Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Oceans Of Slumber – Starlight And Ash

Lämna en kommentar

ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Starlight And Ash
RELEASE: 22/7 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått, och like clockwork, kommer Houstons OCEANS OF SLUMBER tillbaka med en ny skiva. Så långt är allt som det brukar, men bandet har tydligt annonserat – med emfas till och med – att ”Starlight And Ash” är ett par steg bort från det som har definierat bandets musikaliska bana fram tills nu. Bort med det oerhört progressiva, bort från blastbeats, tvåtakt och growl och fram för en mycket mer gotisk och, skulle nog en del säga, mesig musik.

Som ni förstår på betyget ovan så gillar jag skivan. Om jag skulle sakna det bandet gjorde innan kan jag alltid gå tillbaka och lyssna på de tidigare skivorna, ”Starlight And Ash” gör andra saker minst lika bra för öronen som de tidigare skivorna.

OCEANS OF SLUMBER har för mig alltid varit ett extremt känsloladdat band, skivorna och deras processer har ofta beskrivits av bandet som fruktansvärda upplevelser till katarsis gränsande exorcismer, och den känslan finns även här.

Jag misstänker att en av anledningarna till att jag gillar den här skivan så mycket är att den så tydligt lyfter fram Cammie Gilbert. Sångerskan visar, återigen, att hon har en röst som pulvriserar det mesta. Här lyfter hon fram ett textmaterial som hade kunnat falla platt till marken om det rört sig om andra sångare, men som nu levereras med en innerlighet som snarare höjer skivan till fantastiska höjder.

”Starlight And Ash” är en oerhört vacker skiva. Vi fick glimtar av vilken kapacitet bandet besitter inom detta område på förra skivan ”Oceans Of Slumber”, men här tas det till helt andra nivåer, och mer stringent genomarbetat då detta är det dominerande intrycket jag får av ”Starlight And Ash”. Det finns några låtar som sticker ut lite extra för mig – dovt melankoliska Just A Day, The Shipbuilder’s Son med sitt fruktansvärt snygga gitarrspel och vackert inkorporerade pianot, The Waters Rising som bara byggs och blir större och större och underbart släpiga The Hanging Tree.

Den enda låt som jag inte tycker fyller sin plats är covern på THE ANIMALS House Of The Rising Sun, en låt så sönderspelad att inte ens OCEANS OF SLUMBER kan lyfta den.

Jag misstänker att det kan vara så att en del recensenter kommer tycka att den inriktning bandet tar på ”Starlight And Ash” inte är så bra, de kanske vill ha mer av samma musik som bandet redan gjort, men för egen del tycker jag mycket om den här skivan. Kolla in den.

Live

Live: Iron Maiden på Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni, 2022

NWOBHMs främsta banérförare IRON MAIDEN återvände till Copenhell med en konsert där trötthetstecknen börjat märkas.

IRON MAIDEN, ett band som väldigt många har ömma känslor för. Även undertecknad – och det är inte svårt att ha det. Bandet har genom åren kavlat ut så mycket bra musik att få band når upp till deras nivå.

Med den bakkatalog som bandet har att ta till så blir konserten till stora delar bra – framför allt när bandet har klarat av de tröttsamma nya låtarna från senaste plattan ”Senjutsu”. Jag kan förstå bandet önskan att inte bara lira det äldre materialet, men ställ detta bredvid den senaste plattan och det blir tydligt att MAIDENs musik av idag står sig slätt mot låtar som Revelations som inleder den del av konserten då bara äldre låtar spelas. Här märks det en påtaglig skillnad på hur publiken tar emot musiken. Det är fest, det är allsång bland vad jag gissningsvis tror är den största publiken som MAIDEN spelat för i Danmark.

Showen är storslagen, såklart, med ett imponerande scenbygge som sannolikt slår BNP:n för flera länder. Ändå kan jag inte annat än tycka att jag har sett bandet betydligt mer taggat. Ikväll blir det så tydligt att hade bandet inte haft Bruce Dickinson på sång, då hade det blivit ett ännu lägre betyg. Dickinson är vid 63 års ålder en fullfjädrad frontman med en välbevarad röst som det är svårt att få nog av. Han far runt, byter kläder, agerar på ett sätt som tar andan ur en.  Resten av bandet försöker säkert hänga med sin frontman, men nöjer sig denna kväll att lira på en godkänd, men inte så mycket mer, nivå.

Live

Live: Benediction och Death To All på Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Benediction och Death To All
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni, 2022

Finsmakare av death metal fick skäppan full när åldermännen i BENEDICTION bjöd upp till yster ringdans och DEATH TO ALL fick ögonen att tåras.

I gassande solsken – något som fick sångaren David Ingram att skicka en begäran till ljuspersonalen att stänga av den – stegade åldermännen som inte spelat i Danmark på cirka 1000 år om vi ska tro presentatören – BENEDICTION upp på scen. Old school döds när den är som trevligast, ja, då kan den låta så här. Om ni trodde att bandet skulle vila på sina lagrar så trodde ni fel – hela fyra nya låtar från senaste plattan ”Scriptures” som kom 2020 brändes av under konserten som inte ens det stundtals kackiga ljudet kunde sänka stämningen på. 

Frontmannen Ingram är på ett strålande humör när han lufsar runt på scenen och vräker ur sig ett growl så mäktigt att det bara är att hoppas att han kommer hålla på under många år framöver. Gillar man death metal som helst håller sig i mellantempo så vågar jag påstå att man stortrivdes under bandets konsert. Bandets musik är dock väl avvägd, och med trummisen Giovanni Dursts dyrkan av både tvåtakten och rena smiskmattor på bastrumman blir dock spelningen tempofylld, i alla fall så länge bandet spelar. Jag fattar att de flesta band har längtat så intensivt efter att få möta publik att de blir lite tagna av stunden, men konserten förlorar lite tempo av att Ingram hemskt gärna vill prata med publiken. En radanmärkning, för BENEDICTION visar att de kan sitt hantverk.

DEATH TO ALL

Jag tror inte att jag tar i när jag säger att Chuck Schuldiner var en unik människa som skapade musik som drev death metal framåt på sätt som låg före sin tid. DEATH var Schuldiners band, men det befolkades av ursinnigt skickliga musiker genom åren. Fyra av dessa stod igår på scen Hades – trummisen Gene Hoglan, basisten Steve DiGiorgio, gitarristen/sångaren Max Phelps och gitarristen Bobby Koelbe.

Man kan tycka vad man vill om musiker som åker runt och spelar musik när upphovspersonen är död sedan länge, men när det görs på detta djupt respektfulla och kärleksfulla sätt med så tydlig fokus på den magiska musik som Schuldiner skapade, ja då blir det magiskt därefter.

Att Phelps röst i stort sett låter som Schuldiners hjälper också till. Tekniskt sett är konserten fulländad – att festivalen äntligen har fått till ljudet i det närmaste perfektion på Hadesscenen bidrar också till att jag står och njuter i fulla drag av DEATH TO ALLs konsert.