Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Intervjuer

Intervju: Jonny Davy från Job For A Cowboy

Lämna en kommentar

WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sångaren Jonny Davy från stenhårda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig på Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland ämnena som avhandlades återfanns (bland mycket annat) svenskt vinterväder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading…

Det är en andfådd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in på Sticky Fingers prick halv fem på söndag eftermiddag, vilket är den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sångare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen är den svenska kollektivtrafikens totala oförmåga att förutse att vintern skulle komma även detta år. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att fråga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
– Det är fruktansvärt, muttrar sångaren och huttrar till. Förmodligen underlättar det inte för honom att hålla sig varm att vi genomför intervjun ståendes i trapphuset backstage. Anledningen till detta är att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY är med som support på ”Ruination”-turnén) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvärmda delarna av Sticky Fingers inte lämpar sig särskilt väl för ljudupptagningar.

För att få honom att glömma kylan styr jag in samtalet på mer relevanta ämnen än vädret. Jag konstaterar att det på fanforum runt om på nätet pågår en rejäl debatt om JFAC är deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock råda om åsikten att deathcore är något att se ner på. Varför är distinktionen så viktig för vissa fans, och hur ser bandet på sin egen eventuella etikett?
– Jag skulle väl säga att…eh… Anledningen till att frontmannen kommer av sig är att lyset i trapphuset här slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltså leder till den smått surrealistiska situationen att vi står i nära på totalt mörker under resten av vårt samtal. Davy börjar om:
– Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns så mycket olika musik idag, och etiketter hjälper folk att hitta sådant de gillar och undvika sådant de inte gillar. Här frågar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och får till svar att det inte alls är fallet.
– Nej, det är definitivt frågan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast när vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förändras med åldern, samt i och med att man upptäcker ny musik. Dessutom innebär medlemsbyten i bandet också att inriktningen påverkas. Jag påpekar att oavsett vad man sätter för etikett på förra årets giv ”Ruination”, innebär skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara på att bandet blivit två år äldre sedan 2007 års ”Genesis”?
– Alltså, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. Många dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag älskar till och med vissa av dem, men vi själva vill ändå fortsätta utvecklas. Davy får frågan ifall det tillkommit några nya bandinfluenser som påverkat riffandet på ”Ruination”, men han är tveksam. Alla i bandet lyssnar på olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi väl att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.

Jag och Jonny enas om att det bara återfinns respektabla band på den listan, innan jag passar en fråga från en WeRock-läsare till honom: Lyssnar du någonsin på er egen musik, och om du gör det, när skulle du i så fall säga att den passar bäst?
– Det känns konstigt att ens tänka på, skrockar han. Alltså, det händer. Någon gång ibland vill man höra vad man skapar, men det är inte särskilt ofta; särskilt inte tiden strax efter att en platta är färdig. Här påpekar jag att det nu har gått ett år sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivsläpp säga att den aktuella plattan är deras bästa. Hur ser sångaren på deras senaste alster, nu så här med lite distans till det?
– Bra fråga… Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sättet vi strukturerat låtarna på. Jag tycker faktiskt ärligt att det är vår bästa skiva. Sedan är det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba på vissa låtar, och sedan tycker jag även att skivan kunnat vara bättre rent produktionsmässigt. Jag hade gärna sett ett aningen mer organiskt och rått sound.

Här glider vårt samtal över till turnéliv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man läser – verkar kunna gå vilt till på spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp på scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt på bandets gig?
– Ah, det där. Du tänker på turnén vi gjorde med GWAR. Där är det ju alltid rätt många häcklare i publiken, men samtidigt är det jäkligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kväll var jag dock lite väl full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en häftig turné med grymt gensvar, precis som den här har varit bra.
Sångaren konstaterar att bandet nu annars längtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var länge sedan de var där. Här undrar jag om det finns några tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
– Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan står mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man märker att de är mer uppmärksamma, att de kan låtarna bättre och verkligen är där för att se banden. I USA är det mer det sociala evenemanget som är grejen. Man går ut en fredag- eller lördagkväll, blir full och lever om litegrann. Publiken där har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det är som lirar.
Sydamerika då, undrar jag? En WeRock-läsare har nämligen bett mig fråga ifall det rykte som utmålar den sydamerikanska publiken som helvild stämmer. Här går Davy igång ordentligt:
– Verkligen! Det är också en av våra favoritturnéer bland de vi gjort, det glömde jag säga. Sydamerika är ett aningen oförutsägbart och… instabilt ställe, och kan ibland verka lite skrämmande. Showerna där är dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna är att publiken verkligen är tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det är väldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, därför blir de så glada när man gör det.

