Alla inlägg av Martin Bensch

Intervju: Alissa White-Gluz från The Agonist

THE AGONIST släppte i början på juni sitt tredje album ”Prisoners”, en skiva som, om man får tro sångerskan Alissa White-Gluz, var svårare att skriva än föregångsplattorna. Werock fick brevledes tag på sångerskan.

Först och främst – att lyssna på “Prisoners” är verkligen kul. Jag njuter verkligen av skivan. När man beaktar att föregångaren ”Lullabies For The Dormant Mind” fick riktigt bra recensioner, hur kände ni er när ni skulle ta tag i skrivandet inför ”Prisoners”? Nervösa, upphetsade, panikslagna?

–      Helt klart var vi nervösa och panikslagna, haha! Jag är glad för att folk verkar gilla skivan, och att den har fått fina recensioner. För mig personligen är det verkligen svårt att kolla på någonting som jag medverkar i och lyssna på detta objektivt. Så det är verkligen upp till var och en att avgöra om skivan är bra eller dålig, men det är kul att du gillar den!

Hur kom det sig att ni valde ”Prisoners” som titel för skivan?

–      Well, vi höll ju på att brainstorma kring en del tankar, och fångenskap som tema är ju någonting som är väldigt uppenbart på ”Lullabies…”, men också på den nya skivan. Och då pratar vi inte enbart om fysisk fångenskap utan om mental, känslomässig eller spirituell fångenskap. Vi hade ett gäng olika titlar av vilka vi hade bestämt oss för en del under olika perioder. Men det blev alltid att vi ändrade dessa, och till slut blev det ”Prisoners” som fastnade hårdast.

Om ni jämför låtskrivningsprocessen från ”Lullabies…” till den nya skivan – var det stor skillnad?

–      Vi körde med samma teknik stort sett – jag får musiken i stort sett färdig och så sätter jag igång att bända den hit och dit och lägga till mina sånggrejer. Det var annorlunda i den meningen att det var mycket svårare denna gången. Det var inte samma känsla av att det var skoj att skriva låtarna denna gången, men det gör å andra sidan att jag tror att skivan har potential att växa för varje lyssning då man nästan kan höra kampen i låtarna. Jag tänker lite att det är en skiva som man inte lyssnar på för samma skäl som till ”Lullabies…” men de som fattar skivan kommer nog verkligen att uppskatta den.

Ni har tagit in en andra gitarrist i Pascal. Hur kommer detta sig? Och kanske viktigare – vilka skäl hade ni till att ta in honom alls rent musikaliskt?

–      Vi har ju haft en andra gitarrist från början egentligen, men då har det alltid rört sig om att de varit turnerande musiker. De var inte med vid inspelningarna, och skrev inte låtar. Paco började också på detta sätt, men han funkade så bra i bandet att vi bestämde oss för att ha med honom som fullvärdig medlem. Han är mer av en sologitarrist än något annat, och han har en helt annorlunda stil än Danny.

Jag har läst på fler än ett ställe att du har tyckt att faktumet att du är kvinna i en mansdominerad scen har varit jobbigt. Hur ser du på detta nu, och har situationen ändrats under bandets karriär?

 

 

 

 

 

 

–      Jag tror att det var mycket värre för mig i början eftersom jag hade betydligt lägre självförtroende än nu. Då hade jag inte heller en så pass lojal fanbas som backar upp mig som jag har idag. Jag upplever inte att jag blir objektifierad lika mycket nu när jag är lite mer väletablerad. Det är fortfarande aningens svårt på grund av andra orsaker, men pratar vi om uppfattningen folk har om oss som ett band med en kvinnlig frontfigur så får vi inte lika mycket skit för detta som vissa andra band.

Textmässigt har THE AGONIST alltid varit ett band som står för starka budskap. Vilka teman utforskar ni på ”Prisoners”?

–      Jag tror att en av anledningarna till att jag har svårt att identifiera mig med vad temat är på skivan är att jag faktiskt inte planerade något genomgående tema denna gång. Jag gick mycket mer på känsla och det ledde till att en del texter upplever jag som mer ”automatiska”, medan en del är mycket mer introverta än vanligt. Det är mer på ett filosofiskt och emotionellt plan denna vända tycker jag. Självklart är det fortfarande en del sociala frågeställningar kvar i texterna, mycket beroende på att jag tänker mycket på sådant.

Ni kommer från en mycket intressant region rent musikaliskt – vilka band är det värt att hålla ögonen på tycker ni?

–      OBEY THE BRAVE, MITOSIS och UNEXPECT – de skulle vara mina topp tre.

