Alla inlägg av Martin Bensch

Intervju: Ivan Munguia från Brain Drill

2008 fick jag i uppdrag att recensera ”Apocalyptic Feasting”, BRAIN DRILLs debutskiva. Skivan var verkligen en utmaning, men när uppföljaren ”Quantum Catastrophe” ryktades vara på gång hade jag i det närmaste blivit beroende av den supertekniska och synnerligen brutala form av dödsmetall bandet spelar. Via mejl fick WeRock en intervju med bandets basist Ivan Munguia.

“Apocalyptic Feasting” (2008) är fortfarande en av de mest utmanande skivor jag hört, och ”Quantum Catastrophe” fortsätter er linje av att spela musik på en sinnesjuk nivå. Gjorde ni en medveten satsning på att skriva låtar som var nästan mer tekniskt utmanande att spela än på ”Apocalyptic…” eller utvecklades låtarna mer naturligt?

– Både och. Med bandets nya line-up ville vi naturligtvis bevisa att vi kunde överträffa den förra skivan. Jag kan dock se hur musiken har utvecklats från första skivan. Dylan (Ruskin, gitarr) pressar sig alltid att skriva meckigare musik, och att pressa gränserna för extrem metal har blivit en del av vad BRAIN DRILL handlar om. Jag tror att om vi hade tagit ett steg tillbaka och skrivit något lugnare musik så hade vi gjort många människor besvikna.

Produktionen på “Quantum Catastrophe” är så mycket bättre än på ”Apocalyptic Feasting”, speciellt trummorna låter mycket bättre med mindre trigg. Vad anser du om detta?

– Jag håller med. Trummorna spelades in på ett akustiskt trumset, till skillnad från ”Apocalyptic…” som spelades in på ett digitalt V-Drumkit tror jag. Tonen på det akustiska kitet gör inspelningen mycket brutalare och tung. Som helhet är ljudbilden mycket tyngre än innan. Zack Ohren bestämde sig för att göra ljudbilden varmare, vad nu det betyder, än innan. Det låter matigare i vilket fall och gitarrerna går igenom mycket mer än tidigare

Kan du beskriva inspelningsprocessen?

– Vi spelade in på Castle Ultimate Studios, där vi alltid spelat in, med Zack Ohren. Zach gör ett fantastiskt jobb, vilket är skälet till att vi kom tillbaka. Albumet spelades in på totalt sex dagar. Alla blir totalchockade när jag berättar det. Vi gick in och spelade in trummorna non-stop på två- och ett halvt dygn. Gitarrerna tog ungefär en- och en halv dag, basen en halv och sången lades på en dag. ”Apocalyptic Feasting” spelades in på kortare tid, så vi kände att vi kunde göra inspelningen på sex dagar. Trots att strömmen gick och att studion besöktes av råttor klarade vi av att spela in plattan på så kort tid. Vi lade helt enkelt minimalt med tid på att äta och besöka toan.

Konceptet bakom ”Quantum Catastrophe” verkar vara att vi står på kanten till massutplåning. Varför valde ni detta tema till skivan?

– Vi är ju ganska nära i tiden till det ökända 2012 [då jorden skall förgås enligt Mayaindianerna] så vi tyckte att det kunde vara ett passande tema för skivan. Vi vill gärna tänka på skivan som soundtracket till undergången.

Det brukar ju sägas att andraalbumet är mycket svårare att göra än det första. Hur kände ni inför den nya plattan med detta i bakhuvudet.

– För min del är detta första plattan med BRAIN DRILL så vad gäller min del var det nog lättare. Dylan öste ur sig låtar i häpnadsväckande hastighet, han var verkligen i zonen under låtskrivningsprocessen. De två låtarna jag bidrog med till skivan gjordes också väldigt snabbt. Vi är väldigt nöjda med slutresultatet i vilket fall, och det är det enda som betyder något.

Du gick med i BRAIN DRILL för några år sedan, och hade inte möjlighet att bidra med material till den första skivan. Hur stort var ditt bidrag på nya plattan?

– Jag skrev gitarrpartierna till två låtar, och spelade även gitarr på dessa. Plus att jag skrev samtliga basstämmor till alla låtar förutom två. Jag fick lämna mitt eget avtryck på delar av musiken vilket ju var trevligt, men jag hade också många partier där jag följde gitarrstämman.

Att spela den typ av musik ni gör kräver exceptionell skicklighet – kan du berätta något om din egen personliga utveckling som bassist innan du gick med i BRAIN DRILL?

– Jag började som gitarrist, redan när jag var 12, 13 år gammal. Jag ville spela metal redan som nybörjare, och pressade mig hela tiden med att förbättra min teknik. När basplatsen i ODIUS MORTEM blev ledig visste jag att jag hade skickligheten för att spela deras musik, och såg detta som en stor chans att förbättra mig på. Det var första gången jag plockade upp en bas, och jag har verkligen ansträngt mig för att bli bättre än jag redan var. Allt jag kan säga är att om man verkligen vill spela death metal måste man verkligen vara förberedd på att öva mycket.

Vilka är planerna för BRAIN DRILL den närmsta framtiden? Planerar ni att komma till Europa?

– Jag önskar att jag kunde svara på det. Det verkar som om vi verkligen är tvungna att hoppa genom brinnande ringar för att komma med på vilken som helst turné. Vi planerar en grej i staterna i sommar, men just nu finns det inga planer på att åka över till Europa. Var dock säkra på att så snart som tillfälle ges kommer vi över för att spela för våra europeiska metalbröder.