JFAC är ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnébussen, och under den nu pågående resan lever de dessutom tätt inpå två andra gäng som också packar gott om attityd. Hur går det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
– Alltså, de som inte pallar att turnera har liksom redan sållats bort vid det här laget. Så fort ett band kommer så långt att det blir mycket giggande, kommer de som inte är lämpade för det här livet att sluta eller kickas ut. Därför är det egentligen bara folk med som funkar i de här sammanhangen, så det brukar gå bra.
Det sångaren säger låter nästan för bra för att vara sant, varför jag är ovillig att släppa ämnet helt. Även om det går bra att komma överens även under flitigt turnerande, måste det väl ändå finnas andra problemområden. Är det verkligen alltid kul, eller händer det att man ibland frågar sig själv ”Vad håller vi på med”? Vad måste man försaka?
– Det där är lite lustigt. När man är ute på turné längtar man hem, men så fort man är hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan är det så klart jobbigt att hålla relationer med vänner och familj igång när man är borta så mycket, och det där med något slags bättre hälft är tämligen tvärkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi får resa världen runt, och folk betalar för att se oss göra något som vi älskar.

Här småpratar vi en stund om högt och lågt. Jag undrar ifall den behornade figuren på bandets skivomslag håller på att bli något slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit så: ”Det är lite som vår version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspåret ”Ruination” från senaste plattan, och jag får höra att konceptet att använda gamla journalfilmer och propagandafilmer från kalla krigets dagar var bandets egen idé. Det hela rimmar bra med temat i låtens text, och då budgeten ändå var tämligen begränsad var det ett smidigt sätt att skapa videon på.
Efter ett par minuter kommer vi in på bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
– Jepp, det gör det. Efter den föreståndande USA-turnén är det dags. Vi snackar lite löst om att släppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullängdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framåt september-oktober någon gång. Än så längre har vi mest brottstycken av låtar, men så fort vi kommer hem igen och är lediga är det dags att sätta tänderna i låtskrivandet på allvar.
Jag frågar sångaren ifall han redan nu kan säga något om den musikaliska inriktning bandet kan tänkas ta på den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fått frågan förut, men att det ännu är för tidigt att säga något om det. Då undrar jag istället ifall JFAC i sin framtidsplanering har några festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 års Metaltown, men fick ställa in.
– Ja, just det… Jag minns det där, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion så vi fick ställa in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, på Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra någon festival vid tillfälle. Som det ser ut blir det dock inget sådant besök nu under sommaren 2011, men någon gång efter det, kanske.

Det börjar närma sig dags att avrunda vårt samtal, varför jag frågar frontmannen ifall han vill hälsa något till fansen innan vi avslutar?
– Visst. Ladda ner vår skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tänkas köpa den. Vill ni inte det är det lugnt, vi är helt okej med illegal nerladdning. Sångaren berättar att han själv mer eller mindre fått lägga ner det där med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit på resande fot större delen av de senaste sex åren har liksom dödat det konceptet; istället har han en gigantisk hårddisk med en massa musik på.
Apropå det där med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt användande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och värvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvärlden via sådana kanaler, eller har det bara blivit så? Davy skrattar, och konstaterar att sättet Rice värvades på var ett resultat av omständigheterna:
– Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma åt oss, så vi tänkte att ”Äh, vad fan, vi frågar via nätet” och så körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. När det gäller den där nätgrejen i övrigt är det inte som om vi direkt ansträngde oss… En hel del människor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par låtar och sedan small det till.
Vi diskuterar en stund hur dagens musik är mycket mer tillgänglig är någonsin tidigare. Tape trading-eran är uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det är fantastiskt att man nu har allting tillgängligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet är egentligen precis samma sak – minus väntandet…
Vi enas om att hur mycket vi än respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svårt att se några nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jämfört med det som varit. På denna not av samförstånd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvällens gig. Det är dags för sångaren att lämna trapphusets mörker och inställa sig i rampljuset…

