Kategoriarkiv: Listor

Best of 2016 – Fredrik Sandberg

2 januari, 2017 Fredrik Sandberg Lämna en kommentar

2016 har precis lämnat oss, och i sann metal-anda tar sig WeRock an uppgiften att stycka liket innan det helt hunnit kallna… Vilka av musikårets inre organ är extra saftiga, och finns det några oväntade upptäckter där innanför dess uppbrutna revben? Första skribent att ta sig an rollen som musikalisk obducent är Fredrik Sandberg, och förutom den klassiska topp 10-listan bjuds det även på en och annan ytterligare observation. Skalpellen redo!

Topp 10 skivsläpp

10. “Destroy… Or Be Destroyed” – DECIMATE
Härligt riviga skrik, bra driv i tvåtakten, eleganta harmonier i riffandet och blytunga breakdowns. Den med en nypa hardcore kryddade dödsmetall DECIMATE dukar fram må vara en anrättning där helheten inte är nämnvärt större än summan av delarna, därav bara en tiondeplats på listan. Dock är det verkligen inget fel på delarna, och “Destroy…” är en platta alla dödsmetall-diggare bör låna sitt öra.

9. “The Violent Sleep of Reason” – MESHUGGAH
Världens meckigaste norrlänningar är tillbaka, och som vanligt är det en utmanande sonisk resa som bjuds. Samtidigt har bandet så här på gamla dar lärt sig att samla ihop alla sina brainfuck-riff till huggligt fungerande låtar, vilket gör “The Violent Sleep of Reason” till en nästan lika trevlig som förkrossande tung och komplicerad historia.

8. “And Then There Were None” – CHURCH OF MISERY
Det japanska doom-gänget levererar årets skitigaste platta, i positiv bemärkelse. Texter på tema seriemördare, grumlig ljudbild, malande tyngd och ett dionysiskt sväng borgar för en härligt dekadent backanal. En skiva där det vackra ligger just i dess frånvaro av skönhet.

7. “Hardwired To Self-Destruct” – METALLICA
Skall jag vara ärlig hade jag nog aldrig trott att jag vid något mer tillfälle skulle ha anledning att inkludera METALLICA på en årsbästalista. Jag trodde “bäst före”-datumet var passerat. Därför utgör detta släpp från thrash-giganterna en glädjande överraskning! Bandet låter hungrigt igen, och knyter an till sina 80-talsrötter på ett sätt som inte landar i en krystad pastisch (hej, “Death Magnetic”!) utan känns genuint. Sin ungdoms höjder når METALLICA inte, men ändå – liket lever!

6. “Nucleus” – WITCHCRAFT
Vad WITCHCRAFT än gör kommer de att, vad mig anbelangar, slåss mot omöjliga odds. Detta eftersom deras “Legend” förmodligen återfinns på min topp 10-lista över alla tiders bästa skivor. I den divisionen tävlar inte “Nucleus”, men visst glimtar bandet till med den ruggiga högstanivå de är kapabla till. Riffen har både tyngd, sväng och intelligens, och Magnus Pelanders sång är bitvis så där innerligt, ångestladdat vacker som ingen annans.

5. “And Way The Wind Carries” – PORT NOIR
PORT NOIR är så där pretentiöst kultursvåra, låt detta vara klargjort bortom alla tvivel. De låter som en blandning av KATATONIA och PARADISE LOST (under bandets mjukare period) å ena sidan, samt KENT och MORRISEY å andra. Egentligen är det alltså kanske något förvånande att jag gillar “And Way The Wind Carries” så mycket som jag gör, men det går faktiskt inte att värja sig. Detta är nämligen årets näst vackraste skiva, intensivt känslosam och elegant sval på samma gång.

4. “Lord of Misrule” – BLOOD CEREMONY
När retro-orienterade band vill göra nedslag i svunna tiders ockulta hårdrock brukar 70-talet stå i självklart fokus. Det är dock inte så självklart i fallet BLOOD CEREMONY, där istället 60-talet gör sig minst lika tydligt påmint. Flummigt, aningen skavigt och riktigt svängigt är det i alla fall, och den där flöjten sångerskan Alia O’Brien trakterar mellan varven fungerar oväntat bra!

