Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: The Clash Of Forces
ARTIST: Emptiness
VALD AV: Amelie
Martin: Fint skavig och djupt murken dödsig doom. Dubbeltrampet i versen gillar jag skarpt! Sången är rutten på det rätta sättet, och ljudbilden är illasinnad och passar låten väl. Jag blir ganska sugen på att gräva vidare i detta, men helt hundra är inte den här dängan. Ljummen.
Robert: Ganska fin dödsdoom, detta – och föredömligt kort låt för genren. Sure, det får kanske inte blodet att rusa men visst höjs pulsen en del. Varmt!
Fredrik S: Luddig produktion, tämligen jämntjock intensitet, grötig och föga urskiljbar sång, ingen riktig hook. Någonstans under all glädjedödande gyttja finns det blinkningar till akter som Morbid Angel och Cathedral, och det är inte helt oävet. Men temperaturen når likafullt alls inte upp till önskad värme.
LÅT: Revana
ARTIST: Black Spikes
VALD AV: Fredrik S
Amelie: Jag gillar detta. Det må vara igenkännbart och o-unikt men framför allt vokalist-insatsen höjer detta över en mängd annat i genren. Lätt japanskt i tonen. Till skillnad från Martin (nedan) skulle jag boka in bandet som ”gärna, om tid finnes” på festivalen utifrån detta stycke 😊. Det känns fint att nicka med i melodin och det bestående intrycket blir genuint varmt.
Martin: Det ska mycket till för att jag ska gå igång på metalcore, och detta är inte en låt som gör att jag blir så värst sugen på att kolla upp mer av Black Spikes. Låter mest som ett utfyllnadsband som man antingen kan dricka öl till, eller missa på valfri festival. Kallt.
Robert: De anspelar på sin nationalitet, litauiska Black Spikes, och håller sig till modersmålet. Det är ett kul grepp. Tyvärr är musiken ganska basic metalcore, och följer standardmallen. Det kyler ner…
LÅT: Die Ahren Gleich als mit dem Huf
ARTIST: Horn
VALD AV: Martin
Robert: Ah! Black metal modell ”det här har gjorts förut men det är okej ändå”! Horn rör sig i samma fåra som polska Mgla och sina landsmän i Groza – eller för den delen mer sentida Kanonenfieber – och det är ju verkligen inget fel med det. Tremolo, sväng, feeling. Ja tack – värmen stiger helt klart!
Amelie: Utan att vara exceptionellt klickar detta i de rätta boxarna för melodisk svartmetall i historisk/mytologisk tung anda. Och även om google-översättningen av titeln konfunderar; ”öronen är desamma som med hoven” flyter sången väl. Trivsamt med god värme men ingen direkt risk för brännskada.
Fredrik S: Bitvis stämningsfullt, och produktionen känns ganska rätt för stilen. Första minuterna känner jag att det går liiite för mycket på tomgång, men sen efter ungefär två och en halv minut rasslar det till med lite mer intensitet och råare svärta, vilket är precis vad anrättningen behöver. I slutänden är det ändå inte riktigt ångestladdat eller vackert för att nå kokpunkten, men ändå ganska ledigt det starkaste av de tre bidrag jag tycker till om denna runda. Gott så!
LÅT: One On One
ARTIST: Europe
VALD AV: Robert
Fredrik S: Ja, det här var ju en smula frustrerande… Låten är egentligen rätt bra, det finns en snygg melodi i refrängen och ett rätt trivsamt riffande i stora delar av låten, så det skulle kunna vara en rätt slagkraftig dänga, detta. Men produktionen känns lite… tam? Jag får intrycket av att framförandet sker med 85% av fullt engagemang, där det saknas lite tryck i framför allt sången, men även lite i gitarrer och trummor i refrängen. Med lite mer tryck hade detta varit genuint bra, nu blir det mest en lite urvattnad kopia av vad låten borde ha varit.
Amelie: Jag har aldrig varit helt frälst av Europe, även om man naturligtvis med nöje kunnat gasta med i de där största hitsen vid några glada tillfällen. Detta stycke påverkar mig mycket lite. Är det filmmusik med tanke på introt? – som för övrigt känns konstigt påhängt på resten av låten. Ganska såsigt, trist och kylslaget.
Martin: Inte helt tokigt detta. Först tänkte jag att låten inte alls var min kopp te, och då gillar jag verkligen Europe. Refrängen, i den mån man kan kalla den det, är den svagaste bandet gjort på bra länge. Att Tempest sjunger den slarvigt som ett ord sänker intrycket av denne annars så grannlaga sångare. Musikaliskt svänger detta riktigt fint. Bra trumspel, och gitarrspelet är ju guld som vanligt. Jag älskar att basen kommer fram så bra. Inte det bästa Europe gjort på långa vägar, men varmt är det i alla fall.