Intervjuer

Intervju: Mandragora Scream

Lämna en kommentar

Italienska MANDRAGORA SCREAM är för många svenska metalfans måhända en ganska ny bekantskap. Det var därför med viss nyfikenhet som WeRocks utsände tog sig an frågestunden med bandets vokalissa Morgan Lacroix och dess gitarrist Terry Horn.

WR: Först och främst, med tanke på att WeRock är en metalsite – skulle ni betrakta MANDRAGORA SCREAM som ett metalband? I mina öron finns det definitivt vissa metal-element i er musik, men även en del inslag av elektronika och lättare gothpop. Kommentarer till det?

TH: Tja, alltså, vi bryr oss inte så mycket om det där med etiketter, utan försöker bara uttrycka oss genom att använda ett sound vi gillar. Varje gång vi komponerar en låt är det ett experiment. Vi smälter samman beståndsdelar från många olika stilar, men på ett naturligt sätt. Det är lite som alkemi, kan man säga.

WR: Låter spännande. En sak som i alla fall är säker är att ni har odiskutabla goth-influenser, både musikaliskt och i era texter. Varifrån får ni den mesta inspirationen? Är det huvudsakligen från andra band, och i så fall vilka, eller finns det andra källor till inspiration så som böcker eller filmer som kittlar er kreativa nerv

TH: För egen del lyssnade jag mycket på progressiv rock när jag var yngre och har även spelat den stilen i många år. Nuförtiden sitter jag också i ledningen för ett italienskt musikbolag och lyssnar därför på mycket olika slags musik. Jag har även studerat musik vid ett italienskt konservatorium, och jag tror att alla dessa intryck bidrar till min inspiration. När det gäller texterna brukar Morgan finna inspiration och idéer i dekadensens poesi.

WR: Dekadensens poesi, minsann. Låt oss gå in på ert senaste album, ”Volturna”, och se vad som influerat er på just den här plattan. Precis som fallet är med flertalet av era tidigare verk så är detta en konceptplatta. Är det bara en slump att ni brukar hamna där, eller finns det en medveten tanke bakom?

TH: Nej, det är ingen slump, vi komponerar alltid konceptplattor! Det är vårt sätt att arbeta; varje skiva är som en bok eller en film. Ungefär som med många av banden från 70-talet, du vet.

WR: Visst. Personligen tycker jag 70-talets musik är cool, så jag har inga invändningar! “Volturna” är ert andra konceptalbum där bakgrundsstoryn har ett vampyrtema. Har ni en specifik fascination inför just vampyrer, eller är det bara det att temat passar så bra in i gothkulturen rent generellt?

ML: Här spelar säkert mitt moldaviska ursprung en påtaglig roll, mycket för att mina förfäder i generationer har sysslat med esoterism, alkemi och utövandet av magi. Eftersom det är en gåva som ges vidare från generation till generation, varför skulle jag vara den första vampyr som bryter kedjan? Att utöva magi i allting jag gör faller sig tämligen naturligt för mig, men det som verkligen gör mig lycklig är vetskapen om att jag en dag kan få möjligheten att instruera min avkomma!

WR: Okeeej… Om vi dröjer oss kvar vid ”Volturna”, kan det möjligen få vissa att höja på ögonbrynen när de ser att ni valt att inkludera en cover på CHERs Bang Bang på skivan. Det framstår kanske som en smula udda för ett band med er musikaliska inriktning. Hur kommer det sig att just den låten plockades med?