3. “Where Shadows Forever Reign” – DARK FUNERAL
Ack, du sköna, vitglödgade ondska! En textrad som “I rape your soul so bad no God will ever come near” (från låten The Temple of Ahriman) skulle ganska lätt kunna uppfattas som plojig, men inte i händerna på DARK FUNERAL. Här känns anslaget rått och äkta snarare än som en floskeltyngd pose, och det är en fröjd att inställa sig i Ahrimans tortyrkammare! Bandets “Where Shadows Forever Reign” är en rakt igenom solid platta, snyggt producerad, med fin balans mellan rå snabbhet och malande tyngd, och med ett riktigt starkt låtmaterial. Helvete, vad bra, helt enkelt.

2. “Winter” – OCEANS OF SLUMBER
Jag skrev tidigare om PORT NOIR att deras platta är 2016 års näst mest känslosamma. De som övertrumfar dem är OCEANS OF SLUMBER, och detta mycket tack vare sångerskan Cammie Gilberts oerhörda register och inlevelse. Över en bakgrund som pendlar mellan stillsam pianoklagan och frustande blastbeats levererar hon allt från varmt hesa, låga partier till svalt klingande, sopran-höga.

Det är en liten kärleksaffär i sig bara att lyssna på henne, och resten av medlemmarna saknar verkligen inte färdighet de heller. Med den högstanivå bandet når i låtar som Night In White Satin, Suffer The Last Bridge, Turpentine, …This Road och avslutande, episkt filmiska pianostycket Grace spelar det ingen roll att det även finns ett och annat utfyllnadsspår. Detta är likafullt en platta att bli kär i!

1. “Repeat Until Death” – BOMBUS
Hittills på listan har det återfunnits meckighet, pretentioner, intrikat känslosamhet och till och med flöjter. Kanske är det därför förvånande att något så rakt-på-sak som BOMBUS “Repeat Until Death” tar hem kungakronan? Tja, det kan tyckas, men det är inte krångligare än att skivan helt enkelt är svår att inte sätta på repeat…

Göteborgarna blandar förtjänstfullt bredbent cock-rock med subtila inslag av ENTOMBED-döds och shoegazer-flum, och lyckas trots den tämligen släpiga sångstilen hitta melodier som biter sig fast likt psykopatiska iglar. Låtmaterialet är ruskigt starkt, utan en enda genuint svag punkt, och kronjuvelen är Deadweight. Jag har under året vid mer än ett tillfälle fått konstiga blickar från medtrafikanter vid rödljus, när jag ofrivilligt hytter med näven i takt till det löjligt betvingande riffandet. “Repeat Until Death” är måhända inte en särskilt nyskapande platta, men vem bryr sig? Den är ju ändå 2016 års bästa!

Övriga utmärkelser

Årets zombie
METALLICA, så klart – liket lever! Dessutom är det hungrigt, så passa dig… Det känns fantastiskt kul att kunna lyssna på ett släpp från de gamla husgudarna som verkligen känns genuint och relevant igen. Det var ett tag sedan sist, så det är befriande att se James & Co rafsa undan gravmyllan och kravla sig upp i strålkastarljuset igen.

Årets jojo
Denna utmärkelse går till CULT OF LUNA och deras samarbete med amerikanska sångerskan Julie Christmas, “Mariner”. Ena veckan tänker jag att det är fantastiskt bra, och funderar på om inte Julies primalskrik på The Wreck of S.S. Needle ensamt borde räcka till en plats på topp fem? Veckan efter orkar jag inte riktigt lyssna alls, eftersom skivan då känns seg. Till och med när jag skriver denna text finns det tvivel kvar kring om jag gjorde rätt som lämnade plattan utanför topplistan? Avgör gärna själva – det är CULT OF LUNA åtminstone värda.

Årets gåshud
Som sagt, Cammie Gilberts sånginsats på OCEANS OF SLUMBERs “Winter”. Den ångest och sorg hon förmedlar i spår som Night In White Satin och …This Road utgör det bitterljuvt klingande soundtracket till upplevelser på det personliga planet under 2016, men bitterljuvt till trots är det likafullt brutalt vackert. Gott så!

