Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Havukruunu – Tavastland

Lämna en kommentar

ARTIST: Havukruunu
TITEL: Tavastland
RELEASE: 2025-02-28
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Thrashig svartmetall på finska, som varvar väna körer med råa och riviga blastbeats, och som handlar om ett lokalt uppror mot den (då ännu relativt nyetablerade) kristna kyrkan i Tavastland 1237, kan det vara något?

Vi vilar på hanen lite avseende svaret, och börjar med att konstatera att HAVUKRUUNU (ungefärligen översatt som ”trädkronan på ett barrträd”) här på sin fjärde fullängdare vårdar sitt ganska säregna anslag, där man tämligen obekymrat pusslar med beståndsdelarna.

Black metal-inslagen är old school-minnande och har vassa, jordiga klor, de thrashiga bitarna är skamlöst okomplicerade, gitarrsolona aningen för eleganta för att matcha med någon av föregående byggstenar, och kör-inslagen både eteriskt luftiga och svulstigt pompösa om vartannat. Resultatet blir en helhet där man känner musikhistoriens vingslag svinga unket fuktig källarluft mot ansiktet, och där den råa svärtan är mer framträdande än den eleganta skönhet som också finns där.

Personligen får jag erkänna att jag hade önskat att produktionen ibland var lite mindre old school, den känns bitvis liiiite för tunn och diskant-betonad, men jag gillar ändå hur soundet som helhet bär en så pass distinkt särprägel. Stilpoäng också för skriksången som dryper av ångande desperation, samt för de för soundet stilsäkra låttitlarna. (Kör gärna en Google Translate, om er finska nu inte skulle vara tipp-topp!)

Låtmaterialet erbjuder några distinkt höga toppar, kanske framför allt i form av spår som Havukruunu ja Talvenvarjo med sitt samtidigt energiskt råa och ack så vackra anslag, Kuoleman Oma med sin fästande refräng, titelspåret med sina mäktiga körer, och avslutande tiominuters-monstret De Miseriis Fennorum med sin lite mer lekfulla frihet avseende rytmer och harmonier. Resterande låtar är alls inte dåliga, men i jämförelse ändå aningen mer anonyma.

Så, vad landar domen i, då – yay or nay? Tja, precis som alltid är väl svaret subjektivt. Men om du gillar både genuint rå och skitig black metal och sådan där urtypiskt finsk melankoli-metal, men aldrig riktigt hittat det perfekta mellantinget – räds ej, HAVUKRUUNU finns här för dig!

 

Skivor

Apocalypse Orchestra – A Plague Upon Thee

Lämna en kommentar

ARTIST: Apocalypse Orchestra
TITEL: A Plague Upon Thee
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: Despotz Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Maffigt malande, melodiskt mässande medeltids-metal, milt mellantempo, men möjligen med missad maximal minnesvärdhet?

Nja, riktigt så enkelt är det förstås inte att koka ner APOCALYPSE ORCHESTRA och deras ”A Plague Upon Thee” till endast en mening, alliteration eller ej. Till att börja med vill jag vara tydlig med att det där med ”medeltids-metal” alls inte är något skällsord i det här sammanhanget, även om just folk metal som genre emellanåt balanserar på en tunn skiljelinje mellan pampigt och  pompöst. Gävle-bandet har hittat ett anslag som känns genuint, genomtänkt och välbalanserat. Är det uppenbart att det finns medeltida folkmusik i botten? Absolut. Är det likafullt otvetydigt en metalplatta? Japp!

Höjdpunkerna på plattan håller riktigt god kvalité och bjuder ibland på en närmast DEVIN TOWNSEND-minnande, eteriskt luftighet, medan andra partier har lite av ROTTING CHRISTs svulstiga kraft (om än med mindre vassa klor). Inslagen av forna tiders instrument känns heller inte krystade eller påklistrade, utan smälter vackert in i helheten.

Inledande Virago och filmiska, avslutande Saint Yersinia bär bägge den prägel jag ovan nämnde. Andra fina nummer inkluderar den vackert trögflytande Glass And Sun samt malande tunga ångvälten From The Athanor. Även resterade låtmaterial har glimtar av guld, särskilt när (den överlag något för sällsynta) growlen får ta plats tillsammans med skönsången, vilket absolut lyfter helheten.