ML: Helt enkelt för att det är en låt som jag och Terry verkligen älskar. Vi hade egentligen velat framföra den redan under Gothica Festival i Ungern 2006, men fick lägga ner idén då det den gången inte fanns nog med tid att repa in den.

WR: Ja, jag får säga att just Bang Bang är ett av spåren på plattan som jag personligen tycker funkar bäst, så idén var inte så tokig. En sista fråga angående ”Volturna”: Om man läser recensioner av skivan på nätet, snubblar man här och var över åsikten att verket kanske låter en aning för likt sina föregångare. Här undrar jag dels vad ni har för kommentar till det, samt också ifall ni tror att framtida släpp från MANDRAGORA SCREAM kommer att bryta ny musikalisk mark?

TH: Vanligen brukar vi inte bry oss om vad kritiker har att säga. Som jag sade tidigare så försöker vi bara hitta ett sound vi gillar, och experimentera med musiken likt alkemiska mixturer. Vi vill helst inte peka ut en bestämd riktning för skivan innan låtarna är färdigkomponerade. Det är först då vi väljer hur vi vill ”klä” vårt verk.

WR: Det låter väl sunt, kan tyckas. Nu måste jag få ta upp en annan sak jag undrar över. ”Volturna” är er femte skiva, och hemma i Italien verkar ni vara ett ganska välkänt namn. Jag får dock erkänna att jag tror ni är relativt okända här uppe i Norden. Vad tror ni det kan bero på; finns det någon skillnad i sinnelag hos nordbor och sydeuropéer som ligger till grund för detta, eller är det en enkel fråga om promotion?

ML: Jag tror faktiskt att det handlar om promotion. Vi hade en del strul med vårt första skivbolag, som på grund av kontraktsbråk inte gjorde något bra jobb för oss. Under flera år fick vi lita till enbart oss själva för PR, men nu när vi ligger under Massacre Records verkar saker och ting ha förändrats till det bättre. När det sedan gäller uppfattningen om oss från nordbor, fick vi när vi spelade i Sverige en hel del uppskattning från fansen till THE 69 EYES.

WR: Ja, berätta lite om det! Ni är ju i skrivande stund precis på sluttampen av en europaturné med just nämnda THE 69 EYES. Har ni under den turnén besökt några för er nya länder, och hur har upplevelsen varit?

TH: Att turnera Europa runt med THE 69 EYES är fantastiskt! Vi har aldrig förut turnerat så länge och i så många länder, vilket är roligt. Varje gång vi går upp på scen försöker vi vara oss själva, och kommunicera våra idéer till publiken. Vi försöker verkligen lägga all vår energi på att få folk att uppskatta showen, vilket kräver att man tror på det man gör. Om man litar på att det man gör är bra, kan folk förstå och uppskatta ens insats även om de inte gillar musiken i sig så mycket.

WR: Det är sant; ett gott hantverke brukar uppskattas oavsett. Apropå saker som uppskattas, förresten. MANDRAGORA SCREAM har precis inlett ett samarbete med klädmärket Silver Dagger. Berätta lite om varför; är det enbart för att ni verkligen gillar deras kläder, eller spelar ekonomiska aspekter in?

TH: Jag tycker att deras sortiment är riktigt snyggt. Vi gillar verkligen deras kläder, men vi får se upp med de amerikanska storlekarna – de är alldeles för stora, ha ha!

WR: …har ingen kommentar till det. Innan vi rundar av den här intervjun skulle jag vilja tacka er för att ni tagit er tid att svara på WeRocks frågor, och önska er lycka till med framtida företag. Jag skulle vilja avsluta med följande fråga: Vem är den sexigaste vampyren – Dracula eller Anne Rices Lestat?

ML: Oooh, det var en tuff fight… Jag säger Lestat! Tack även till er på WeRock!

