Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Kadavar – The Isolation Tapes

Lämna en kommentar

ARTIST: KADAVAR
TITEL: The Isolation Tapes
RELEASE: 2020
BOLAG: Pelagic Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2020 är sjukt jävla konstigt. Och obehagligt. Tyska KADAVAR, med dunderplattor som ”Berlin”, ”Abra Kadavar” och den självetitlade debuten bakom sig släpper ”The Isolation Tapes”, och de första singlarna är.. rena kräkmedlet. New age-svammel modell drogdimma och en mängd psykedeliska flummiga låtar i form av såväl Everything is Changing som Eternal Light. Vad fanken? Man kan ju hoppas att det är de moderna undantagen nu när fullängdaren ”The Isolation Tapes” släpps.. men tji fick man.

Första lyssningen på den här plattan ger visserligen kontext till dessa lösryckta singlar, men inte blir det bättre för det. Det är så flummigt att 60-talet ringer och vill ha tillbaka sin status som nummer 1 inom låt-gå-mentaliteten. Spår som The Lonely Child, Unnaturally Strange, The Flat Earth Theory och The World Is Standing Still är rent trams, för att tala klarspråk.

Med tiden så finns ändå en förlåtande och sammanhängande röd tråd. Man fattar knappt hur det gick till, men efter tre varv (?) med den här kassa plattan har den en form av hypnotisk och nästan läkande egenskap i all sin abstrakt. Märklig platta, minst sagt. 2020? You bet. Skitdåligt och fascinerande på samma gång…

Skivor

Heathen – Empire Of The Blind

Lämna en kommentar

ARTIST: HEATHEN
TITEL: ”Empire Of The Blind”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

San Franciscos HEATHEN kan vara det bästa bandet du inte har koll på i hela världen, i alla fall om vi snackar rutinerade rävar som levererar Bay Area Thrash. Deras klassiker ”Breaking The Silence” från -87 är en av de starkare plattorna genren har att erbjuda, 2010 års ”The Evolution Of Chaos” visar att bandet åldrats som ett årgångsvin och nu är det dags för ”Empire Of The Blind” att ställa skåpet. 12 låtar, 47 minuter är vad herrar Lee Altus och Kragen Lum (gitarr),  David White (sång) och nya Jason Mirza (bas) samt Jim DeMaria (trummor) behöver för att placera sagda möbel stabilt i hörnet.

Musikaliskt snackar vi thrash med melodiska och episka anslag, och låtar som The Gods Divide, Sun In My Hand, Empire Of The Blind, A Fine Red Mist och The Blight tillhör bandets finare stunder totalt sett.  Det är en fin mix av hårdare thrashlåtar och snygga refrängdrivna spår som sätter sig på hjärnan – har du inte koll på HEATHEN sedan innan rekommenderas du att åtgärda det omedelbart!

Listor

Hot or not? – Augusti 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Death Comes In Reverse
ARTIST: Black Crown Initiate
VALD AV: Martin

Robert: Snyggt producerat, men det går på tomgång. Receptet är samma som BLACK CROWN INITIATE brukar ha och man fortsätter baka med smak av progressiv mörk metal som man strösslar med nypor av black och döds. Synd (och lite märkligt) att jag inte gillar den färdiga kakan bara…
Amelie: Inledningsvis vaggas jag till en ganska rofylld lyssning och Death Comes In Reverse visar sig inte heller ha så mycket mer att bita i än vad den i förstone utlovar. Trevligt tunggung men inte mer, tyvärr lite menlös rensång och jag kommer inte kasta mig över det nysläppta albumet på grund av denna låt.
Fredrik: Stämningsfullt, med snygg melankoli och bitvis härlig desperation i sången, och med riff som pendlar mellan lågmälda och argsinta.Ibland går låten ner lite för mycket i intensitet, vilket gör helhetsintrycket blandat, men summeringen stannar för mig mer på plus än på minus.

LÅT: The Shadowing
ARTIST: Orbit Culture
VALD AV: Fredrik

Amelie: Kul låt, ja det kanske är en lite underlig beskrivning men jag blir glad av det här. Har inte lyssnat till ORBIT CULTURE tidigare men nu blir det ett varv med nya albumet ”Nija”. Och vem vet, kanske en titt bakåt i katalogen också.
Martin: Ja! ORBIT CULTURE går från klarhet till klarhet. Det här är svinbra – en massa olika inslag som jag tycker samsas väl kring utrymmet. Refrängen är väldigt episk, vilket jag alltid uppskattar.
Robert: Alltså… inledningen av den här låten får mig närapå att stänga av omedelbart. MINISTRY-industriellt mangel är bland det värsta jag vet, och det är precis vad ORBIT CULTURE öppnar med. Urk! Men det tar sig, och till slut finner jag mig ändå kapitulera för det storslagna och episka i refrängen. Det här är inte oävet, trots det fruktansvärda första intrycket!

LÅT: Illicit State
ARTIST: Ages
VALD AV: Amelie

Robert: AGES debut var vansinnigt bra, och efter första singeln från kommande  uppföljaren ”Uncrown” fanns en gnagande oro över att bandet inte skulle klara av att leva upp till förväntningarna. Det var nämligen inte en topplåt – så det är skönt att andrasingeln Illicit State spolar bort de farhågorna. Det här är AGES när man visar sin kompetens. Hett hett hett!
Fredrik: Atmosfärisk men samtidigt hyggligt rå black metal. AGES levererar sin version av den här anrättningen med kompetens, men för mig blir det för mycket av mittenfåra av det hela. Jag hade behövt antingen större pendlingar mellan atmosfär eller råhet, eller ett sätt att lyckas få mer av bägge i mixen. Nu blir det nästan atmosfäriskt nog, och nästan rått nog…
Martin: Det är väldigt skönt med band som klarar av att leva upp till förväntningar. AGES verkar med Illicit State kasta än mer ved på glöden för att se till att elden, och mina förväntningar på den kommande plattan,  i allra högsta grad hålls levande. Svinbra!

LÅT: Decay
ARTIST: LIK
VALD AV: Robert

Fredrik: Old school-döds med traktordisten på gitarrerna och tvåtakten på trummorna evigt fastbränt i sitt DNA? Ja, till stor del. Och så långt är det bra, LIK är hyggligt svårslagna på sin hemmaplan, men också lite förutsägbart. Sen, efter dryga två minuter, slänger de in ett break med duellerande gitarrslingor som doftar 70-tal och IRON MAIDEN i lika delar, och plötsligt hittar låten en dimension och växel till. Hett!
Amelie: Det här är musik som kraschar in i bröstkorgen, öppnar upp och bara flödar vidare. Behöver inte dissekeras mer, kollegerna gör det så bra, så in och lyssna bara. Hetaste hett!
Martin: Kärlek från första sekund. Det är helt omöjligt att inte gilla det LIK gör i den här låten. Den tickar i prick alla rutor för vad som gör en bra death metal-låt bra. Blixtrande gitarrer, besinningslöst trummande, rätt produktion. Hetare än lava!