Alla inlägg av Robert Gustafsson

Listor

Årsbästalista 2018 – Robert

Lämna en kommentar

Musikåret 2018 – riktigt bra! Ett par toppar som nådde otroligt högt, samt flera riktigt vassa skivor från gamla rutinerade rävar. Att peta alster från JUDAS PRIEST, ALICE IN CHAINS, IMMORTAL, DIMMU BORGIR med flera från den yppersta toppen svider, men ni vet hur det är – there can be only ten. Och musikåret destillerade fram dessa…

Topp 10 skivor

10. CRESCENT – The Order Of Amenti

CRESCENT stammar – som sig bör med denna lyrik! – från Egypten. och gosse vilken mäktig skiva de har satt samman.

Det är klassisk svärtad döds som för tankarna till BEHEMOTH och NILE, men det är helt eget – och smiskar rumpa hela vägen till tiondeplatsen. Håll span på det här gänget framöver!

9. EVIL WARRIORS – Fall From Reality

Alltså… namnet på det här bandet kan ju få en att ta sig för pannan och undra hur de tänkte – men ser man bortom det så döljer sig en av de ondaste riffpartjane som kokats ihop på en black metal-platta från Tyskland på.. ja.. någonsin? Dra mig baklänges vad bra det är.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag tror fanken inte Nergal och BEHEMOTH kan göra något fel. Inte ens när de ska följa upp smått legendariska ”The Satanist” så går de i fällan och försöker sig på en given uppföljare – istället kommer en dynamisk, nytänkande extremmetalplatta med… popmelodier och barnkörer. Och man kommer undan med det med den äran.

7. UADA – Cult Of A Dying Sun

När amerikanska black metal är riktigt riktigt bra så river den djupa sår i själen. Gräver fram allt du har gymt i dina inre skrymslen, oavsett om det är ångest, kärlek, sorg eller rädsla. UADA och deras andra platta ”Cult Of A Dying Sun” är en sån skiva. Gåshud från start till mål, typ.

6.SLÆGT – The Wheel

Danska SLÆGT är sjukt intressanta. De går sin egen väg, och mixar rock’n’roll, black metal, döds och heavy metal, och det på ett sätt som får en att längta efter resten av bandets karriär. För det här kan väl bara sluta väl, right? Gör man den här skivan som fullängdare nummer två så har man något speciellt på gång…

5. BLACK FAST – Spectre Of Ruin

Årets argaste skiva?

Sannolikt. Och det är ju bra!

BLACK FAST har meckat ihop en häxbrygd av thrash, heavy och black metal som träffar lyssnaren som en högerslägga rakt i fejset. På nåt märkligt sätt har de rackarna lyckats få dit ett helt knippe melodier och bra låtar dessutom. Svårt att värja sig då!

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

NECROPHOBIC har ett par ess i rockärmen sedan tidigare. En skiva som ”Hrimthursum” går ju liksom inte av för hackor, och när då ”Mark Of The Necrogram” från 2018 nästan äter den till frukost så vet man att det när något speciellt. Innehåller förövrigt årets låt, Tsar Bomba!

3. SKELETONWITCH – Devouring Radiant Light

Alltså… gitarrspelet på den här skivan får mig att tappa andan en aning. Känslan. Riffen. Slingorna. Drivet. Det är underbart, och att SKELETONWITCH kunde producera såna här starka låtar över en hel skiva hade jag ingen aning om. Förrän nu då. Sent ska syndaren vakna.

2. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Egentligen finns det inte ett smack som talar för att detta ska gå hem på bred front. Kolsvart lyrik, låtar runt 10-minutersstrecket och ett totalt introvert perspektiv på livet… det är liksom motsatsen till populistiskt, så att säga. Och lik förbannat står man där, med HARAKIRI FOR THE SKY’s fjärde giv i högtalarna och fulgrinar för att det är så vackert och sorgligt på en och samma gång. Och kan inte annat än att älska skivan, trots att den är så… otymplig att älska. Livet är verkligen fantastiskt.

1. TRIBULATION – Down Below

Ärligt talat – i slutänden var det inte mycket att bråka om. Hur bra skivor de andra kandidaterna än släppt så har mitt hjärta tillhört ”Down Below” sedan den dag den släpptes – och då trodde jag inte att TRIBULATION skulle ha en chans att överträffa sig själva efter förra given ”Children Of The Night”. Detta kommer att gå till historien som en klassiker, och vi ska vara glada att vi får leva i det här bandets tidsålder.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets liveskiva
Flera bra kandidater i år (sa jag att det är ett starkt musikår?), men till slut går det inte att värja sig mot OPETH och deras ”Garden Of The Titans”. Filmningen utomhus med de underbart vackara röda klipporna tillsammans med setlistan gör detta till något alldeles extra.

Årets blunder
MACHINE HEAD har några av världshistoriens starkaste skivor på resumén (”The Blackening” tronar till exempel allra högst på listan över bra skivor 2006-2015), men med årets ”Catharsis” lägger bandet en rejäl bajskorv. Vad fan hände?

Årets hårdrocksexportörer
Danmark. Ja, jävlar vad Danmark exporterat hårdrock på senare tid. Nykomlingar som SLAEGT, TAPHOS, PHRENELIT, UNDERGANG och RISING trängs med gamla ess som KING DIAMOND, D.A.D och VOLBEAT. Imponerande att det där landet levererat så bra.