Intervjuer

Intervju: Fredrik Andersson från Amon Amarth

Lämna en kommentar

 

Den som är av uppfattningen att livet som rockstjärna på turné alltid är glamouröst, har uppenbarligen inte sett backstage-utrymmet på Trädgårn. Den röda skinnsoffa jag blir visad till såg förmodligen sina bästa dagar redan innan jag föddes, och den fläkt som skall föreställa luftkonditionering låter som ett Luftwaffe-anfall. Anledningen till att jag befinner mig där är att jag skall träffa AMON AMARTHs trummis Fredrik Andersson för en intervju.

Fredrik dyker strax upp, och efter obligatoriska handskakningar börjar vi diskutera vad senaste skivan ”Twilight Of The Thunder God” inneburit för bandet. Jag framför synen att bandet – även om de hängt med länge och redan innan hade en solid fanbase – i och med detta släpp verkligen har tagit steget upp bland de stora metalakterna av idag.
– Jag tycker nog egentligen att vi tagit ungefär lika stora steg med varje skiva, konstaterar Fredrik. Förutom kanske i Sverige och England, tillägger han, och medger att ”Twilight Of The Thunder God” där har inneburit en ökad tillströmning av fans.
Den sympatiske trummisen nämner att AMON AMARTH alltid varit populära i Tyskland, som tillsammans med USA är bandets starkaste fäste. Detta föder frågan ifall Fredrik tycker att man fått rättmätig uppmärksamhet på hemmaplan?
– Nej, jag tycker nog att vi varit förbisedda här i Sverige. Kanske framför allt under 90-talet, när många hade problem med vikingatemat.
Fredrik förklarar att många uppfattade bandets fascination för vikingamytologin antingen som en plojgrej eller som något slags religiöst ställningstagande. Nuförtiden utgör det dock inte något egentligt problem längre, då det intresset ses som mer accep­terat.
– Hur som helst är vi inget politiskt band, fastslår han.

Trummisen fortsätter sedan med att hävda att Sverige generellt är ett dåligt metal-land, varför den tidigare bristen på intresse på hemmaplan egentligen inte är så förvånande. Jag ställer mig en smula frågande till detta. Vi svenskar brukar annars vara rätt så duktiga på att berömma oss själva som varandes ett bra metal-land, eller hur?
– Ja, men grejen är att vi är enkelspåriga, konstaterar stocksvingaren med eftertryck. Det är ett par tre band, Maiden, Motörhead och så, som kommer hit och spelar för utsålda stadions varje gång. Mindre band kommer inte hit. Se bara på perioden från mitten av 90-talet till mitten av 00-talet. Då kom det inga band hit; alla turnerade bara i Centraleuropa. Till och med vi hade väl två-tre år mellan spelningarna i Sverige, och då var det i princip bara i Stockholm vi spelade. Fan, vårt första gig i Göteborg var inte förrän för ett par år sedan.

Efter en stunds planlöst småprat glider samtalet återigen in på det här med vikingatemat. Jag bedyrar att jag inte vill diskuterar huruvida epitetet ”vikingametal” är adekvat eller inte, men konstaterar att det likafullt brukar användas om bandet. Min fråga är istället ifall ett sådant epitet bara bör ses som en negativ begränsning, eller om det faktiskt kan vara en tillgång när det gäller att bygga varumärket AMON AMARTH?
– Alltså, jag skiter egentligen i vad folk kallar oss, så länge som de gillar vår musik, säger Fredrik med ett aningen trött skratt. Vad vi inte vill är att bli beblandade med ”pajasband”, fortsätter han. För oss är vikingatemat en textgrej, vi kör ju inte med rekvisita och kläder och så. De gånger vi gjort det har det väl i så fall varit mest som en kul grej på fyllan. Trummisen fortsätter:
– Fast jag förstår vad du menar, och visst kan det kanske vara bra; folk vet ungefär vad de får. Samtidigt har vi väl ingenting gemensamt med band som, säg, KORPPI­KLAANI eller FINNTROLL. Vi låter mer som ett klassiskt dödsband… eller ja, ett melodiskt dödsband i alla fall.

