ARTIST: Apocalypse Orchestra
TITEL: A Plague Upon Thee
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: Despotz Records
BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Maffigt malande, melodiskt mässande medeltids-metal, milt mellantempo, men möjligen med missad maximal minnesvärdhet?
Nja, riktigt så enkelt är det förstås inte att koka ner APOCALYPSE ORCHESTRA och deras ”A Plague Upon Thee” till endast en mening, alliteration eller ej. Till att börja med vill jag vara tydlig med att det där med ”medeltids-metal” alls inte är något skällsord i det här sammanhanget, även om just folk metal som genre emellanåt balanserar på en tunn skiljelinje mellan pampigt och pompöst. Gävle-bandet har hittat ett anslag som känns genuint, genomtänkt och välbalanserat. Är det uppenbart att det finns medeltida folkmusik i botten? Absolut. Är det likafullt otvetydigt en metalplatta? Japp!
Höjdpunkerna på plattan håller riktigt god kvalité och bjuder ibland på en närmast DEVIN TOWNSEND-minnande, eteriskt luftighet, medan andra partier har lite av ROTTING CHRISTs svulstiga kraft (om än med mindre vassa klor). Inslagen av forna tiders instrument känns heller inte krystade eller påklistrade, utan smälter vackert in i helheten.
Inledande Virago och filmiska, avslutande Saint Yersinia bär bägge den prägel jag ovan nämnde. Andra fina nummer inkluderar den vackert trögflytande Glass And Sun samt malande tunga ångvälten From The Athanor. Även resterade låtmaterial har glimtar av guld, särskilt när (den överlag något för sällsynta) growlen får ta plats tillsammans med skönsången, vilket absolut lyfter helheten.
Sen har vi ju det där med att samtliga ”riktiga” låtar (jag räknar här inte mellanspelet To Arrive som en sådan) klockar in på sju minuter eller mer, med en snittlängd på över åtta minuter, där i princip allt går i mer eller mindre samma makligt morgontrötta mellantempo. Det är lite för få partier som sticker ut, bryter mönstret, skapar lite vassa kanter och hörn som vi lyssnare kan skrapa oss på om vi inte aktar oss…
Visst, APOCALYPSE ORCHESTRA varken är eller skall vara BEHEMOTH, och det är heller inte det jag vill säga. Här är det skönhet och mäktigt mässande som med flit står i centrum, inte aggression eller ångest, och det är så klart helt i sin ordning. Inte desto mindre behöver åtminstone undertecknad verkligen vara på rätt humör för att orka hålla intresset uppe helt och fullt under genomlyssningar från start till mål.
Givet hur mycket jag tycker om ett spår som The Garden Of Earthly Delights (från 2017 års ”The End Is Nigh”) så vet jag att Gävle-sönerna har kapaciteten att hitta en växel till. Sen gör bandet sin grej tillräckligt bra för att plattan som helhet ändå måste ses som bra, och det finns ett par spår här som kommer att hänga med mig hyggligt länge, skulle jag tro. Men liiite mer variation och oförutsägbarhet (och mer av den utmärkta growlen!) hade lyft anrättningen ännu en nivå.
*Sneglar åt Gästriklands-hållet till inför ett framtida nästa släpp…*