Årets ”Ett värdigt slut”
SLAYER har alltså bestämt sig för att hänga upp handduken, och man reser världen runt för att tacka för sig. Genom att ge samtliga närvarande ett rejält kok stryk! Det är så bra, och känns så värdigt att de här legendarerna får avsluta så här. Hell, SLAYER!

Skivor

Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

Lämna en kommentar

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: Ordinary Corrupt Human Love
RELEASE: 2018
BOLAG: Anti Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Har du någonsin undrat hur det skulle låta om man tonsatte konst? San Fransisco’s DEAFHEAVEN har en alldeles unik förmåga när det gäller att skriva låtar, och jag vill påstå att det kan vara svaret på den inledande frågan. I motsats till Aftonbladet som anser skivan vara motsatsen till glättig så hittar undertecknad en utveckling som gör det här till en solskenshistoria som är perfekt som vandringssällskap. Ta med dig ”Ordinary Corrupt Human Love” i lurarna och låt apostlahästarna leda dig så känns det som en vandring i vårsolen. Det värmer ansiktet och känns som om man går mot söder mest hela tiden. En tydlig utveckling jämfört med senaste föregångarna ”Sunbather” och  ”New Bermuda” är att DEAFHEAVEN visar hur väl de egentligen behärskar konsten att skriva poplåtar. Det luktar nästan BEATLES över vissa delar, om det inte vore för det enkla faktumet att bandet liksom tycks sky det allt för enkla, och gärna följer en alldeles lysande och supereffektiv refräng med lite shoegaze (något de är utmärkta på, kanske till och med i klass med genrens stora stjärnor ALCEST) eller lite blastbeats av klassisk black metal-modell.

Låtar som Canary Yellow, Glint, Near eller Worthless Animal kunde i händerna på en pengasugen producent förvandlas till en lite styggare version av COLDPLAY och sälja för miljoner. När bandet gör ett samarbete med Chelsea Wolfe på Night People så inser man att de nästan lika gärna skulle kunna få en artist som Pink på kroken om de ville, och sen sälja platina och leva ett liv i sus och dus. Det är bara det att det liksom inte ligger i DEAFHEAVENs natur. De är svåra, de går sin egen väg, och de skapar stundtals genialisk musik som är svår att ta till sig för att de vill. ”Ordinary Corrupt Human Love” må vara den enklaste skivan de gjort att ta till sig, men det betyder inte att den ger från sig sina hemligheter lättvindigt. Personligen är jag inte säker på att jag förstår den helt, men otvivelaktigt finns här såväl kvalitet som integritet.Och den där speciella förmågan att skriva musik som kan ge lyssnaren gåshud. Det räcker långt det…

Skivor

Immortal – Northern Chaos Gods

Lämna en kommentar

ARTIST: IMMORTAL
TITEL: ”Northern Chaos Gods”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

IMMORTAL är tillbaka efter 9 år. Eller, rättare sagt, delar av IMMORTAL är tillbaka efter 9 år, då tidsglappet sen förra given ”All Shall Fall” inte bara varit full av kafferep och gemytliga skogspromenader – istället har oenigheter slitit bandet i två delar, bland annat inkluderande en tvist om namnrätten. Resultatet är att Abbath, bandets tidigare frontfigur och ikoniske sångare, lämnat för en solokarriär under egen flagg. Kvar står Demonaz, gitarrist och låtskrivare med tydlig vision om hur IMMORTAL ska låta. Med sig har han (som vanligt) Horgh på trummor samt den inlånade Peter Tägtgren på bas, samtidigt som han kliver fram till sångmicken. Det är alldeles självklart att den första frågan i ett sånt sammanhang blir… hur fasen ska det här funka?

Svaret är ett långfinger i häcken på alla tvivlare. Självklart är det här knappast nyskapande musik, och är man sedan innan inte ett fan av bandets lite säregna black metal så lär detta knappast ändra på saken. Däremot är det nog slut med att göra bandet mer eller mindre till åtlöje för dess poser (bildgoogla Abbathing så ska du få se..) och besatthet över det fingerade landet Blashyrkh. Med Demonaz i spetsen är IMMORTAL nämligen hungrigare än på bra länge, och klarar av att balansera på den där knivseggen mellan att det ska bli ostigt eller genialt på ett alldeles utmärkt sätt. Faktum är att visst har det funnits tecken vad som varit på gång (lyssna på DEMONAZ soloplatta ”March Of The Norse” från 2011 till exempel), men att man skulle leverera så här jäkla bra trodde jag nog inte.

”Northern Chaos Gods” är 8 låtar lång, och startar med dubbla knogmackor, då såväl inledande titelspåret som efterföljande Into Battle Ride båda är stenhårda och ganska snabba saker. Fint så, ändå är det när bandet drar ner på tempot som det här blir riktigt bra. Gates To Blashyrkh är så läcker. Riffet som ligger över hela Where Mountains Rise och sen får refrängen att öppna upp sig som den gör får mig att vilja skicka hjärt-emojis till allehanda bekanta.  Avslutande episka Mighty Ravendark är IMMORTALs signum i sonisk form. Och där emellan njuter vi av spår som Blacker Of Worlds, Grim And Dark samt Called To Ice. Jodå – IMMORTAL klarar sig alldeles utmärkt utan Abbath, tackar som frågar.

Betygsåttan lutar faktiskt uppåt, och det här är en skiva att placera där uppe på kommande årsbästalistor, baske mig!