Apropå melodier, ja. Jag konstaterar att det känns som om melodierna är mer fram­trädande på ”Twilight Of The Thunder God” än på de närmast föregående släppen.
– Ja, det är något vi gjorde medvetet. Vi kände lite att vi kommit ifrån det här med harmonier och stämmor, vilket var mer vanligt på de tidiga skivorna, och ville tillbaka. Vi har haft olika influenser under olika skeden i karriären, vilket påverkat soundet. Ett tag var det mycket BOLT THROWER, och då prioriterades väl tyngd. Hur som helst hade vi den här gången bestämt oss för att få fram mer melodier i musiken.
Jag säger mig uppskatta att de står för sin melodiösa sida, då termen ”melodeath” närmast kommit att betraktas som ett skällsord under de senaste åren.
– Tja, vi spelar det vi gillar. Att melodiös döds ses som så negativt, framför allt i USA, beror på att det är så många band aktiva inom just den genren. Det är faktiskt delvis IN FLAMES fel!
Okeeej, undrar jag – hur kommer då det sig?
– Jo, deras framgångar där har ju lett till en mängd efterföljare. Om man kollar på flera av de stora banden där nu, som t.ex. KILLSWITCH ENGAGE, så har de börjat som förband till IN FLAMES allihop. Med så många band har den genren blivit väldigt mättad nu, men jag tycker nog inte att vi hör hemma där heller.

Vi enas om att termen ”melodiös death” onekligen har en rejäl spännvidd, innan samtalet glider in på turnéliv. Jag konstaterar att Fredrik & Co är sjukt flitiga med att turnera, men att sångaren Johan Hegg redan 2004 i en intervju konstaterat att ”vad fan, vi börjar bli gamla”. Känner man någonsin att turnerandet tar mer energi än det ger?
– Alltså, när man går upp och spelar första tonen för kvällen så försvinner allt som man kände innan. Då är det bara kul, och man får energi från publiken. Fast visst är det krävande på turné. Jag menar, ta bara en sån sak som att bo och sova i en buss under flera veckor. Då får man sällan sova mer än fem timmar sammanhängande. Det är klart att det tar, men som sagt, det försvinner så fort man går på scen.
Skinnpiskaren pausar för ett ögonblick, innan han fortsätter:
– Apropå det här med att känna sig gammal, så är det väl i så fall mest att man kan känna sig trött i kroppen ibland. Det är väl i och för sig mest ens eget fel då man bara sitter på bussen och degar hela dagarna, och inte gör något vettigt eller tränar och så. Fast annars känner vi oss nog inte så gamla, man är ju som en 20-åring i sinnet.
Här svävar vi återigen ut och diskuterar lite av varje. Vi berör bland annat att AMON AMARTH när de förra året besökte Australien och Nya Zeeland för första gången, nog räknat med lite bättre publikuppslutning. Att inte fler kom på spelningarna tror Fredrik beror på den bristfälliga skivdistributionen där.
– Du vet, Metal Blade är ett undergroundbolag, och har egentligen rätt dålig distribution om man undantar USA och Europa.
Jag konstaterar här att man – oavsett eventuella synpunkter på skivdistribution – varit Metal Blade trogna väldigt länge, i mer än tio år och över sju skivsläpp. Vad beror det på att man trivs så bra med etiketten?
– Det är mycket tack vare bolagets chef i Tyskland. Vi har haft en väldigt bra och personlig kontakt med honom ända sedan början, även om han visserligen slutat nu. Jag skulle klassa honom som en vän, och vi umgås även på fritiden. Han trodde på oss från dag ett, och har alltid gett oss support i alla lägen.
– Vi har även fått mycket tilltro av Metal Blade rent generellt, fortsätter Fredrik. Sedan är det alltid en trygghet att vi vet vad vi får, och det senaste kontraktserbjudandet vi fick från dem var riktigt bra.

