Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skyblood – S/t

ARTIST: SKYBLOOD
TITEL: ”Skyblood”
RELEASE: 2019
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

I undertecknads öron är Mats Levén otvivelaktigt en av Sveriges bästa hårdrocksröster, och de senaste åren som frontman i favoritorkestern CANDLEMASS har inneburit en riktig höjdpunkt i karriären – framförallt live, då kar’lns röst gett en ny dimension till doom. Hastigt och olustigt delade de då på sig, och det blev tyst om Mats Levén ett tag. Så småningom sipprade nyheter om ett soloalbum ut, och allt mynnar ut i den här skivan. Projektet har namnet SKYBLOOD, men har Levén generellt på alla instrument, men med krydda lite här och var där han lånar in kompisar som Martin ”Axe” Axenroth och Fredrik Åkesson (OPETH), Snowy Shaw, Marcus Jidell (AVATARIUM) och Nalle Påhlsson. Sången tar han såklart hand om helt själv, konstigt vore det annars.

Allt frid och fröjd, alltså?

Njaej. Första singeln The Voice gav undertecknad raka motsvarigheten till gåshud, om sanningen ska fram. Rösten är såklart fortfarande magisk, men ett industriellt inslag var inget jag hade förväntat mig, och efter det första varvet föll den i träda under ett skimrande täcke av besvikelse. Det var sedan inte förrän skivan kom ut och var tillgänglig i sin helhet som jag plockade upp tråden igen. Första varvet med den självbetitlade ”Skyblood” adderade mer av det lite tveksamma industriella stuket, men låtar som  The Not Forgotten, Out Of The Hollow och Once Invinsible har en krok i form av melodi och refräng som biter sig fast.

Ett varv till, månne?

Absolut. Och det andra varvet ger ytterligare mersmak. Till dags dato har den här skivan arbetat sig igenom tiotalet varv, och liksom vunnit en arbetsseger över mina förväntningar. Det låter inte som jag hade trott det skulle göra. Alls. Men det är bra, och Mats Levéns röst är lika fängslande som vanligt!

 

 

Hot or not? – Augusti 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

VALD AV: Fredrik

Amelie: Lyssnade nog inte särskilt uppmärksamt på bandets debut 2017 även om Fredrik hade den på årstopplistan det året. Men det här låter ju mer än okej! Fina folkmusikinslag utan att vara för påträngande. Trevligt med svensk lyrik men också känsligt; jag hade önskat såå att de inte hade rimmat ’mot den ny världen’ med ’följer jag dig på färden’. I övrigt kommer detta absolut resultera i minst ett par varv med hela albumet ”Nattarvet”.

Martin: Jag har lyssnat sporadiskt på WORMWOOD, men poletten har aldrig trillat ner fullständigt. Men detta gillar jag, trots att Av Lie Och Börda innehåller folkmusikaliska inslag. Jag är till och med beredd att acceptera den stundtals pinsamt högtravande sånginsatsen då de rent musikaliska delarna – och då framför allt solona – glöder utav bara fan.

Robert: WORMWOOD hypas och hyllas brett, men jag är inte kompatibel med dem. Fastnade aldrig för förra given, så det var med glädje jag såg att den här låten var med i Hot or Not – att tvingas till flertalet varv av en låt jag inte valt frivilligt kanske betyder att man hittar det man saknat?

Svaret: NEJ. Samtidigt som riffet i versen är helt gudomligt så tappar jag intresset snabbare än en tonåring skriver meddelanden på sin mobiltelefon när bandet bromsar varje gång jag tycker det börjar bli intressant, och går mot folkmusik-känslan. Det ser inte ut som vi hittar fram till varandra på den här skivan heller, jag och WORMWOOD…

VALD AV: Martin

Robert: Förra skivan med BORKNAGAR var fin men inte med det där riktiga lyftet för min del. Jag är ju fjantig på det sättet, men att den nya plattan har samma namn som ett album från BAD RELIGION gör mig genast pepp – och efter ett helt knippe varv med den här låten tycker jag det är mycket lovande. Jag har fortfarande inte förlikat mig med det lugna mittpartiet, men… det här kan bli bra!

Fredrik: Luftigt och vackert sound i produktionen, och ganska stämningsfulla mollslingor rakt igenom. Jag faller ganska hårt för de hårdare delarna av låten, när sången är mer klassisk black metal. De mjukare, rensjungna bitarna är däremot i överkant… tja, smöriga, nästan. Jag känner mig därför något kluven inför helheten, men blir i alla fall nyfiken på resten av albumet. För även om det finns dalar här, gnistrar snön frostigt kall på de ganska höga fjälltopparna.

