Norska SATYRICON är en av de pålitligaste akterna man kan se live, i alla fall om man nu råkar ha en febless för smittsamt svängig extremmetall som balanserar på randen mellan hårdrock och black metal. Bandet besitter en löjligt stark låtskatt och trots att man väljer att avsluta den här Europaturnén med att mangla Nalen i två timmar så kan man snabbt konstatera att listan med låtar som saknas är närapå lika lång den man får – och då räknar vi bara de starka favoriterna. Till detta ska man lägga faktumet att bandet är just det live – ett band. Visst är det tydligt att kärnduon som faktiskt utgör SATYRICON – dvs trumfenomenet Frost samt frontmannen Satyr – är huvudfigurerna, men bandet vilar live på mycket höga nivåer av spelskicklighet, och nu börjar det vara ett par vändor som livesättningen utgjorts av samma gubbar, så samspelta är dessutom.
Den här kvällen finns ett par saker som sticker ut i jämförelse med ett ”vanligt” gig med SATYRICON. Då undertecknad var alldeles för upptagen med att njuta av kvällen för att notera dem noga samt fotografera så redogörs giget i korthet och punktform nedan!
- Ingen kan veva med hårmanen samtidigt som det smiskas skinn på samma sätt som Frost. Stundtals är det nästan konstant headspin som gäller, och det är lika imponerande som fascinerande att se eftersom det inte tycks gå ut ett enda vitten över mannens musikaliska insats. Solid som ett urberg.
- Satyr har verkligen vuxit ut till en fantastisk frontman. Över alla år jag sett dem har han tagit steg framåt hela tiden, och nu har han publiken i sin hand. Han driver på, skojar (läs här för exempel på mellansnack) och dominerar scenen. Någon bländande gitarrist är han däremot inte, och när gitarren åker fram för bidrag i de äldre låtarna så är det tydligt att han inte hinner med. Då får gitarristerna Steinar Gundersen och Diogo Bastos ta hand om spelandet, vilket man förstås hanterar finfint.
- Nalen är en fantastisk konsertlokal. Bra ljud, bra ljus, härligt rum. Passar extra bra den här gången, då bandet bjuder på lite smakprov på hur låtar arrangeras tillsammans med operakören på kommande ”Live At The Opera”. Bäst fungerar det när man bygger om Die By My Hand, den blir väldigt dramatisk och mörk.
- Bandet har på denna turné bjudit in fans till en jamsession på scen. Det låter helt galet, och blir också en smula skumt då man utan att presentera namn eller instrument tar in en kille som får jamma med bandet. Presentera instrument? Ja, faktum är att det ju inte brukar behövas – en gitarr är en gitarr, liksom – men i detta fall kan jag inte ens säga vad karl’n spelar på. En fiolharpaorgel? Det ger i alla fall ifrån sig ljud som minner såväl om orientaliska som fornnordiska toner, och resultatet av jammet blir faktiskt rätt bra!
- Under kvällen får man rätt mycket äldre (i sammanhanget då) material, och speciellt Filthgrinder sitter som en smäck. Men det är tydligt att publiken (kanske speciellt en söndagkväll, inte den bästa av dagar för spelningar) inte ger samma gensvar som när någon av de nyare hitsen spelas, och eftersom man valt att placera de lite anonymare låtarna i ett sjok i mitten så sjunker energinivån i lokalen något under den tiden. Trots att bandet piskar frenetiskt. Det hade väl passat sig bättre om de låg lite utspridda, måhända?
- Jäklar vilka hits det här bandet kan rada upp. K.I.N.G, Mother North, The Wolfpack, Black Crow On A Tombstone, Our World, It Rumbles Tonight, Fuel For Hatred… listan kan göras ruggigt lång. Mest saknade jag Repined Bastard Nation och To The Mountains, men man kan ju inte få allt. Och det här var knappast den sista gången jag såg bandet live heller…