Årets huvudvärk
Att överhuvudtaget få till den här underbara, jävla listan! Det var länge sedan det var så hård fight om platserna, och musikåret 2016 känns spontant som ett som kommer att stå sig väldigt väl över tid. När jag började gallra hade jag över 30 plattor på min “short list” (snacka om att inte göra skäl för namnet) och att ens komma under 15 alster var lögn i helvete. Band som RIVAL SONS, DARK TRANQUILLITY, GOJIRA, CULT OF LUNA, ENTOMBED A.D., GRAND MAGUS, MOONSORROW, OCTOBER TIDE och GADGET hamnar samtliga utanför listan, trots att några av dem garanterat hade platsat vissa andra år.

Årets bästa låttitel
Easy pick. Jag menar, kom igen, GOATESS briljant döpta Murphy Was An Optimist…? Game, set and match!

Honorable mentions
Förutom den musik som återfinns på de ovan listade skivorna finns det givetvis en uppsjö låtar av yppersta klass som förtjänar ett hedersamt omnämnande, även om de skivor de återfinns på inte kvalar in på topplistan. Här blott en liten handfull av alla dessa som inte bör missas, presenterade utan inbördes rangordning:

Black Coffee – RIVAL SONS
Bothniablod – RAUBTIER
Gj! – BABYMETAL
Tore Hund – SKUGGSJÁ
Colder – KILL ALL THE GENTLEMEN
Relentless – WALLS OF JERICHO
Begin Again – IGNITE
Nattesferd – KVELERTAK
Varangian – GRAND MAGUS
Only Pain – GOJIRA
All Hail Science – ALLEGAEON
напролом – TRACKTOR BOWLING
Hearts / Wires – DEFTONES

Listor

Best of 2006-2015: Robert

3 december, 2016 Robert Gustafsson Lämna en kommentar

Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!

Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!

ANCIIENTS “Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist

10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. “Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.

AMORPHIS “Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast

9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. “Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum. Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…

MGLA “Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records

8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga “detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.

Men.

Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.

GRAVEYARD “Hisingen Blues”, 2011 – Stranded Records/Nuclear Blast

7. GRAVEYARD och deras “Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med “retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna “gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som “Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.

Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?

Satyricon - Satyricon — SATYRICON “Satyricon”, 2013 – Indie Recordings

6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd “Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar “Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade man norsk black metal, så att säga.

Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.

TRIBULATION “The Children Of The Night”, 2015 – Century Media

5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album “The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.

Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!

BEHEMOTH “The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast

4. Det här är liksom så mycket mer än “bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på “The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!

MASTODON “Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records

3. Ända sedan “Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, “Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.

MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som “Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.

SATYRICON “Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records

2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag “Now, Diabolical” från 2006.

Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…

MACHINE HEAD “The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records

1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just “The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.

Detta är redan en modern klassiker.

Listor

Best of 2006-2015: Fredrik

3 december, 2016 Fredrik Sandberg Lämna en kommentar

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det hur som helst Fredrik som presenterar sitt försök!

Svaret på frågan i ingressen borde naturligtvis vara ett rungande “NEJ!”. Att ens lyckas plocka ut de tio bästa skivorna från ett helt decennium utan ranking är svårt nog, att sedan rangordna dem är lögn i… ja, det där varma stället. Men, men, utmaningar är till för att överkommas, och även om rangordningen nedan säkerligen lär vara flytande över tid, är samtliga dessa plattor garanterat omistliga i min skivsamling från nu till döddagar!

TYR - Valkyrja (2011) — TYR – Valkyrja (2013)

10. TYR – Valkyrja (2013). I vanliga fall är power metal med hjältevibbar inte en del av min reguljära, musikaliska diet. Ett stort, fett undantag göres dock för TYR och deras “Valkyrja”, som är hur snygg som helst. Oklanderlig produktion, tight som [infoga valfri opassande liknelse] och med en färdighetsnivå både på instrument och sång som slår genom taket. Dessutom bjuds det för bövelen på metal på färöiska – och hur coolt är inte det…?

