Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervjuer

Intervju: Elias från ORECUS

Lämna en kommentar

När vi på WeRock får låna ORECUS grundare och gitarrist Elias Ryen-Rafstedt för ett samtal är det en peppad herre som ansluter till diskussionen. Föga förvånande, kanske, då hans band den 12 mars kommer att presentera fullängdar-debuten ”The Obliterationist” för världen. Vad är det då för skapelse som kommer att möta lyssnarna där i mars?

Innan vi kommer in på vad vi faktiskt kan tänkas få lyssna till, måste jag få fråga Elias vad bandnamnet ORECUS har för betydelse. Inte ens en grundlig googling har gett mig några uppslag kring ordets ursprung.
– Nej, det är kanske inte så konstigt. Det går nästan att höra Elias leende. Det betyder faktiskt ingenting särskilt, fortsätter han, utan uppkom i samband med en felskrivning av en vän i en Messenger-konversation för säkert över tio år sedan. Jag tyckte det lät unikt och bra, så jag noterade ner det i det där klassiska ”bra potentiella band- eller låtnamn att komma ihåg”-dokumentet. Passande nog såg ordet bra ut i form av en klassiskt oläsbar dödslogga också…
– Det är inte bara bandnamnet som hängt med ett tag. Bandet i sig har också fler år på nacken än vad årets debutplatta kan ge vid handen. Redan 2016 kom en EP betitlad ”Conclusion”, sedan har det varit en fyra år lång tystnad innan ORECUS nu rör på sig igen. Vad beror detta på?
– ORECUS startade från början som ett studioprojekt mellan mig och den tidigare trumslagaren Michael Dahlström (GOD MOTHER) där vi skrev och spelade in allt tillsammans, för att sedan ta in en passande sångare för att knyta ihop det hela, förklarar Elias. Efter släppet av ”Conclusion” började det minst sagt gå väldigt bra för Michaels band, vilket gjorde att han inte riktigt hade tid för ett sidoprojekt. Samtidigt kände jag att jag gärna tog ORECUS vidare, vilket skulle kräva en ”riktig” line-up. Det tog rätt länge att få alla pusselbitarna på plats, men så fort förutsättningarna fanns började vi skriva och spela in en fullängdare!

Vad har det då inneburit i fråga om konstnärligt uttryck att i princip hela bandet omformats mellan 2016 och idag, undrar jag? Gitarristen funderar en stund, innan han konstaterar att det är klart att den musikaliska inriktningen ändrats något, då samtliga nya medlemmar kommer från andra band och därmed bidrar med en egen särprägel på det instrument de trakterar.
– Den största skillnaden mot EP:n är nog att vi tagit ett definitivt steg mot mer modern döds, mycket tack vare Francis (Larsson, gitarr) låtskrivande och Philips (Grüning, sång) typ av vrålande, förklarar han.
Jag ber Elias utveckla det där med modern döds. I pressmaterialet beskriver ORECUS sin musik som ”influerad av modern, riffbaserad dödsmetall, men med brutaliteten från old school dödsmetall”. Vad innebär detta mer konkret, och finns det några specifika band – eller annat – som särskilt har inspirerat dem i deras skapande? Svaret kommer med eftertryck och utan tvekan:
– När vi satte igång och skrev på debutplattan hade vi en tydlig riktning och ett klart mål, att musiken skulle vara rakt på sak och tydlig. Riffen skulle få tala för sig själva, helt enkelt! Några band som kanske kan sägas ha influerat vår rörelse just åt det hållet jämfört med EP:n? Tja, då skulle jag nämna till exempel DECAPITATED, DYSCARNATE och RIVERS OF NIHIL.
Jag nickar instämmande för mig själv åt referensen till DECAPITATED, det finns definitivt paralleller avseende tyngd och maskinell precision i utförande mellan banden. Jag konstaterar att ORECUS onekligen har ett oerhört mörkt, tungt och hårt sound. Hur har man gått tillväga för att få till detta tämligen skoningslösa soniska angrepp?
– Men tack, vilken fin komplimang! Som standard så kör vi 7-strängade gitarrer i dropped A, men en av låtarna på plattan, Below The Threshold, är faktiskt inspelad på 8-strängat i dropped E. Så ja, då blir det ganska tungt, konstaterar strängbändaren med ett tonfall som låter antyda ett belåtet varggrin.