Brain Drill – Quantum Catastrophe

ARTIST: Brain Drill
TITEL: Quantum Catastrophe
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det här är en platta som gjord för oss som gillar teknisk dödsmetall med avsevärda inslag av grind. Om man varit bekymrad över att BRAIN DRILL skulle ha mesat till sig sedan debuten ”Apocalyptic Feasting” kan jag bara säga att de fortfarande har aggressiviteten uppskruvad till max.

Musiken väller ut som en flod av lava redan från starten och tar, precis som med debuten, en god stund att komma in i och smälta. Precis som med föregångaren är spelet en ren uppvisning i teknik och bländar i alla fall mig storligen. Ron Casey är mannen bakom en av de absolut värsta uppvisningarna i tekniskt trumspel helt i paritet med exempelvis Brad Fickeisen (ex-THE RED CHORD), som jag hört detta år. Vilket naturligtvis är helt i sin ordning då BRAIN DRILLs musik verkligen står och faller med trummisen. Strängbändarna i form av gitarristen Dylan Ruskin och bassisten Ivan Munguia visar också på en våldsam skicklighet med helt sinnesjuka övningar som får mig att tappa hakan. Steve Rathjenskriker/growlar också han med en inlevelse som matchar både hans medmusikers lir och låtmaterialet mycket bra.

Det som BRAIN DRILL har förbättrat sedan debuten är produktionen. Speciellt trumljudet på ”Apocalyptic Feasting” var supertriggat, och visserligen är fortfarande bastrummorna så även på ”Quantum Catastrophe” men övriga trummor låter så mycket naturligare än på debuten. Produktionen är som helhet mycket matigare och fetare – gitarren låter verkligen brutalt bra, men jag hade gärna sett att basen kommit fram ytterligare något mer än vad den gör.

Låtmässigt känner jag igen mig från ”Apocalyptic Feasting” men låtarna på ”Quantum Catastrophe” är mer genomtänkta än till att bara vara rena uppvisningar i tekniskt spel. Monumental Failure har redan seglat upp som en favorit ända sedan jag hittade låten på YouTube, men här finns såklart så mycket mer godis att hämta – titellåten exempelvis som är en för döds/grindband rejält lång njutningslyssning som klockar in på 16 minuter!

Det är riktigt kul att höra ett BRAIN DRILL som har höjt sig flera snäpp, framför allt låtskrivarmässigt, och som bjuder på en makalös audiell nedsänkning i ett ljudinferno som inte gör mig besviken. Gillar man verkligt extrem döds/grind bör man kolla in ”Quantum Catastrophe”.

Live: Machines Of Grind – Rotten Sound, Aborted & Levitation

ARTIST: Machines Of Grind – Rotten Sound, Aborted & Levitation
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 16 april, 2010

Att det fanns en hel del människor i publiken på The Rock som inte är speciellt förtjusta i vulkaner är inte svårt att gissa. Utbrottet på Island tvingar både THE RED CHORD och THOSE WHO LIE BENEATH att ställa in spelningen. De band som har lyckats ta sig till spelstället i centrala Köpenhamn gör, under förutsättningarna, ganska bra spelningar.

Levitation Danska LEVITATION är först ut – och att de har en del kompisar i publiken blir ganska snart uppenbart – två gånger under spelningen sträcker André Kristensen ner micken till en kille i publiken, och nog kan denne texterna alltid. LEVITATION befolkas av idel ganska unga killar som förklarligt nog är lite exalterade över att få öppna för ABORTED och ROTTEN SOUND, så trots att publiken är ganska liten spritter bandet av energi. Bandets musik saknar dock originalitet – att grabbarna har lyssnat en hel del på HATESPHERE blir uppenbart – men jag smittas ändå av bandets uppenbara glädje över att få stå på scen.

 

Aborted

Belgiska ABORTED höjer anten ganska rejält. Senaste gången jag såg bandet var för tre år sedan då de öppnade för bekanta BEHEMOTH i samma lokal – och trots att jag får svälja besvikelsen över att Dirk Verbeuren inte är med och lirar – på tvärs mot infon på bandets sidor – golvas jag snart helt av den piskmaskin som sitter bakom trummorna denna kväll. Efter ett tag måste jag ställa mig så jag kan se den häpnadsväckande uppvisning han står för. Killen ser ut att anstränga sig en gång under giget – annars bombarderar han pukorna med en kanonad av slag till synes helt utan ansträngning. Resten av bandet röjer dock desto mer. Sven ”Svencho” de Caluwé är precis så brutal i sitt vokala uttryck som jag mindes från spelningen för tre år sedan. Gitarristerna Eran Segal och Ken Sorceron får slita hårt, förståeligt nog och basisten Cole Martinez är bitvis bara ett enda stort kaskaderande hårsvall. ABORTED gör ett helt okej gig, men hade lokalen varit fylld med mera folk vågar jag påstå att bandet hade höjt sig ett snäpp.

ROTTEN SOUND var det band jag mest hade sett fram emot att se under kvällen. Därför blir jag lite bitter då jag endast hinner se tre låtar av denna finska grindmaskin innan jag tvingas bege mig mot tåget. Av döma av de låtar jag faktiskt hann bevittna kunde jag sluta mig till att bandet är minst lika bra live som på skiva, och väl värt att kolla in om man gillar grindcore.

Rotten Sound