Sedan förra given “Eyes of oblivion” har vi fått höra ett band i en nya era av karriären. På färska “Overdriver” hörs livserfarenhet och mognad. Musiken består av stora delar action-rock men med många fler nyanser. Att det smugit in mer soul och pop i musiken är tydligt. För mig blir det svårt att inte tänka på andra konstellationer som Nicke Andersson komponerat musiken till. Men inget fel i det.
Gitarrspelet på “Overdriver” är snyggt och välspelat. I solona finns finess och inte bara traditionellt rock n roll-gnid. Punken känns avlägsen men lämnar plats åt starka sång- och klaviatur-arrangemang. Som låttiteln (I don’t want to be) just a memory säger så utvecklar THE HELLACOPTERS sitt sound inom ganska givna rock n roll-ramar.
“Overdriver” kräver ett par genomlyssningar för att materialet ska växa. Starka spår på albumet är Faraway Looks och Leave a Mark. Om The Hellacopters släpper fler album kommer “Overdriver” vara ett starkt giv i karriären, men inte genredefinerande. Jag skulle vilja säga att “Overdriver” är en naturlig utveckling av soundet för ett band som vill göra grym och snygg rock n roll, utan att ta över världen. Det gjorde bandet redan tidigare i karriären.
BETYG: 6/10 (Martin) 7/10 (Robert) SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson
Martin: Nytt album av GHOST, och ny dubbelrecension från mig och Robert. Jag kan lika gärna säga det direkt – ”Impera” låter väldigt mycket som ”Meliora”, en skiva som jag utan vidare delade ut en betygsåtta till. Klas Åhlund proddade bägge skivorna, och det är en väldigt bra sak, för satan vad jag gillar hur allting låter på bägge plattorna. Trummorna till exempel är en ren njutning att lyssna på rent akustiskt, och dubbelt så med tanke på hur mycket trummumma som finns på ”Impera”.
Vid första till femte lyssningen var jag övertygad om att GHOST hade gjort sitt bästa album hittills. Efter 20 lyssningar är jag inte lika övertygad. I vanlig ordning så är topparna extremt höga. När GHOST är bra, ja då är de fruktansvärt bra. Det är de i stora delar av Kaisarion, Spillways, Call Me Miss Sunshine och Hunter’s Moon. De låtarna ligger rakt efter varandra, vilket är huvudanledningen till att jag tokdiggade skivan till en början. Men sedan kommer tre riktiga alibilåtar – Watcher In The Sky, Dominion som känns som ett intro i mitten av skivan och ganska urtråkiga Twenties vars cirkusanslag inte kan räddas upp av lite trevligt baskaggespel.
Resten av skivan är ganska nöjsam. GHOSTs försök till ballad i Darkness At The Heart Of My Love är bättre än mycket annat i svängen, men långt under standard för bandet, och ack så VAN HALEN-minnande Griftwood är också trevlig om man kan svälja ner textrader som I’m your rock, baby, I won’t back down. Bite Of Passage är kort men stämningsfull och Respite On The Spitalfields är märkligt återhållsam för att vara en låt med episka ambitioner.
Det blir lite hackat och malet på ”Impera” men stundtals är den oerhört trevlig att lyssna på.
Robert: Fenomenet GHOST släpper nytt, och efter förra riktiga lågvattenmärket ”Prequelle” är förväntningarna lågt ställda. De kommer dock på skam, framförallt är det första intrycket av plattan ganska fint. Det finns ett par starka spår, och det omedelbart bestående intrycket är att här är 80-talet närvarande på ett sätt som inte visats tidigare. Inledande Kaisarion luktar lika mycket SURVIVOR & JOURNEY som någonsin GHOST låtit påskina. Det blir nästan glättigt, och det är i ärlighetens namn uppfriskande. Som om Forge öppnat fönstret och släppt in ny inspiration, och under stora delar av skivan löper det där som en röd tråd. Griftwood luktar RATT och DOKKEN, och riffet som återfinns ca 2:30 in i avslutande Respite On The Spitalfields är i stort sett stulet rakt av från stråkarna i WHITESNAKES Still Of The Night (!! – Det är sant, lyssna på på hur de läggs ca 3:15 in i låten). Det hela görs dock på ett sätt som integreras i bandets sound och lite mörkare klangbotten, så det ska ses med kärlek. Dessutom är Fredrik Åkessons (OPETH) gitarrspel förstklassigt skivan igenom och gör att man balanserar fint på eggen mellan att släppa igenom inspirationen och att ändå vara just GHOST.
Problemet med plattan kommer efter det initiala intrycket. När den första charmen och förtjusningen lagt sig, och den där gnagande känslan av att det inte håller hela vägen börjar infinna sig. Call Me Little Sunshine, Spillways och Darkness At The Heart Of My Love är över tid skivans bästa spår med rejäl slitstyrka, men det visar sig att här finns en del låtar som blir ganska banala (Hunter’s Moon, Watcher In The Sky och Griftwood är bra exempel) likväl som låtar man bara hoppar över efter några varv. Twenties är verkligen inte rolig, och de insprängda små instrumentala passagerna Bite Of Passage och Dominion samt introt Imperium är över tid bara skittråkiga.
Ojämnt alltså, men ändå ett stort steg mot att göra GHOST intressanta igen. ”Impera” innehåller en del riktigt bra musik och låtar, och gissningsvis är den stora behållningen möjligheten att plocka upp dessa godbitar och inkorporera dem i ett set av livellåtar. Väl där finns goda möjligheter att historien kastar ett gott öga bakåt mot ”Impera” så som tät på hits.
ARTIST: BLACK LABEL SOCIETY TITEL: ”Doom Crew Inc.” RELEASE: 2021 BOLAG: Spinefarm Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Alla år med en platta från Zakk Wylde och hans BLACK LABEL SOCIETY är ett bra musikår – och 2021 är inget undantag. Speciellt inte om man ser till att förra given ”Grimmest Hits” (2018) var en för gänget relativt svag skiva och ”Doom Crew Inc.” inte är det. Svag alltså. I vanlig ordning är det istället en platta proppfull med svängiga och fläskiga riff, smågnällig sång som minner om Ozzy Osbourne, smäktande ballader och en hel näve humor – allt förpackat och levererat på ett sätt som vinner i längden och blir bättre för varje varv du ger skivan.
Inget nytt under solen alltså, men så är det heller inte meningen.
Gillar man när bandet manglar på lite så heter höjdpunkterna Gospel Of Lies (som låter inte så lite gamla BLACK SABBATH) och Destroy & Conquer. Föredrar man det mer finstämda är avslutande Farewell Ballad min personliga favorit och visar återigen på att de nog är underskattade vad gäller att skriva låtar av den kalibern, BLS-pojkarna. Set You Free summerar dock alla delar på det bästa sättet, och är ett givet val som video till den här recensionen. Glimten i ögat, svängigt och precis där man vill ha dem visar BLACK LABEL SOCIETY att de fortfarande är att räkna med. Då vet man att det är ett bra musikår…
ARTIST: The Hellacopters