Vi håller oss kvar vid soundet ett tag. Jag konstaterar att det är Buster Odeholm på Impact Studios som har mixat och mastrat plattan, en herre som tidigare jobbat med bland andra HUMANITY’S LAST BREATH och VILDHJARTA, och att jag till viss del tycker mig kunna höra tecken på detta i produktionen på ”The Obliterationist”. Hur stor påverkan har Buster haft på hur slutresultatet låter?
– Buster är i allra högsta grad skyldig till hur bra slutresultatet blev produktionsmässigt! Vi valde att spela in allt på egen hand i våra hemmastudios… – här tvekar Elias ett ögonblick – …eller ja, på våra laptops i våra källare, då, innan vi skickade materialet till honom för re-amp, mix och master. Vi var ganska tidigt i inspelningsprocessen på det klara med att vi gärna ville jobba med Buster, just för att han jobbar mycket på det sättet, med att få färdiginspelat material. Men framförallt för att han levererar en så fläskig produktion, så klart!
Avseende samarbetspartners noteras även två gästframträdanden på plattan, från Chad Kapper (FRONTIERER) och Fredrik Söderberg (SOREPTION). Hur kom det sig att just dessa två gör gästspel?
– Tja, framförallt så gillar vi vad de gör och gillar deras band! Chad träffade jag när FRONTIERER spelade i Uppsala för något år sedan, och vi har haft kontakt sedan dess. Jag är personligen ett stort fan av dem, och tänkte direkt att hans röst skulle kunna addera något speciellt till vår musik då den verkligen sticker ut i jämförelse med ”standard-stuket” på dödsmetall-vrål. Fredrik kontaktades lite senare. Då var vi redan igång med inspelningen av albumet, hade spikat låtvalet och var mer på det klara över hur plattan skulle låta. Det var då en självklarhet att vända sig till ett av våra absoluta favoritband i genren, med en vokalist som skulle kunna samspela riktigt bra med Philip och hans sound.

Efter lite planlöst kallprat glider samtalet in på skivans cover art, och jag ber Elias berätta lite om bilden. Det är onekligen en rejält mörk och olycksbådande bild. Vem är konstnären, och vad var det för känslor och intryck ni ville förmedla med bilden?
– Det är Jorden Haley som står för det grafiska. Jag har jobbat med honom tidigare med andra band, och gillar verkligen gillar den unika stil han har. Därför var det givet att vi skulle vända oss till honom som förstahands-alternativ när artwork skulle tas fram. Tanken bakom bilden är mer att förmedla en känsla av musiken mer än någon speciell ”betydelse”. Vi ville ha något mörkt och aggressivt, något som symboliserade styrka och dominans. Jorden snappade upp detta direkt, och kom snabbt fram med det koncept som sedan resulterade i album-omslaget. Slutresultatet blev i min mening väldigt talande för texterna och soundet på albumet!

Det börjar bli dags att avrunda vårt samtal, men först vill jag så klart veta lite mer om bandets framtidsplaner. När ämnet kommer på tal är det så klart svårt att inte beröra COVID-situationen, som rimligen påverkat och påverkar de möjligheter ett band har att interagera med omvärlden just nu. Jag frågar Elias om hela COVID-grejen på något vis har inverkat på arbetet med skivan?
– Då vi bandmedlemmar är utspridda över landet, samt med en sångare huserande i Norge, så har själva förarbetet och inspelningen av plattan egentligen inte påverkats. När ORECUS startade om med ny line-up var tanken redan från början att till största delen vara online-baserade avseende låtskrivande och dylikt, för att sedan försöka sedan att träffas och repa inför en eventuell turné. Gitarristen tar en kort tankepaus, innan han fortsätter:
– Vi har däremot fått lägga om en del planer inför releasen av albumet på grund av COVID. Vi har till exempel inte haft möjlighet att träffas och spela in en ”riktig” musikvideo, så där har vi fått vara kreativa och hitta andra lösningar. Detsamma gäller så klart även för spelningar. Drömmen hade ju varit att kunna komma ut och spela debuten live direkt, men det kommer att få vänta, för oss precis som för alla andra just nu.
Under rådande omständigheter, vad är då bandets planer för den närmaste framtiden? Om och när världen tillåter, har ORECUS då för avsikt att försöka komma ut på vägarna och lira, eller hur ser planen ut?
– När det öppnas upp för spelningar är vår ambition helt klart att komma ut och spela plattan live! Det fanns lösa planer på detta redan innan COVID, men allt är dessvärre satt på paus tills länder börjar öppna upp för publika sammankomster igen.
Vi enas om att detta verkligen är något för oss alla att se fram emot, av alla möjliga anledningar. Med det tackar jag Elias för hans tid, och önskar ORECUS lycka till framöver från oss på WeRock.

