ARTIST: DIMMU BORGIR
TITEL: ”Eonian”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Sentida DIMMU BORGIR kräver egentligen ett initialt vägval av dig som lyssnare. Ska du 1) skrika och bråka för att det inte är ”old school trve black metal á la skandinavien”, eller 2) skiter i historien och väljer att lyssna på musiken som den levereras? Gissningsvis anser de flesta som vill att DIMMU BORGIR ska vara som förr att de senare alstren är rätt trista, för även om bandet väl aldrig varit ett av de där farligaste norska monsterbanden, och alltid haft det episka och lite teatraliska draget som sitt signum så är det helt klart mindre aggressivt nu för tiden. I fokus står snarare körer, orkestrar, stora refränger som funkar lika bra på en teaterscen som i bandets musik. Någonstans vid ”In Sorte Diaboli” från 2007 så styrde bandet helt enkelt in skutan i de vatten man själva ville segla, och det innebär att förhållningssättet ”det behöver inte vara en gitarr som framför ett riff” styr. Det som är rätt för låten är rätt för låten.

För de fans och lyssnare som vill ha bra musik och inte låter sig fastna i de nostalgiska krokarna  så bjuder däremot Shagrat, Silenoz och Galder på smaskiga godsaker. Förra skivan ”Abrahadabra” (2010)  var långt dragen åt det episka, och för egen del tycker jag den är fantastisk. Nu, åtta år senare, svänger ”Eonian” tillbaka en liten bit mot hårdheten, och resultatet är kanske bandets starkaste alster så här långt. Antalet låtar där bandet bjuder på löjligt starka refränger, allsångskörer eller drivna och svängiga verser äro legio. Interdimensional Summit. Ætheric . Lightbringer. I Am Sovereign. Council Of Wolves And Snakes. Alpha Aeon Omega. The Unveiling. Närapå varenda låt växer med antalet lyssningar, speciellt om du har förmånen att lyssna på den här musiken i en påkostad anläggning.

DIMMU BORGIR går sina egna vägar. Personligen gillar jag deras vägval, och låter ”Eonian” ta plats i spelaren… på repeat.