Ni turnerade tungt med “Lullabies…”. Vad var höjdpunkterna respektive lågvattenmärkena på de olika vändorna?

–      De olika vändorna vi gjorde på ”Lullabies…” hade gemensamt att de alla var mer eller mindre fantastiska. Det var verkligen kul att komma till regioner som vi inte hade besökt tidigare.

Jag vill såklart veta när bandet planerar att besöka Europa, och framför allt Sverige.

–      Vi håller definitivt på och försöker att ta oss över till Europa, men vi måste vänta på den rätta turnén. Vi vill inte åka över förrän det känns helt rätt från vår sida. Om det händer så vill vi definitivt besöka Sverige.

Martin Bensch

 

Before The Dawn – Rise Of The Phoenix

ARTIST: Before The Dawn
TITEL: Rise Of The Phoenix
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melankoliska BEFORE THE DAWN återvänder med sin kanske hårdaste platta hittills.

Här finns fortfarande gott om det typiska melankoliska anslaget gemensamt för så många finska band. Detta anslag är något jag verkligen uppskattar, och att bandet dessutom har tuffat till sig betydligt är inte heller det något jag invänder emot.

Det matas dubbla baskaggar till en grad tidigare okänd för bandets musik, och när trummisen Joonas Kauppinen allt som oftast dundrar på med blastbeats under smäktande gitarrharmonier som i utmärkta Throne Of Ice är det omöjligt att inte nicka med.

Att bandet också har gallrat ut den rensång som finns på de tidigare skivorna är bra – rensången var inte speciellt imponerande om ni frågar mig. Speciellt inte om vi jämför med det klassgrowl som Tuomas Saukkonen står för. Du glade säger jag bara.

Genomgående ligger låtarna på en stringent och synnerligen bra nivå. Jag tycker att man kan höra att bandet vet att de har starka kort på hand och de spelar med ett självförtroende och med en glädje som man i det närmaste kan ta på.

Gitarrspelet är i en klass för sig. Riffen är brutalt köttiga stundtals – och precis så episkt bölande emellanåt att jag kommer på mig själv att njuta något groteskt. Kolla gärna in Cross To Bear så har ni ett bra exempel på en låt där dessa faktorer manifesteras.

Produktionen är felfri – tjock och mustig som en god gryta utan att för den sakens skull vara otydlig.

Jag är mycket imponerad av ”Rise Of The Phoenix”. Det är en skiva som har chansen att ta sig in på årsbästalistan för min del.

Live: Skintrade

ARTIST: Skintrade
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 30 mars, 2012

I mitten på 90-talet härjade SKINTRADE runt både på MTV (på den tiden en de facto musikkanal) och ute på vägarna. Det självbetitlade debutalbumet sålde bra och fann även vägen hem till denne skribents stereo i Karlskrona. Och snurrade flitigt. Bandet splittrades dock 1995 och det har tagit fram tills nu för bandet, minus George Bravo, att återförenas.

Att påstå att det därför ett visst mått av nostalgi över bandets konsert på KB denna kväll är därför inte att överdriva. Jag skulle tro att bandet under sin första vända drog betydligt mer publik än det är på klubben denna kväll. Å andra sidan verkar verkligen alla som är här vara otroligt peppade över att få se bandet och det märks på applåderna och jublet efter varje låt.

För även om det vilar ett nostalgins skimmer över att bandet har återförenats, så går det inte att skämta bort att SKINTRADE med Matti Alfonzetti på sång och gitarr, Stefan Bergström på dito, trummisen Håkan Måsen Persson och basisten Håkan Calmroth fortfarande kan spela med det tunga sväng, och den övertygelse som bandet förevisade på plattorna. Det låter helt enkelt svinbra och grymt tajt redan från öppningslåten One By One. Efterföljande War är inte sämre.

Det jag tänker på mest är hur fruktansvärt bra Matti Alfonzetti sjunger. Bettet och rivet i rösten är fortfarande intakt, och tillsammans med bakgrundssången på Bergström och Persson låter denna aspekt av konserten mycket bra. Emellanåt kan jag sakna andragitarren som gav bandet det som jag då tyckte var ett av de köttigaste gitarrljuden jag hade hört på 90-talet – men ljudet denna kväll är ändå tjockt och härligt.

Att bandet dessutom är härligt taggat gör att det ska bli oerhört intressant att se hur bandet presterar när publiken är större. För att SKINTRADE fortfarande har kapacitet att skriva bra musik blir tydligt i nya låten Falling To Pieces som har ett tungt och förträffligt sväng som jag verkligen uppskattar, och det är någonting som aldrig blir föråldrat. Det är med en väldigt skön känsla inombords som jag lämnar KB denna kväll.