Ibland är det onödigt att krångla till det. Spidergawd har sedan starten varit ett band som levererat högkvalitativ rock – senaste skivan är inget undantag från detta.
Men även om formeln är intakt – det är svinsnygg sång, grymt gitarrspel, ruskigt bra rytmik och så en skopa barytonsax på det – så känns det som om Spidergawd är lite extra tända på den här skivan.
”From Eight…” är en skiva där snart sagt varenda låt ligger på en mycket bra nivå – den enda som jag inte tycker är helgjuten är One In A Million och den är ju inte direkt dålig. Men ställd bredvid låtar som The Grand Slam, Confirmation eller The Hunter så står den sig inte riktigt.
Alla andra låtar är så bra att jag inte tröttnat ett dyft på dem trots upprepade lyssningar. Snarare har det varit så att skivan har pockat så mycket på uppmärksamheten att det är i stort sett den enda jag lyssnat på i dess helhet under den gångna veckan.
Spidergawd formligen spritter av spelglädje – oftast är tempot i låtarna över medel, och det är ju inte svårt att gilla att trummisen Kenneth Kapstad driver bandet framför sig både med hårdhet men också med finess och finlir.
Vill man ha en skiva som höjer vilken förfest som helst, så är ”From Eight To Infinity” ett ganska givet val. Gillar du rock, kolla in den.
Sedan förra given “Eyes of oblivion” har vi fått höra ett band i en nya era av karriären. På färska “Overdriver” hörs livserfarenhet och mognad. Musiken består av stora delar action-rock men med många fler nyanser. Att det smugit in mer soul och pop i musiken är tydligt. För mig blir det svårt att inte tänka på andra konstellationer som Nicke Andersson komponerat musiken till. Men inget fel i det.
Gitarrspelet på “Overdriver” är snyggt och välspelat. I solona finns finess och inte bara traditionellt rock n roll-gnid. Punken känns avlägsen men lämnar plats åt starka sång- och klaviatur-arrangemang. Som låttiteln (I don’t want to be) just a memory säger så utvecklar THE HELLACOPTERS sitt sound inom ganska givna rock n roll-ramar.
“Overdriver” kräver ett par genomlyssningar för att materialet ska växa. Starka spår på albumet är Faraway Looks och Leave a Mark. Om The Hellacopters släpper fler album kommer “Overdriver” vara ett starkt giv i karriären, men inte genredefinerande. Jag skulle vilja säga att “Overdriver” är en naturlig utveckling av soundet för ett band som vill göra grym och snygg rock n roll, utan att ta över världen. Det gjorde bandet redan tidigare i karriären.
BETYG: 6/10 (Martin) 7/10 (Robert) SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson
Martin: Nytt album av GHOST, och ny dubbelrecension från mig och Robert. Jag kan lika gärna säga det direkt – ”Impera” låter väldigt mycket som ”Meliora”, en skiva som jag utan vidare delade ut en betygsåtta till. Klas Åhlund proddade bägge skivorna, och det är en väldigt bra sak, för satan vad jag gillar hur allting låter på bägge plattorna. Trummorna till exempel är en ren njutning att lyssna på rent akustiskt, och dubbelt så med tanke på hur mycket trummumma som finns på ”Impera”.
Vid första till femte lyssningen var jag övertygad om att GHOST hade gjort sitt bästa album hittills. Efter 20 lyssningar är jag inte lika övertygad. I vanlig ordning så är topparna extremt höga. När GHOST är bra, ja då är de fruktansvärt bra. Det är de i stora delar av Kaisarion, Spillways, Call Me Miss Sunshine och Hunter’s Moon. De låtarna ligger rakt efter varandra, vilket är huvudanledningen till att jag tokdiggade skivan till en början. Men sedan kommer tre riktiga alibilåtar – Watcher In The Sky, Dominion som känns som ett intro i mitten av skivan och ganska urtråkiga Twenties vars cirkusanslag inte kan räddas upp av lite trevligt baskaggespel.
Resten av skivan är ganska nöjsam. GHOSTs försök till ballad i Darkness At The Heart Of My Love är bättre än mycket annat i svängen, men långt under standard för bandet, och ack så VAN HALEN-minnande Griftwood är också trevlig om man kan svälja ner textrader som I’m your rock, baby, I won’t back down. Bite Of Passage är kort men stämningsfull och Respite On The Spitalfields är märkligt återhållsam för att vara en låt med episka ambitioner.
Det blir lite hackat och malet på ”Impera” men stundtals är den oerhört trevlig att lyssna på.
Robert: Fenomenet GHOST släpper nytt, och efter förra riktiga lågvattenmärket ”Prequelle” är förväntningarna lågt ställda. De kommer dock på skam, framförallt är det första intrycket av plattan ganska fint. Det finns ett par starka spår, och det omedelbart bestående intrycket är att här är 80-talet närvarande på ett sätt som inte visats tidigare. Inledande Kaisarion luktar lika mycket SURVIVOR & JOURNEY som någonsin GHOST låtit påskina. Det blir nästan glättigt, och det är i ärlighetens namn uppfriskande. Som om Forge öppnat fönstret och släppt in ny inspiration, och under stora delar av skivan löper det där som en röd tråd. Griftwood luktar RATT och DOKKEN, och riffet som återfinns ca 2:30 in i avslutande Respite On The Spitalfields är i stort sett stulet rakt av från stråkarna i WHITESNAKES Still Of The Night (!! – Det är sant, lyssna på på hur de läggs ca 3:15 in i låten). Det hela görs dock på ett sätt som integreras i bandets sound och lite mörkare klangbotten, så det ska ses med kärlek. Dessutom är Fredrik Åkessons (OPETH) gitarrspel förstklassigt skivan igenom och gör att man balanserar fint på eggen mellan att släppa igenom inspirationen och att ändå vara just GHOST.
Problemet med plattan kommer efter det initiala intrycket. När den första charmen och förtjusningen lagt sig, och den där gnagande känslan av att det inte håller hela vägen börjar infinna sig. Call Me Little Sunshine, Spillways och Darkness At The Heart Of My Love är över tid skivans bästa spår med rejäl slitstyrka, men det visar sig att här finns en del låtar som blir ganska banala (Hunter’s Moon, Watcher In The Sky och Griftwood är bra exempel) likväl som låtar man bara hoppar över efter några varv. Twenties är verkligen inte rolig, och de insprängda små instrumentala passagerna Bite Of Passage och Dominion samt introt Imperium är över tid bara skittråkiga.
Ojämnt alltså, men ändå ett stort steg mot att göra GHOST intressanta igen. ”Impera” innehåller en del riktigt bra musik och låtar, och gissningsvis är den stora behållningen möjligheten att plocka upp dessa godbitar och inkorporera dem i ett set av livellåtar. Väl där finns goda möjligheter att historien kastar ett gott öga bakåt mot ”Impera” så som tät på hits.
ARTIST: Spidergawd
ARTIST: 