Etikettarkiv: Pulverized Records

Listor

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Robert

2 kommentarer

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Roberts favoritomslag. 

Undertecknad är förmodligen nörden av Werocks nuvarande skribenter. Den som köper skivor i fysiskt format trots att klockan passerat 2015, och eventuellt också den som därmed också lägger störst vikt på förpackningen som helhet. Omslaget ska gå i samklang med musiken, helst, och kan man bjuda på något extra lyxigt för oss nördar som köper skivan så är det förstås extra plus. Ett tag umgicks jag med tanken att ändå använda den här listan – omslagslistan – som någon sorts tröstpris för plattor som tyvärr blivit borttvingade från den ytterst spetsiga ”Topp 10”-listan, men så blev nu inte fallet. Istället är det helheten som regerar!

Som sista brasklapp innan du kastar dig vidare i läsningen får jag också konstatera att jag i denna lista inte rankat omslagen inbördes. Se det som fem segrare bara…

Svenska DIABOLICAL bjuder med ”Neogenesis” inte bara på fantastisk musik och ett rasande snyggt omslag – nä, men får en hel bok med ett kapitel per låt för att kunna följa med i den dystopiska historien som utspelar sig på skivan. Texter OCH ett skönlitterärt verk? Jo jag tackar jag! Från ViciSolum år 2013!

Jänkarna THROWDOWN levererade med ”Deathless” en skiva som kanske inte var samma pardonlösa mangel som man väntat sig, utan snarare inriktad på ett lite mer lågmält, groovigt sound. Jag tycker skivan är fantastisk, och omslaget helt fängslande. Notera liemannen som syns svagt i ögats mitt!

2009, från E1 Music.

Det här omslaget har jag hyllat förr. Det är ju liksom en modern version av MERCYFUL FATE’s ”Don’t Break The Oath” med en elak gubbe som tittar uppåt ur ett elände. Fast skitigare. Och mindre rumsrent. Och som om du råkat öppna fel kista. I riktiga livet syns detaljerna ännu bättre. Plus förstås för att musiken är like skitig!

Utgiven 2008 av skärpta Pulverized Records.

Helt ärligt – den här är inte så snygg. Samtidigt är det en av de av de läckraste plattor jag äger, för hela digipacken är fantastisk. Kartongen är så tjock att man kan balansera elefanter på den om man vill, och viker man ut den – för det är en sån där fold out som får en att tänka på gamla klassiker som TWISTED SISTER ”Stay Hungry” eller DANZIG ”How The Gods Kill” – så har man helt plötsligt ett helt konstverk framför sig. Själva omslagsbilden är faktiskt det mest banala med hela skivan…?!

Utgiven av The Church Within Records i nådens år 2011, till förmån för alla som saknar BLACK SABBATHs tidiga produktioner!

Oj, vad många skivor man petar till slut. Vill ha med så många underbara omslag, men jag inser att det inte går. Till slut måste min guilty pleasure för stilrena och svartvita men samtidigt dramatiska omslag få sitt, och därmed är det ”Stone’s Reach” med Australiensiska BELA’KOR som kniper den sista utmärkelsen.

Utgiven 2012, av Kolony Records.

 

Skivor

Vanhelgd – Temple Of Phobos

ARTIST: VANHELGD
TITEL: ”Temple Of Phobos”
RELEASE: 2016
BOLAG: Pulverized Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Döden bor i Mjölby, och den har förklätt sig till en hårdrocksorkester vid namn VANHELGD. Det är mer tydligt än någonsin, nu när bandets fjärde fullängdare ”Temple Of Phobos” släppts, och bandet verkligen hittat sin stil och nisch. Det är dödsmetall som vill dra ner sin lyssnare i en dyster grav för att där förtäras av tidens gång, maskar och förruttnelse helt utan hopp eller inslag av övernaturliga fenomen. Bara vanlig allsmäktig död av den sort som väntar oss alla i slutet.
Och det går inte att ogilla det.
VANHELGD har nämligen ett närmast unikt sätt att sy ihop låtar, riff och ljudbild som klarar att kombinera den där hopplösheten med en musikalisk tillgänglighet som gör att det tränger igenom bruset och in i hjärtat och själen på oss lyssnare. Ja, förutsatt att du har en febless för dödsmetall då, det där med musikalisk lättillgänglighet gäller ju liksom inte om din stil normalt är Danny Saucedo eller kanske Takida.
Personligen håller jag föregångaren ”Relics Of Sulphur Salvation” (2014) som en av de vassaste skivor som den samlade dödsmetallscenen prånglat ur sig på senare år, och eftersom ”Temple Of Phobos” har ett mindre direkt anslag så har det krävt betydligt längre tid och fler lyssningar att tränga in i materialet denna gång. Tempot är inte sällan lägre – i såväl Den Klentrognes Klagan som kanske framförallt Rejoice In Apathy tänker man osökt på begravningshymner – än tidigare, och precis som vanligt blandar bandet titlar och texter på både engelska och svenska. Inledande Lamentation Of The Mortals bjuder kanske på mest bisvärmsriff och högst tempo på skivan, medan Rebellion Of The Iniquitos antagligen är enklast att ta till sig om man väntar sig ”vanlig” dödsmetall. Bäst är avslutande Allt Hopp Är Förbi med sin lite tråkiga och sävliga stil. Den är som en svensk folkvisa för alla som i arbetets ekorrhjul funderat på att ta sig av daga, och när musiken klingar ut så lämnar den en ton av sorg i kroppen. Extra kul är att man får den i två versioner, olika tempo på den och med gästsång av Sofia Kempe i den ena versionen.
VANHELGD är Jonas Abrektsson på bas, Björn Andersson på trummor, Mattias Frisk på gitarr och sång samt Jimmy Johansson på gitarr och sång, och visst är det märkligt att just dessa fyra herrar fått äran och uppdraget att manifestera döden? Att det dessutom resulterar i att Mjölby stoltserar med inte bara döden, utan också ett dödsmetallband i absolut världsklass är häftigt.

”Ge upp, ge upp, sluta spring för ditt liv. Allt blod är nu spillt, allt hopp är förbi.”
Det här betyget har mesrsmak, och ”Temple Of Phobos” växer ständigt!