Etikettarkiv: Iron Maiden

Live

Live: Arch Enemy & Iron Maiden

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy & Iron Maiden
LOKAL: Copenhell
DATUM: 11 juni, 2014

ARCH ENEMY

Jag återfick mitt intresse för ARCH ENEMY då senaste skivan ”War Eternal” var mer än lovligt bra. Därför var det med stort intresse och förväntan jag stod framför Hadesscenen på Copenhell igår. Förra gången jag såg bandet var för en herran massa år sedan på numera sorgligt nerbrunna KB-hallen. Då blev jag bortblåst, och tyckte att bandet borde ha fått längre speltid. Jag gick med samma känsla från konserten igår – 45 minuter är aningens för kort speltid när det låter som det gjorde igår om bandet.

Bandet verkar ha fått en nytändning, både av relativt nye gitarristen Nick Cordle (ex-ARSIS) som kom med 2012, men framför allt av nya sångerskan Alissa White-Gluz. Att fylla de mer än lovligt stora skor som Angela Gossow lämnade kvar när hon i fullständig hemlighet lämnade bandet rent sceniska verksamhet för att ta över managerrollen verkar inte besvära White-Gluz. Det är fullt ställ från första ton. Det är inte bara det att sången sitter mer än lovligt bra – hon är oerhört bekväm med både nyare och äldre material – utan även hennes scennärvaro är oerhört avslappnad och påtaglig. I låtar som Ravenous, Dead Eyes See No Future och My Apocalypse får jag påtaglig gåshud av hennes framförande. Framför allt My Apocalypse är så svinaktigt tung och mörk att den växer flera storlekar om man jämför med studioversionen.

I början av konserten har bandet vissa problem med ljudet – att lira på festivaler ställer stora krav på ljudteknikerna som oftast har mycket ont eller kanske ingen tid alls för ett fullständigt soundcheck. Därför dominerar Daniel Erlandssons bastrummor väldigt mycket i de inledande låtarna på bekostnad av allt annat. Först i fjärde låten har bandet fått det ljud det förtjänar och Michael Amott och Nick Cordles gitarrgrejer når igenom. Och det vill man ju. De två gitarristerna verkar trivas ypperligt på scen – det är gött att se två leende och fistbumpande herrar i slutet av konserten som jag lämnar med en oerhört fin känsla i magtrakten.

IRON MAIDEN

Jag såg, som en av ytterst få konserter jag bevistade förra året, IRON MAIDENs gig på Malmö Stadion. Då, liksom nu, är det Maiden England 88 som bandet turnerar på – den minst sagt legendariska turnen som följde på ”Seventh Son Of A Seventh Son”-plattan från samma år. Då imponerade bandet, som vanligt får jag nog säga och jag kan inte annat än tänka mig än att festivalen är mer än nöjd med bokningen av bandet. IRON MAIDEN är ju en maskin som fortfarande presterar ypperliga liveframträdanden. Med en låtlista att döda för är förutsättningarna extremt gynnsamma. Att bandet hade valt bort fruktansvärt såsiga Afraid To Shoot Strangers från ”Fear Of The Dark” och slängt in Revelations, Wrathchild och Sanctuary gjorde att jag såg än mer fram emot konserten. Och visst kan de än – efter en visserligen rätt seg inledning med Moonchild, Can I Play With Madness och personliga favoriten The Prisoner där Bruce Dickinson får jobba hårt med att få igång publiken – lossnar allt (precis som i Malmö kan tilläggas) med 2 Minutes To Midnight. Sen fullständigt mejar bandet ner allt motstånd med en ruskig hitkavalkad som rimligtvis borde göra rätt många band gröna av avund. Visst – många av oss har hört låtar som The Trooper, Wrathchild, Fear Of The Dark och Run To The Hills så det räcker och blir över. Men med en allsångsvillig publik växer även uttjatade låtar till något oerhört imponerande. Gosse vilken känsla det är när den uppskattningsvis runt 8000-10000 starka publiken tar i från tårna och vrålar med i texterna. Till slut blir även Dickinson nöjd med hur publiken agerar.

Om bandet känner att detta var bara en dag på jobbet är de extremt skickliga på att dölja det – trots att det går lite galet i Phantom Of The Opera sitter det mesta som en smäck – även om Nicko McBrains avsaknad av vissa cymbalslag irriterar mig även denna gång – och IRON MAIDEN visar att bandet fortfarande efter alla år på vägarna levererar konserter som med eftertryck sopar rätt många andra band av banan och därmed fortfarande har relevans. Det är med den känslan jag lämnar konserten – och det är ju inte fy skam.

Live

Live: Iron Maiden

Lämna en kommentar

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Malmö Stadion
DATUM: 10 juli, 2013

Ett av världens mest väloljade maskinerier rullade i förrgår in på Malmö Stadion i samband med att turnén från 1988, Maiden England, till stora delar repriseras. Att det verkligen är fråga om ett maskineri som har sammanfogats till sista mutter blir extremt tydligt redan när scendekoren avtäcks strax innan bandet öppnar med Moonchild – för den är en av de mest estetiskt tilltalande dekorer som IRON MAIDEN har haft överhuvudtaget. Det polarliknande landskapet ser förbannat snyggt ut.

