Det brukar ju talas om ”det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs ”Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – ”In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. ”Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. ”Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. ”Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än ”Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – ”Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar ”Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, ”Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i ”Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns ”Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på ”Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets ”jag vill dricka öl, och headbanga!”
”From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs ”Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!