Etikettarkiv: power metal

Skivor

Fellowship – The Skies Above Eternity

Lämna en kommentar

ARTIST: Fellowship
TITEL: The Skies Above Eternity
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Scarlet Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tycker ni att jag har skrivit för lite om power metal i år? Det har ni, såklart, en poäng i. Men jag ska försöka väga upp detta lite, för nu – banne  mig – har FELLOWSHIP kommit med nytt material!

Låt mig påminna er om 2022 års årsbästalista från mig där jag hade en hel sektion över vilka jag tyckte var de bästa power metalskivorna från det året. Där återfanns engelsmännens första skiva ”The Saberlight Chronicles” som jag tyckte, och fortfarande tycker är en oerhört sympatisk skiva.

Mycket är sig likt på ”The Skies Above Eternity” – det är extremt tilltalande och positiv power metal vi pratar om. Men tänk inte på fjöntband som ALESTORM exempelvis, detta är så mycket bättre än deras tramsande, för FELLOWSHIP tar sitt hantverk om inte sig själva på allvar,

Öppnaren Hold Up Your Hearts (Again) är en triumfartad inledning på skivan. Fantastiskt spel av samtliga medlemmar, jag går i synnerhet igång på trummisen Callum Tuffens spel, som är varierat och fyllt med små finesser som förstärker vad framför allt gitarristerna Sam Browne och Brad Wosko gör. Dessutom ligger han ständigt rätt i fickan med vad basisten Ed Munson gör. Kompspelet dem emellan får mig att salivera regelmässigt. All powermetal står och faller med en bra sångare – Matthew Corry har en röst som får bo hyresfritt i öronen vad mig anbelangar.

Om jag jämför ”The Skies Above Eternity” med ”The Saberlight Chronicles” så tycker jag denna är mycket tajtare. Debuten klockade in på över en timme i speltid, vilket är modigt men kanske dumdristigt, medan ”The Skies…” är föredömliga 40 minuter lång. Visst här finns en del filler, men väsentligt mycket mindre, och det gör att skivan gärna har fått gå några varv vid varje lyssningstillfälle. Jag lessnar liksom inte på låtar som Dawnbreaker  som har en så god tonträff, med läckert gitarrspel både på riff- och solosidan. Eller Eternity med sin poppighet får mig att idogt stampa takten varje gång jag hör den.

Allt detta har klätts in i en ljudbild som jag tycker är väsentligt mycket bättre än den på debuten som jag trots allt gillade mycket. Så pass bra att den ska slå sig in på min årsbästalista är ”The Skies Above Eternity” inte, men den är en ruggigt bra, tajt och framför allt djupt underhållande och positiv skiva. Det kan behövas i de tider vi lever i, om inte annat än för att orka med. Kolla in den.

Skivor

Scanner – The Cosmic Race

Lämna en kommentar

ARTIST: Scanner
TITEL: The Cosmic Race
RELEASE: 12/1 2024
BOLAG: Rock Of Angels Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På vinst och förlust tar jag mig an ”The Cosmic Race” av SCANNER. Jag gör det inte på helt fria boliner – SCANNER är från Tyskland, lirar power metal, och har varit igång ett bra tag (under namnet SCANNER sedan 1986) – och just dessa faktorer gör att jag tänker att detta kanske kan vara något.

Som ni förstår på betyget är detta inte speciellt bra, men det är inte heller totalt värdelöst. Det är kanske detta som gör ”The Cosmic Race” så frustrerande att lyssna på – att här finns en del grejer som verkligen funkar. Gitarrspelet från Axel Julius är till största delen riktigt bra, vissa av solona är fruktansvärt nöjsamma att lyssna på och ibland så får resten av bandet ihop en klar stadga som kan backa upp honom. Sången från Efthimios Ioannidis är också klart acceptabel.

Där det felar, ja det är ju en del, men det som jag framför allt tänker på är att SCANNER känns lite som bandet som det går att uppskatta om du inte har något annat att lyssna/kolla på om du är redigt berusad och vill ha något som inte förargar speciellt mycket, alternativt något som – om du sluter ögonen – kanske i sina bästa stunder påminner dig om varför tysk power metal kan vara bra. Trumspelet från Boris Frenkel är dock det som irriterar mig mest. Det är, som bäst, totalt oförargligt och som sämst, ja mest hela tiden. Vill man vara snäll så kan man säga att det är ”organiskt”. Vill man vara elak så kan man säga att detta låter som om någon som har spelat trummor för länge sedan återvänder till instrumentet och spelar hellre än bra. Frenkels fills är hopplöst obehagliga att lyssna på och slirar på ett totalt felaktigt – för mig – sätt.

Och låtarna är i bästa fall acceptabla, men till största delen inte speciellt originella. Detta hade kunnat funka, jag menar jag begär inte att ett tyskt power metalband från 80-talet ska uppfinna hjulet på nytt, om inte genomförandet var så taffligt.

Nej, gott folk, jag tror ni har min uppfattning klar: detta är inte speciellt bra.

Skivor

Running Wild – Blood On Blood

Lämna en kommentar

ARTIST: RUNNING WILD
TITEL: ”Blood On Blood”
RELEASE: 2021
BOLAG: Steamhammer

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

En av de roligaste recensioner jag någonsin läst var i Close-Up Magazine, och offret var någon av de sentida RUNNING WILD-plattorna. Minns inte vilken, men strofen ”nu har Rock’n’Rolf bajsat i piratbyxan för sista gången” har för alltid fastnat hos mig. Det var en sågning utan dess like, och nu, när herr Rolf släpper sitt 17:e album med legendariska RUNNING WILD så är det tänkte jag att jag kanske skulle få återanvända den där frasen. Att det skulle vara skit och kasst och trött och uselt och att det skulle gå att gödsla texten med pikande ”arrrgh” och ”ohoy”.

Men det är går ju inte.

Visst, jämfört med fornstora dagar så är detta relativt banalt för ett band som trots allt tillhör hårdrockens ABC, men ändå – det är till stora delar påfallande piggt och vitalt. Extra bra blir det när man drar upp på tempot lite, så en låt som singeln Diamonds & Pearls sticker verkligen ut på ett fint sätt, likväl som Crossing The Blades och det inledande titelspåret. Det är nästan så att man är beredd att dra på sig ögonlappen och mönstra på ett skepp som lämna i gryningen, och det är trots att det kan bli lite väl ostigt i låtar som Wild Wild Nights och Say Your Prayers. Det är som det är, och inte mycket att orda om egentligen – har man som RUNNING WILD släppt episka plattor sen urminnes tider befinner man sig lite i samma kategori som IRON MAIDEN: det finns en artistisk frihet och ett ljus över ålderns höst.

Du får faktiskt ganska precis vad du vill ha på ”Blood On Blood”, men gör kanske ändå bäst i att plocka fram gamla klassiker som ”Under Jolly Roger”, Death Or Glory”, ”Black Hand Inn” eller ”Port Royal” om sjön suger.