PS. En recension av ORECUS kommande fullängdare ”The Obliterationist”, som alltså släpps på Violent Groove den 12 mars, kommer inom kort här på sajten, så håll ögonen öppna! För den som vill få sig ett smakprov från plattan till livs, finns låten Blodvite redan nu på YouTube.

Intervjuer

Intervju: Ragnar Widerberg från WITHERSCAPE

Lämna en kommentar

Med “The Inheritance” drabbade WITHERSCAPE en ganska oförberedd publik med inte bara growl från Dan Swanö, utan också otroligt fina låtar med briljant strängspel från Ragnar Widerberg. Med nytt album på gång i “The Northern Sanctuary” är bandet åter aktuella. Martin Bensch skickade iväg ett gäng frågor till Ragnar Widerberg. Detta blev resultatet.

Witherscape band

För oss som kanske inte känner till dig lika väl som vi känner till Dan, vem är du egentligen?

Förutom bas och gitarr i WITHERSCAPE delar jag gitarrlirandet med Peter Huss (SHINING) i SHADOWQUEST och lirar trummor på en del olika projekt men är också gitarrist i hårdrockscoverbandet PIGS IN SPACE.

Hur kom du med i bandet?

-Danne och jag jobbade båda på Musikbörsen (idag 4Sound) i Örebro och delade intresset för äldre JUDAS PRIEST-låtar och mer proggiga band. Ibland satt jag och plinkade på lunchrasten och fick glada tillrop från Danne som gillade det han hörde. Jag hade också samlat på mig en stor hög med riff som hade blivit över efter jag och Ronny Milianowicz (SHADOWQUEST, ex-SAINT DEAMON, DIONYSUS) skrivit till första och andra SAINT DEAMON-plattorna och mycket annat som inte passade in i “vanlig” metal. Han bad mig skicka allt jag hade och han tyckte att mina och hans riff och idéer funkade bra ihop. Det fanns redan en plan för att starta ett projekt så det blev början på WITHERSCAPE.

Om du skulle välja tre band som har lite extra betydelse för dig vilka skulle de bli och varför?

-JUDAS PRIEST är husgudarna! Sen är det IRON MAIDEN och BLACK SABBATH. Alla de tre har influerat mig från starten och gör det än i dag när jag lyssnar på de tidigare albumen. Jag kommer väl ihåg när jag först lyssnade på dessa band och hur uppfylld jag blev av riffen, solona och energin i musiken. Det var mest NWOBHM som snurrade hemma under uppväxten men den blandades upp med dödsmetall och annat så småningom. Det är en blandning mellan de tre bandens basister som influerat mig mest för mitt basspel.

Hur är det att jobba med Dan?

-Intensivt och otroligt roligt! Den mannen har energi som ett kärnkraftverk och jobbar alltid för att få allt så bra som det kan bli.
Eftersom tid är en bristvara för oss båda, inte nog med att Danne har åkt från Tyskland varje gång vi har spelat in för den här skivan, så blir det väldigt långa inspelningsdagar fyllda med en massa riff, kaffe och många skratt. Danne skriver alla sina riff med gitarren “felvänd”, dvs tunnaste strängen är högst upp för honom eftersom han lirar vänsterhänt men inte ändrat ordningen på strängarna. Det har varit knepigt att naila vissa av hans riff för det blir bakvänt för mig rent speltekniskt med vissa fingersättningar men det har också inspirerat mig till hur jag skriver själv.

