men det gör ändå att åtminstone min koncentration delvis dras bort från den fantastiska musikupplevelsen.
I övrigt finns det föga att anmärka på, vilket publikens gensvar också tydligt visar. Eller, som Ekelöf lite putslustigt själv kommenterar det vid ett tillfälle under andra halvan av kvällen:
– Jaha, nä, men det här var ju faktiskt riktigt trevligt! Han fortsätter med att berätta att det är skönt för SOEN att äntligen börja kunna känna sig tagna till svenskarnas hjärtan, efter att i många år mest rönt uppmärksamhet utomlands. Den uppskattning publiken visar så här på hemmaplan värmer lite extra, konstaterar han.
Joel Ekelöfs karisma som frontman går inte att förneka.
I samma anda som denna mysiga förtrolighet tas intensiteten sedan på sedvanligt SOEN-vis ned under den avslutande delen av det ordinarie setet. Illusion, Modesty och sedan Lotus, en trio känslosamma och vackra spår, som vaggar in lokalen i behagligt varm avslappning. Sortin från scenen följs av det väntat starka mässandet av bandnamnet, och blir tämligen kort.
Sen blir det lite mer tryck under extranumren. Först ut är Antagonist, och när den allsångsvänliga passagen två och en halv minut in i låten kommer låter bandet till slut publiken helt ta över, det är bara vi som sjunger – och som vi gör det! Det är nog fler än jag som är en liten aning hesa idag, efter denna giggets höjdpunkt…
Lunacy och Violence avslutar, varpå Ekelöf efter att sista tonen klingat ut tar ett varv längst med scenkanten för handskakningar, high fives och fist bumps med alla i första raden. Ett fint slut på en fin kväll.
Medges, fusklappen gör att jag inte kan räkna detta som SOENS allra finaste live-stund, jag har sett dem ett par gånger förut och vet att det finns ännu en växel där att hämta. Men även på nivån strax under toppform är de ett helt galet begåvat och förföriskt gäng, och denna livespelning är således även den en stark och mycket tillfredsställande upplevelse. Gott så!