Amelie: Väldigt mycket ENSLAVED i anslaget och det är ju bra! Det lugna mittpartiet drar ner helheten och sången håller inte helt, det blir för vekt – även om jag är glad att det inte längre är Anders ”Vintersorg” Hedlund som står för rensången i BORKNAGAR. Som helhet dock intressant nog för att ge plattan som helhet lyssningstid. Även om det just nu får mig att byta spår och istället lyssna på ENSLAVEDs diskografi…

VALD AV: Robert

Fredrik: Radiovänlig screamo någonstans mitt emellan nu metal och pop. Elegant och polerat, och absolut skickligt utfört. Till exempek är gitarrslingan i bakgrunden på refrängen modellsnygg. Men låten har, apropå modellsnygg, också ungefär samma djup i personligheten som valfri Paradise Hotel-deltagare. Gääääääsp…

Amelie: Det är inte det att en inte har hört ingredienserna massor av gånger tidigare. Svängig melodi och pojksång, detaljer som avslutet med enbart vokalistens skrik och så vidare. Inte spännande för två öre, men ändå är det något som delvis slår an. Kanske för att jag själv fortfarande är i lättsamt sommar-mood innan den riktiga längtan till höstmörkret tar över? Så, alls ingen dålig låt i sin genre.

Martin: Modell 1A för hur folk som vill vara tuffa men inte är det tror att tuffa låtar ska skrivas. Den här typen av generisk musik får mig att rygga tillbaka, inte för att hantverket är antastligt, utan för att den rent känslomässiga aspekten av musiken oftast saknas. WOLVES AT THE GATE lyckas säkert övertyga några att de är värda att tas på allvar – för stunden. Den här typen av musik stannar inte kvar speciellt länge i skallen för mig.

VALD AV: Amelie

Martin: Det är svårt att komma undan SLIPKNOT. Den aura som bandet hade i början av sin karriär av att vara på liv eller död må vara försvunnen i takt med att bandet gjorde insteg i mainstreamen, men det är fortfarande ett band som jag känner är på riktigt, och som menar varenda ton med sin musik. Ger mersmak, utan att jag känner att detta är totalt livsnödvändigt för mig.

Robert: Jag har aldrig gillat SLIPKNOT. Till min förvåning finner jag mig då diggande detta? Det är så pass ”HOT” att plattan ramlade ner i väskan när jag passerade min lokala skivnasare häromdagen!

Fredrik: Den första minuten, innan låten brakar loss på allvar, känns i längsta laget. Sen tar det fart rätt bra, dock med ett (i mitt tycke) oväntat bluesigt muskelrockigt riff för att vara signerat de maskerade marodörerna i SLIPKNOT. Stilpoängen för sången, vars desperation verkligen klöser på dörren till lyssnarens sinne, samt för drivet i de mer tempostarka bitarna. Dock något för frekventa mellantempo-partier för att jag verkligen skall gå igång. Bra, men inte lysande.

JORN – Live On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Live On Death Road
RELEASE: 2019
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

…ni vet hur det är – man har sina favoriter, och de ger man the benefit of the doubt. Så är fallet här, och det ska sägaas med en gång att betyget säkerligen hade kunnat landa på en sjua snarare än den utdelade åttan om en annan skribent åtagit sig recensionen av JORNs liveplatta ”Live On Death Road”. Nu råkar undertecknad ett gott öra till den sympatiske norrmannen Jørn Lande och hans röst, så betyget väger tydligt uppåt för min del. Ni får leva med det.

Liveplattan leker med titeln från senaste (och alldeles utmärkta) studioskivan ”Life On Death Road”, men precis som sig bör så får man man skön mix av egna originallåtar och en bunke coverspår när JORN levererar live. Det hör liksom till, och jag kan tänka mig få andra akter där det blivit lika starkt förknippat som med just JORN. Den här gången ger de sig på CHRISTOPHER CROSS (och SAXONs) Ride Like The Wind, OZZY OSBOURNEs Shot In The Dark, BLACK SABBATHs The Mob Rules och DIOs Rainbow In The Dark – en bra mix såklart. Även det egna materialet är väl utvalt. Favoriterna finns där såklart (Blacksong, Out To Every Nation, Bring Heavy Rock To The Land), och de mixas med en del riktigt bra och lyckade val. Life On Death Road blir lyckad live, när Jørn lånar från sig själv och sitt Dracula-projekt för att framföra Walking On Water når spelningen sin höjdpunkt. Växelsången mellan publiken och Jørn har stundtals ståpälsvarning, rentav!

Musiken som JORN framför är knappast nyskapande eller orginell, men det är heller inte tanken. Istället hyllas de gamla rock’n’roll-idealen om melodi, bluesbaserad tyngd och riktigt bra sång.

Jag gillar’t skarpt, och njnuter mer än gärna sommaren med detta som soundtrack.