Hur går det till när ni skriver låtar, och har processen ändrats något på “The Northern Sanctuary” jämfört med “The Inheritance”?

-När vi startade så skrev vi alla låtarna i replokal. Jag spelade trummor på Dannes riff och vice versa för att leka med idéer och testa olika inputs. Efter det satte sig Danne bakom trummorna med en mikrofon och vi skrev låtarna här och nu i repan helt old school. Otroligt kul! Innan “The Inheritance” släpptes så flyttade Danne till Tyskland så vi visste redan då att det inte skulle funka att jamma fram nästa skiva på samma sätt. Skillnaden har också varit att det kom snabbare på med andra skivan än jag hade planerat. Jag var i full fart med att skriva till nya SHADOWQUEST så Danne lirade in ett par demolåtar som han skickade till mig och sen dundrade det på med flera svinbra grejer så det var bara att njuta av inspirationen han hade! Jag skickade det jag hade och han satte ihop det så fick jag lyssna och komma med inputs men det var så bra att det behövdes aldrig fixas något. Mannen är ett unikum!

All er musik känns som ett veritabelt smörgåsbord med mängder av nyfikenhet och ystra krumsprång – men finns det något som ni har testat musikaliskt som sedan har strukits från musiken i de färdiga produkterna?

-Egentligen inte. Om något har strukits så har det varit för att riffet eller melodin inte klaffade med låten men vi har haft allt vi gillar i låtarna från vocoder till black och döds-riff till handklapp och för oss klassiska synthljud så det mesta har fått stanna. Jag tror vi strök ett visselparti i ett tidigt stadium på någon låt på “The Inheritance”. Kanske lika bra? Ha ha ha!

När “The Inheritance” släpptes så fick den fina recensioner. Var ni beredda på den grad av beröm som skivan fick?

– Inte det mista. Vi fattade ju att den skulle få uppmärksamhet eftersom det var så länge sedan Danne släppt någonting med growl, men inte att det skulle bli så mycket som det blev. Själv fick jag en glad chock över att den blev så uppskattad eftersom det var min skivdebut som gitarrist och basist inom genren.

När jag lyssnar på ditt gitarrspel så njuter jag både av din teknik och känsla. Hur skulle du själv beskriva din spelstil?

-Tack! Största influensen i mitt gitarrspel är nog Glenn Tipton från JUDAS PRIEST. Jag har suttit och nött alla hans riff och solon otaliga timmar under min uppväxt så det har nog satt sig i min spelstil. Han har en grymt bra ton och bra blandning mellan blues och neo-klassisk stil. Jag gillar att spela hårt och tar i väldigt mycket. Det i kombination med ett tjockt plektrum tycker jag ger ett bra klipp och ton, i alla fall i vanlig 440Hz-stämning, som inte går att fuska fram med effekter och stärkare. När det kommer till plock och finlir byter jag till olika tunnare plektrum beroende på hur det passar i låten. Jag gillar att artikulera riffen så de lever lite mer och även när det bara ska tuggas vill jag få fram dynamik genom att accentuera olika slag i underdelningarna.

När jag lyssnar på “The Northern Sanctuary” så tycker jag att du tar mer plats än på “The Inheritance”. Håller du med? (Om svaret är ja, hur kan det komma sig?)

-Det har jag faktiskt inte tänkt på…

Jag tycker att “The Northern Sanctuary” är en fin skiva. Har du själv hunnit smälta plattan, och vad tycker du själv om den egentligen?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-Tack! Den är på många sätt tvärtom från första plattan eftersom vi båda inte vill göra samma skiva en gång till. Om “The Inheritance” var torr och med få effekter så är den här precis motsatt produktionsmässigt. Jag tycker också att “The Northern Sanctuary” är svartare och mer elak än “The Inheritance” som var lite mer vemodig och 70-talsinfluerad.

Har du några låtar på skivan som du gillar mer? Vilka och varför?

-Svår fråga… Divinity har ett fantastiskt driv som jag går igång på och In The Eyes Of Idols var speciellt kul att spela in. Varje låt har ju sin egen personlighet fastän de sitter ihop storymässigt, som olika kapitel i en bok. Jag lyssnar gärna från början till slutet.