Här studsar en till synes laddad L-G Petrov förbi, varför vi kommer in på ENTOMBED. Jag noterar att L-G gästspelar på Guardians Of Asgaard från senaste plattan, och att de två banden också turnerar ihop. Beror detta mest på att de har kul ihop, eller kan man tolka det som en hyllning till eventuella influenser?
– Alltså, självklart finns det influenser. Visserligen är de ungefär i vår ålder, och vi har väl hållit på nästan lika länge, men de var ju så jävla tidiga som band! Vi gick själva på konserter med dem när vi var små. Eller ja, i yngre tonåren i all fall, rättar sig Fredrik.
– Men att vi turnerar med dem nu beror väl mest på att vi är bra kompisar, framför allt med L-G men även med de andra. Dessutom är det svårt att hitta förband nu. Det är en svårt bransch för tillfället, åtminstone för alla band på undergroundnivå.
Jag uttrycker min förvåning över att det är svårt att hitta band som vill haka på AMON AMARTH på turné. Hur kan det komma sig?
– Det beror på det ekonomiska läget. Skivförsäljningen dalar, och bolagen vill inte lägga support på bandens turnerande. Skivbolagen brukar bekosta turnéerna för att sedan få betalt via royalties från skivförsäljningen. Nu när det säljs så lite skivor, vill de inte låna ut pengar till banden.
Det här är uppenbarligen ett ämne som engagerar skinnpiskaren, då han framstår som tämligen exalterad jämfört med den lugna figur han annars utgör. Han fortsätter raskt:
– Alltså, visst får vi förfrågningar innan varje turné. Det är massor med band som hör av sig via MySpace och så och vill att vi skall ta med dem på turnén, men det funkar liksom inte så. De flesta yngre band förstår inte vad det kostar. Ta bara den här tvåveckors-turnén vi gör nu – bara bussen kostar tiotusen kronor per dag! Någon måste betala för förbandets plats på turnén.

Då det nu så smått börjar närma sig gigdags, försöker jag få besked om eventuella framtida planer på skivsläppsfronten innan vi rundar av. Är det något på gång?
– Nej, kommer det korta och koncisa svaret. Vi har absolut inga planer efter att ha avslutat den här turnén. Egentligen hade vi tänkt att ta två år ledigt, men det går inte. Vi har inte råd, helt enkelt. Ett band i vår storlek kan helt enkelt inte vara borta från scenen så länge; vi måste ju betala hyra som alla andra…
Okej, så när kan vi i så fall vänta oss nästa turnésväng?
– Det är inget som är bekräftat just nu, men tanken är väl att vi skall till USA någon gång nästa år. Vi kommer också att ta ett break, men då snackar vi om max tre månader. Sedan kommer vi att börja jobba på en ny skiva. Ny platta blir det förmodligen 2011.
Innan vi skiljs åt vill jag att Fredrik lovar mig att jag kommer att behöva mina öron­pluggar denna kväll, vilket mest är en invit till honom att få utlova en fet och högljudd spelning. Därför blir jag överraskad över svaret:
– Det är ju ett lite svårt löfte att avge, eftersom vi har decibelregleringar i Sverige. Man måste ju hålla sig under en viss nivå, och jag tror nog att vår ljudtekniker håller sig till det. Vi hade nämligen lite problem med det där i början av vår turné här i Sverige. Risken finns alltså att det kommer att vara lite för lågt.
– Det är synd, för man vill så klart spela högt, fortsätter trummisen engagerat. Det är tråkigt att gå på konsert när det är för lågt. Särskilt på festivaler, när folk har klagat på att de kan prata i telefon medan de lyssnar. Samtidigt är det svårt när staten inte litar på att folk sätter i öronproppar om de märker att de behöver det.
Jag instämmer naturligtvis i detta, och tycker att folk vid det här laget borde vara medvetna om ljudnivåerna på metalspelningar. Lite eget ansvar borde man väl kunna kräva av folk?
– Ja, fast jag hade hellre sett att det delades ut gratis öronproppar innan spelningarna. Istället för att någon skall sälja utanför för tjugo spänn, liksom…
Jag konstaterar att det låter som ett utmärkt förslag, och lovar innan jag och Fredrik skiljs åt att pusha för idén varhelst jag kommer åt. Konsertarrangörer landet runt, anse er uppmanade!