ARTIST: Alice in Chains
TITEL: Black gives way to blue
RELEASE: 2009
BOLAG: Virgin Records
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Jonas Andersson
Sällan har väl en skiva varit offer för så höga odds som ALICE IN CHAINS nya skapelse, “Black Gives Way To Blue”. Lite bakgrundsinformation för er som mot förmodan inte kan historien: ALICE IN CHAINS red in bland den stora publiken med “Dirt” (1992) – möjligtvis en av världens bästa skivor – för att bli ett av den hårda musikens största namn. Sångaren Layne Stanley, vars unika röst präglade bandet stort, drogs med ett kraftigare heroinmissbruk och bandet lades i princip på is 1996. Som följd av missbruket dog Layne 2002.
Så det är med stor skepsis, vare sig jag vill eller inte, jag tar mig an bandets första alster sedan “Jar Of Flies” (1996).
Döm av min förvåning då jag kapitulerar nästintill förbehållslöst redan vid första lyssningen; precis så här vill jag ha min ALICE. ALICE IN CHAINS kapten, gitarristen Jerry Cantrell, är helt uppebart fortfarande mästare i grenen att förena heavy metal med lågmäld stämning och lättlyssnade melodier. Jag sitter klistrad under rockiga Check My Brain samtidigt som jag sjunger med i den fantastiska refrängen. Akustiska When The Sun Rose Again är snygg på alla sätt tänkbara, solot i mitten av låten får mig att minnas varför jag överhuvudtaget plockade upp en gitarr från början. Förvisso håller inte alla spår på skivan denna klass, men faktum är att inget faller utanför mallen, inget spår får mig att vilja byta och det är ett omdöme så gott som något. Nya sångaren William Duvall gör en strålande insats med sin själfulla sång – utan att falla i fällan att kopiera Layne.
“Black Gives Way To Blue” är ingen ny “Dirt” men likväl en av detta års bästa skivor, som blåste min tvekan långväga bort. ALICE IN CHAINS förtjänar än en gång vår uppmärksamhet.
/Jonas Andersson