Jag tycker att nya skivan är mer eftertänksam än den första. Var det något ni hade bestämt er för från början?

-Nej, inget uttalat…

Ni är ju ett tvåmannaband. Har ni funderat på att ta in fler medlemmar? (Varför/varför inte?)

-Till första skivan hade vi några gästartister: Eddie Risdal (LEGACY OF EMPTINESS) Paul Kuhr (NOVEMBERS DOOM) som också skrivit all text till alla skivor, Joel Selsfors (Joel Selsfors Trio) och Morten Jørgensen (SPECTRAL MORTUARY). På den nya plattan har vi Uwe Osterlehner (DEATHROW) och Tino Kallionemi som gästlåtskrivare på en låt. Förnyelse är intressant så om det blir fler skivor kanske vi tar in andra musiker för att det ska bli någon slags annat sound men det får framtiden utvisa.

Kommer WITHERSCAPE någonsin spela live? (Varför/Varför inte?)

-Det har aldrig funnits planer på det. Vi bestämde oss i början att det bara skulle vara ett studioprojekt.

Det intryck jag har fått av dig när vi chattat inför intervjun är att du gillar att sköta ditt hantverk, men egentligen mest föredrar att befinna dig lite i bakgrunden. Hur kommer detta sig?

-Det är nog ett personlighetsdrag. Jag har aldrig brytt mig om medial uppmärksamhet. Jag är hungrig på musiken och fokuserar på att skapa och spela in. Det andra runt om är inte så intressant.

En av webzinets skribenter undrar om det är du som lirar trummor i WITCHCRAFT under namnet Rage Widerberg?

– Ha ha! Ja det är det. Det var Magnus Pelander (WITCHCRAFT) som fick den briljanta idén att byta mitt förnamn för att passa med bassistens efternamn (Tobias Anger) För övrigt en otroligt talangfull basist från 2 TON PREDATOR och ALL HELL. Värt att kolla upp för den som gillar hårdare grejer!

Det var alla frågorna! Tack så hjärtligt!
– Tack själv! ?

Intervjuer

Intervju: Pär Hulkoff från RAUBTIER

Lämna en kommentar

På fredag släpps det femte studioalbumet från RAUBTIER – “Bärsärkagång”. Martin Bensch tog ett snack med bandets odisputabla ledargestalt – Pär Hulkoff. 

Egentligen är det bara förväntat att Pär Hulkoff på frågan hur läget är svarar att det är synd att klaga, för det är ändå ingen som bryr sig. RAUBTIERs frontman har inte gjort sig ett namn för att vara den som viker ner sig i första laget. I gengäld är han dock inte sämre än att han kan trösta mig med att det är flera som är sjuka då jag berättar om senaste i den närmaste episka sjukdomsperioden i familjen med kräksjuka.
– Människor verkar vara utslagna till höger och vänster tycker jag.
Men du står pall som vanligt eller?
-Jajemän. Jag gillar inte det där att vara sjuk. Jag ser till att inte bli det, vet du!

Bärsärkagång
Nya skivan som släpps i dagarna – ”Bärsärkagång” – är RAUBTIERs femte album och som vanligt flankeras Hulkoff av Jonas Kjellgren (ex-SCAR SYMMENTRY) på bas och Buffeln på trummor. För en lyssnare som undertecknad som kom att uppskatta bandet först som liveakt innan poletten trillade ner även vad gäller studioplattorna markerar nya skivan ett fint bevis på att RAUBTIER nu även fått till det vad gäller ljudbilden på skiva. När jag undrar hur responsen varit hittills verkar det dock vara ganska mycket negativt. Att frontmannen, som inte är mycket för fjäsk, blir rörd när jag säger att skivan är fantastisk, förvånar mig faktiskt.

Hur pass nöjd är du själv med skivan?
– Jag är faktiskt väldigt nöjd med den. Den innehåller en del element som är ganska ovanliga egentligen i den hårdare metallen överhuvudtaget. Jag har lagt mycket själ och hjärta i komponerandet av den här skivan. Jag tycker personligen att det hörs att materialet är genomarbetat.

Hur tycker du att själva skrivprocessen var den här gången, om du jämför med de andra skivorna?