09. IN FLAMES – Come Clarity (2006). Puritanister kommer sannolikt inte att hålla med mig, utan hosta något om “Clayman”, men jag håller “Come Clarity” som göteborgarnas starkaste giv. Hårt, vackert och nyanserat (som till exempel i form av det vassa samarbetet med Lisa Miskovsky på Dead End) och med ett pärlband ruggigt bra låtar. Det är här IN FLAMES tydligast bevisar sin storhet.

08. DOZER – Beyond Colossal (2008). Jag har förmodligen ingen annan skiva i min samling som lika effektivt kan försätta mig i trans som DOZERs “Beyond Colossal”. Ljudbilden är luddig och låtarna långa, vilket i sig kanske inte låter så tilltalande, men kombinerat med snygga riff i botten, ett påtagligt vemod och en rå och mörk energi blir mixen oerhört hypnotisk. Bound For Greatness skall för övrigt spelas på min begravning, så det så!

07. MISERY INDEX – Heirs To Thievery (2010). Arg, svulstig och driven dödsmetall 1-0-1. En stenhård och kompromisslös pärla till skiva där trumspelet är kronan på verket, och där Seventh Cavalry definierar vad som avses med termen “tyngd” i metal-sammanhang…

BEHEMOTH - Evangelion (2011) — BEHEMOTH – Evangelion (2009)

06. BEHEMOTH – Evangelion (2009). När årsbästalistan för 2009 skulle kompileras hade jag “Evangelion” överst. I texten skrev jag att jag hade lust att låta min motivering bestå av enbart orden “lyssna själva”. Jag har inte ändrat inställning – det är fortfarande en sjukt högkvalitativ platta, som kombinerar det bästa med black och death metal på en nivå som inga andra band än BEHEMOTH når upp till.

BARONESS - Yellow & Green (2013) — BARONESS – Yellow & Green (2012)

05. BARONESS – Yellow & Green (2012). Det lustiga här är att jag egentligen tycker att den “gröna” halvan av detta dubbelsläpp är bra, men absolut inte lysande. Den “gula” halvan…? Den är en veritabel musikalisk orgasm som återfinns på min topp 10 alla tider, oavsett decennium. Följaktligen lyfter den BARONESS löjligt kreativa och konstnärliga dubbelsläpp till en mittenplacering på den här listan.

04. GRAVEYARD – Hisingen Blues (2011). “Hisingen Blues” erhöll den första betygs-tia jag någonsin delat ut, och då hade jag i det läget skrivit för olika webzines i några år. Skivan har än så länge åldrats med värdighet, och ställd inför göteborgarnas lekfulla, lätt pårökta och vansinnigt svängiga bluesrock tänker jag fortfarande att 70-talet nog aldrig har låtit bättre än här, 2011 till trots.

03. BEHEMOTH – The Apostasy (2007). Två skivor från samma band på en topp tio-lista spännande över 10 år? Check! Det är polska BEHEMOTH som lyckas med bedriften, och trots alla kvalitéer “Evangelion” besitter är det föregångaren “The Apostasy” som får äran att klättra högst upp på listan av de två. “Evangelion” må ha snäppet vassare produktion, men låtmaterialet på “The Apostasy” är av en extremt hög klass. Satan, så bra!

WITCHCRAFT - Legend (2010) — WITCHCRAFT – Legend (2012)

02. WITCHRAFT – Legend (2012). När jag såg WITCHCRAFT live på Metaltown 2013 var det första (och hittills enda) gången jag rent fysiskt börjat gråta för att upplevelsen är så jävla vacker. Det var låtarna från “Legend” som då med allra störst precision var inne och petade på min själ. Riff, röst, känsla, tyngd och driv – här finns allt.

RIVAL SONS - Pressure And Time (2007) — RIVAL SONS – Pressure & Time (2011)

01. RIVAL SONS – Pressure & Time (2011). Om någon skulle be mig definiera “sväng” eller någon liknande term, hade jag satt den här skivan i händerna på dem. Behövs det egentligen någon vidare motivering? I så fall, varsågod: All Over the Road, Young Love, Pressure & Time, Only One, Get Mine, Burn Down Los Angeles, Save Me, Gypsy Heart, White Noise, Face of Light. Frågor på det? Nej, jag tänkte väl det.

Topp 10 skivsläpp

Övriga utmärkelser

Worship the Riff!