Bandets sommarsvängar i världen har, ofta, handlat om att plocka upp gammalt material. Det är säkert många som drar sig till minnes 2005 års turné med material enbart från de första fyra plattorna med en skön känsla. Men frågan är om inte denna turnévända är än bättre. För nu pratar vi om turnén bandet gjorde 1988 då ”Seventh Son Of A Seventh Son” hade kommit ut. Vi pratar alltså om plattan som rätt många, även undertecknad, håller som bandets absolut bästa.

Och jag kan inte säga att jag blev besviken av bandets konsert. Visserligen har en del låtar aningens för mycket bekvämlighetstempon i sig – mest är det Nicko McBrain som såsar till det mer än lovligt emellanåt. Men kolla på setlisten. Öppnar man en kvartett låtar som heter Moonchild, Can I Play With Madness, The Prisoner och 2 Minutes To Midnight då fattar ni att det är som att kruta in bollen från en meter i öppet mål. Ska jag hitta något fel, om det nu är rätt ord att använda, med setlisten så är det att bandet plockat med Afraid To Shoot Strangers, en låt från ”Fear Of The Dark” som, faktiskt, i jämförelse med det övriga materialet bandet spelar denna kväll inte håller måttet. Alls. Detta är dock en radanmärkning då IRON MAIDEN med all önskvärd tydlighet visar att ett gäng där flertalet medlemmars ålder närmar sig 60-strecket fortfarande kan sopa banan med betydligt yngre akter.

De kan göra det med benen fast förankrade i en låtkatalog att döda för, och en spelskicklighet som fortfarande är intakt. Det spelar då ingen roll att i stort sett ingen, med undantag för Adrian Smith, i bandet är cool, att musiken är den mest aggressiva, eller att Janick Gers försök till dans ser pinsamt ut mest hela tiden.

Kvällens absoluta höjdpunkter för mig är när bandet spelar Phantom Of The Opera en av de bästa styckena musik bandet har presterat, och det fullständigt episka tvålåtarssjoket Seventh Son Of A Seventh Son följd av The Clairvoyant. Det är gåshud rakt av.

Ni som ska se bandet i Stockholm imorgon har, det lovar jag, en mycket trevlig kväll framför er. För när IRON MAIDEN kommer till Sverige och spelar på detta sätt – då är det fest.

 

Live

Live: Iron Maiden

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Ullevi, Göteborg
DATUM: 1 juli, 2011

Maskinen Iron Maiden drog in på Ullevi och bjöd på sedvanlig underhållning. Martin Bensch var på plats.

Att IRON MAIDEN fortfarande turnerar likt sprudlande pigga 30-åringar är i sanning en ynnest. Jag har med fredagens konsert sett bandet fyra gånger och har alltid hållt bandet som en av de främsta liveakterna inom hårdrocken. På skiva kan bandet slira något emellanåt, men på en scen håller de fortfarande väldigt hög klass. Scenen, en produktion av sedvanlig storlek för bandet, är formad som en rymdstation och den utnyttjas till fullo av bandet – och framför allt av bandets sångare Bruce Dickinson som far omkring som en skottspole under hela konserten. Visst märker man att medlemmarna har blivit äldre – en kommentar i publikhavet konstaterar att bandet faktiskt ser gammalt ut – men trots detta bjuder gruppen på en fruktansvärt stark föreställning.

Då bandets sommarturnéer brukar vara vikta åt äldre material – och bandet kör en myckenhet av detta – men det är skönt att se att bandet vägrar reduceras till en musikmaskin som endast spelar förväntade nummer som Run To The Hills en låt som tack och lov saknas i kvällens setlist. Man vräker på med hela fem nummer från senaste släppet ”The Final Frontier” – Satellite 15…The Final Frontier, El Dorado, The Talisman, Coming Home och When The Wild Wind Blows och även om bandet spelar framför allt de två första numren i alldeles för lågt tempo tas låtarna emot med stora applåder. Men visst är det en skillnad mellan hur de nya låtarna tas emot jämfört med de äldre – efter relativt gamla The Wicker Man applåderar och skriker publiken i närmre fem minuter, så pass länge att Dickinson till en början knappt tror på det han upplever bara för att få ett ännu större jubel då nästkommande låt, Blood Brothers annonseras. Det är också här som konserten verkligen lyfter – det spelas med en glöd och sjungs med med sån kraft att man inte kan annat än konstatera att IRON MAIDEN fortfarande har en vansinnig kapacitet i sig. Avslutande sex låtar, The Evil That Men Do, Fear Of The Dark, Iron Maiden, The Number Of The Beast, Hallowed Be Thy Name och Running Free är förvisso en något uttjatad samling låtar om man följt bandet ett tag men jösses vilken energi! Publiken, undertecknad inberäknad, fullkomligt älskar denna kavalkad och allsången är riktigt stark.

 

IRON MAIDEN når inte upp till de nivåer som bandet hade första gången jag beskådade gruppen 1999 på Scandinavium, och inte heller spelningen på Wacken 2008, men spelar ändå stundtals på en mycket hög och energisprutande nivå som gör att bandet gärna får fortsätta ett tag till – ett faktum som konstaterades av Dickinson till stor acklamation.