– En gång såg jag en intervju med Magnus Uggla av alla människor där han berättade att låtskrivande var det värsta han visste för det var så jävla jobbigt. Jag var ung då och minns att jag tänkte att det är väl inget jobbigt med det. Det är ju bara kul! Men tiden går ju, och när du inser att allting hänger på de här låtarna och pressen ökar. Perspektiven förändras, och inte så lite utan till och med ganska mycket. Man vill ju verkligen prestera det bästa man kan. Det följer med lite ångest i bagaget så att säga som påverkar arbetet och man blir väldigt, väldigt självkritisk om du förstår. Mitt gebit och det som jag verkligen lägger ner själ och hjärta i är ju låtsnickeriet – lyrik och musik i kombination. Jag vill naturligtvis flytta barriären hela tiden, och göra låtar som är mer intressanta och nå ut till fler människor utan att för den sakens skull bli löjlig och larvig och kommersiell även om det finns många som tycker att det är precis det vi är. Det får stå för dem. Jag skulle aldrig släppa en platta som jag inte tycker är bra nog. Det är mycket prestige för mig själv som ligger bakom naturligtvis.raubtier_press

Hur gick tankarna kring hur skivan skulle låta?
– Alltså, överhuvudtaget är den här skivan, om man går ner till botten av kompositionerna, mer riffburen på det stora hela. Riffen har fått mycket större plats. Lite mindre schlager, lite mer riffande. Och när riffen blir riktigt täta och mer intensiva så blir det lite kaka på kaka om du försöker mata på med fräna syntar och symfoniska inslag och vad i helvete det kan vara. Jag kom ganska nyss hem från replokalen och vi jobbar på setlistan och de låtar från det nya materialet som vi prövar, de funkar väldigt väldigt bra i liveformat.

Vilka är det ni har provat?
– Ja, det är hemligt och kommer så förbli tills vi står på scen.

Det symfoniska inslaget.
RAUBTIER har ju alltid haft ett väldigt episkt anslag. Å ena sidan det brutala thrash-tugget och sen ovanpå detta, det episka nästan symfoniska anslaget. Det blir ju en väldigt intressant kontrast.
– Jo, det är just det, den här kontrasten som intresserar mig så mycket. Jag kan ju inte sticka under stol med att jag är en stor konsument av klassisk musik, ju mer pompöst desto bättre liksom – och därför gillar jag Wagner så mycket. Maffiga horn – det är svårslaget. De kan vara de vackraste ljuden jag känner till. Just de här elementen, jag tycker de gör sig bra i metallformat. Det är inte så många som gör just den här blandningen som vi håller på med. Förstår faktiskt inte varför, för jag tycker att den är fruktansvärt bra. Men det är som du säger, det är kontrasterna som gör det intressant i mina öron i alla fall.

Tror du att vi någonsin kommer att få se och höra RAUBTIER med en symfoniorkester?
– Du skulle bara veta hur många gånger jag lekt med tanken, men det är ju ett stort projekt att förverkliga som kräver extrema monetära insatser. Men det är inte många dagar i veckan som jag inte funderar på vad man skulle kunna göra med en symfoniorkester. Jag har gott om idéer – mindre med pengar säger Pär och lägger av ett skratt.

Ska vi ta en stor fråga här som avslutning? Jag tänker på låten Levande Död där du sjunger att du hellre dör levande än lever som en levande död. Men vad är levande för dig?
– Livet för mig, det som jag tycker är det primära och det som jag fäster allra störst vikt vid – det är friheten. Friheten att kunna fatta sina egna beslut utan att påverkas av agendor från höger och vänster. Jag vill agera utefter mitt eget välbefinnande och värdesätter frihet framför säkerhet.

Utan att ha varit så långt norrut som Hulkoff befinner sig så tror jag i alla fall kunna säga att detta innebär något helt annat än vad det gör här nere i Skåne.
– Jo, sannolikt. Jag är ju inte någon särdeles urbaniserad människa utan jag lever ju ute i marginalen 15 meter från jaktmarken. Här känner jag mig levande. Skulle jag inte ha det som jag har här så – ja då är jag hellre död än levande. Eller hellre död än levande död i alla fall.