Sen har vi ju det där med att samtliga ”riktiga” låtar (jag räknar här inte mellanspelet To Arrive som en sådan) klockar in på sju minuter eller mer, med en snittlängd på över åtta minuter, där i princip allt går i mer eller mindre samma makligt morgontrötta mellantempo. Det är lite för få partier som sticker ut, bryter mönstret, skapar lite vassa kanter och hörn som vi lyssnare kan skrapa oss på om vi inte aktar oss…

Visst, APOCALYPSE ORCHESTRA varken är eller skall vara BEHEMOTH, och det är heller inte det jag vill säga. Här är det skönhet och mäktigt mässande som med flit står i centrum, inte aggression eller ångest, och det är så klart helt i sin ordning. Inte desto mindre behöver åtminstone undertecknad verkligen vara på rätt humör för att orka hålla intresset uppe helt och fullt under genomlyssningar från start till mål.

Givet hur mycket jag tycker om ett spår som The Garden Of Earthly Delights (från 2017 års ”The End Is Nigh”) så vet jag att Gävle-sönerna har kapaciteten att hitta en växel till. Sen gör bandet sin grej tillräckligt bra för att plattan som helhet ändå måste ses som bra, och det finns ett par spår här som kommer att hänga med mig hyggligt länge, skulle jag tro. Men liiite mer variation och oförutsägbarhet (och mer av den utmärkta growlen!) hade lyft anrättningen ännu en nivå.

*Sneglar åt Gästriklands-hållet till inför ett framtida nästa släpp…*

Skivor

Dawn Of Solace – Affliction Vortex

Lämna en kommentar

ARTIST: Dawn Of Solace
TITEL: Affliction Vortex
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ni vet hur man avseende vissa band (och särskilt inom vissa genres) verkligen kan höra vilket land akten ifråga kommer från? Så där som en del amerikansk ”radiometal” eller nu metal verkligen skriker USA, till exempel. Vissa band kan man på samma sätt verkligen höra att är från Finland. DAWN OF SOLACE är ett av dem. Den där teatraliskt pompösa svulstigheten, den vemodiga, stillsamma sorgen, det kraftfulla malandet…? Check.

Firma Toumas Saukkonen (som står för allt utom rensång) och Mikko Heikkilä (som står för honungshals) döljer verkligen inte sitt ursprung. För den som gillar band som AMORPHIS, SWALLOW THE SUN och CHARON innebär det således att denna fjärde fullängdare från vad som från början var Saukkonens sidoprojekt till BEFORE THE DAWN torde falla i god jord.

”Affliction Vortex” inleds förvisso med ett sådant där instrumentalt intro som många älskar att hata, och jag får väl erkänna att även om jag inte direkt är allergisk, så tycker även jag att det ofta andas lite utfyllnad. Så även här. Men när första riktiga låten Murder väl drar igång, så är det ett av årets hittills vackraste spår som möter oss som lyssnar.

Överlag är låtmaterialet starkt, med skönhet och melankoli som ledord snarare än aggression eller komplexitet. Heikkiläs eteriska stämma är löjligt vän och len, så till den milda grad att Saukkonens hetsiga growl nog faktiskt hade behövts liiite oftare än vad som nu bjuds.

För det är väl det som är min enda noterbara invändning mot ”Affliction Vortex”, att helheten nästan blir lite väl polerad och… tja, snäll? Några fler skaviga nummer likt Perennial och avslutande Mother Earth hade förmodligen gjort gott. Trots att de i sig inte är de starkaste numren, lyfter den lite råare energi de erbjuder helheten på ett förtjänstfullt sätt.

Samtidigt vill jag på inget sätt förringa skönheten i den mjukt vaggande, sprött vackra ljudbild finnarna annars bjuder på. Skivan är packad med eleganta mollharmonier, beväpnad med en svulstig produktion när gitarrerna väl krämar på, och så kvarstår förstås det faktum att Heikkilä är en högst välsignad sångare. I spår som Rival och Dream når DAWN OF SOLACE samma höjder som i Murder, och då snackar vi riktigt, riktigt bra grejer. En hel platta på den nivån hade varit årsbästalistan, inget snack.

Nu återstår det att se. Ännu är skivan inte där, men jag märker att den uppvisar tendenser av att växa på mig. Oavsett hur det blir med den saken är ”Affliction Vortex” absolut en platta man bör spana in, särskilt om man gillar sin musik vemodig, elegant, och.. .tja, finsk.