Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Crawlers
ARTIST: Sigun
VALD AV: Amelie

Martin: Melodöds med en vilja att vara pampig, nästan symfonisk. Det funkar faktiskt riktigt fint, även om det skaver lite med att det inte är en äkta orkester vi hör. Effektivt och läckert trumspel med snygga växlingar mellan två-takt och halvtakt höjer detta ytterligare. Varmt!
Robert: Märklig låt, detta. Melodöds av rätt basalt snitt i grunden, men ovanpå och i förgrunden tillåts en keyboard lägga slingor och detaljer på ett sätt som mäktar med att vara lika delar irriterande och behållningen av allt. Jag vete fan om det är kallt eller varmt – men det som stannar kvar och fäster i ett brusigt musikutbud är just den där… jävla… slingan…
Fredrik S: Pompös och bitvis Mello-sliskig symfonisk döds med orkestrala inslag. Inte alls helt oävet, det taktfasta drivet får foten att stampa takten lite så där halvt omedvetet/ofrivilligt. Men med undantag för de få, korta tvåtakts-partierna och det genuint mäktiga break-riffet efter 03:45 känns detta lite väl pretentiöst och insmickrande. Så stannar någonstans där vid fingervarmt för mig.

LÅT: Cultures Of Violence
ARTIST: Mire
VALD AV: Fredrik S

Robert: Vibbar av storband som Gojira och Mastodon flimrar förbi i denna dänga från jänkarnas tredje platta. Tyvärr tycker jag att det stannar vid just glimtar av något större, och trots att det är rätt trivsamt så infinner sig inte det där riktiga suget av att få mer av Mire. Ska vi säga ljummet?
Amelie: En låt att nicka med i och en refräng som är ganska klistrig. Helt okej på alla vis men här finns inget som sprakar till. Något saknas för att tända lågan. Ljummet, ändå åt det lite varmare hållet.
Martin: Klart acceptabelt för stunden skulle jag säga, även om det lite väl mycket följer en föreskriven mall som jag inte uppskattar till att börja med. Produktionen är klanderfri och väl lämpad för låten. Det bränner till stundtals, framför allt vid treminutersstrecket, men jag tror inte att det blir nåt mer lyssnat på Mire för min del. Ljummet.

LÅT: Rituals In Thar’amath
ARTIST: Ninth Realm
VALD AV: Martin

Robert: Bäst i omgången, och det med marginal. Den här replokalen ligger förmodligen granne med kaoz, och det känns lite som det håller på att skeva ur lite då och då – fast på ett bra sätt. Jag gillar skarpt trumspelet och hur det är mixat, det känns opolerat på ett mycket passande vis. Hett!
Amelie: Inte illa nånstans. En låt som kan väcka upp motsträviga livsandar och hålla dem levande på övertid. Detta går inte att inte gilla men är kanske inget att direkt sätta guldram kring ändå. God temperatur utan att det riktigt vill bränna till. Varmt+.
Fredrik S: Ledigt omgångens bästa spår, av de jag är satt att ha åsikter om. Kaosigt, skitigt, rått, och tämligen oproducerat. Detta är dock en omständighet som passar denna attityd-stinna häxblandning av old school-döds, thrash, punk och black metal alldeles utmärkt. More is more – detta är hett!

LÅT: Infinite Illumination
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Robert

Martin: Tio år efter debuten ”Chained To Oblivion” är det dags att säga hejdå till Spirit Adrift, vilket känns en smula vemodigt. Har jag gillat allt bandet gjort? Nä, men väldigt mycket. Och jag gillar även detta. En underbar blandning mellan ljuvliga melodier, sväng, tyngd och en djup innerlighet – det är bra som fan. Hett!
Amelie: Älskar introt med akustisk gitarr. Visst bidrar det till att låten sträcker sig över en tidsrymd av nästan åtta minuter. Kan kännas väl utsträckt ibland men som inledande spår på albumet Infinite Illumination känns titellåtens längd väldigt rimlig. Låten avslutas föredömligt. Den stoner/ doom bandet levererar är oftast inte mitt förstahandsval men detta är riktigt varmt.
Fredrik S: Välproducerad på gränsen till vattenkammad ljudbild. En i många stycken ganska trevlig historia, även om åtta minuter är minst två fler än vi behöver. Den avslutande minutens riff är galet snyggt, men som helhet blir låtens mellantempo lite enahanda. Kompetent, men ändå inte särskilt engagerande, blir mitt omdöme.