Etikettarkiv: Wayward Dawn

Hot or not? – Augusti 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Harbour Of Souls
ARTIST: Within The Fall
VALD AV: Amelie


Martin: Tror ingen blir förvånad av att jag gillar detta. Underbara melodier, djupt vemod och djupt growl brukar kirra biffen för min del. Mycket varmt, med dragning mot hett.
Robert: Riktigt riktigt bra! Inte helt oväntat faller undertecknad för den här typen av dödsdoom, och detta står ut som omgångens hetaste vax. Gillar’t skarpt!
Fredrik: Det är inget fel på att ha pretentioner, men man måste ha substans också om man skall kunna engagera. Det här blir mest högtravande och ganska fantasilöst, trots det konstnärliga anslaget. Ett stort och ointresserat “meh” från mig på denna.

LÅT: Heads Off
ARTIST: Combichrist
VALD AV: Fredrik


Amelie: Det finns absolut något här att gilla, ryggradsrysningar från skriksång och o-melodiöst skräll. Samtidigt blir det lite för mycket av båda. Ljummet.
Martin: Detta skaver på helt fel sätt. Påminner om RAMMSTEIN, fast mer urvattnat. Texten är djupt cringe. Nä, detta funkar inte alls för mig. Iskallt.
Robert: Detta luktar MINISTRY, RAMMSTEIN och industri. Med Brasses ord från “En ska bort” i klassikern “Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter”: Fel, fel, fel. Visst kan man gilla desperationen, men det är också allt. Midvinterkallt, detta.

LÅT: Bottomless Pit
ARTIST: Wayward Dawn
VALD AV: Martin


Robert: Härligt halvdassig och lite gravlikt unken produktion i kombination med alla de rätta attributen musikaliskt. Det är måhända inte nyskapande, men vad gör det? Det är bra och framförs med hjärta. Termometern drar sig precis förbi “varmt” och tickar nästa hela vägen till “hett”.
Fredrik: Jag brukar nuförtiden vara rätt svårflörtad när det kommer till den här typen av relativt konventionell old school-döds, men WAYWARD DAWN gör det faktiskt riktigt bra. Ingen unikt, inget nyskapande, men med skönt driv och behagligt trivsam köttighet. Inte distinkt glödhett, men definitivt fullt godkänd sommarvärme.
Amelie: Dansk döds visar ännu en gång hur skåpet ska dunkas på plats. Och dunkas görs det här, på bästa sätt. Gött slammer även om det skär lite i öronen när growlet glider och närmar sig pig squeal. Ändå. Varmt mot det heta.

LÅT: Swallow The Light
ARTIST: Wake
VALD AV: Robert


Fredrik: Bitvis atmosfäriskt och stämningsfullt, och i de lite mer desperata partierna inte alls dumt. Men lite för stor andel av de sju minuterna låter likartat och jämntjockt, så det lyfter inte riktigt till den nivå man ändå kan höra att finns där hos WAKE. Ljummet, men jag hade nog både önskat och förväntat mig mer..
Amelie: Detta gillar jag! Sanningen är den att detta hade blivit mitt bidrag denna månad om jag inte till sist valt bort den för låten ovan. Precis rätt avvägning av mörker, tyngd och melodi. Av growl och skriksång. Hett!
Martin: Riktigt bra! Älskar den innerliga desperationen som finns här, och melodierna går inte av för hackor heller. Sången är riktigt vass och varierad och produktionen är maffig. Ja, detta är riktigt hett!

Live: Wayward Dawn och The Hellacopters på Copenhell

ARTIST: Wayward Dawn och The Hellacopters
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni 2022

Copenhell är Danmarks största metalfestival. Därför är det helt logiskt att band som WAYWARD DAWN och THE HELLACOPTERS samsas helt självklart på den danska festivalens line up.

Wayward Dawn 

Att den danska metalscenen har växlat upp något så fruktansvärt mycket de senaste åren är något som vi, högst njutbart, har kunnat ta del av. I fredags levererade BAEST en konsert på den största scenen på festivalen, en resa som tagit dem 5 år att göra från den då minsta . Att återväxten är mist lika god visar WAYWARD DAWN när de öppnar lördagens begivenheter med sin old school döds. Det är tjockt av HM-2 dyrkan rakt av från början. Bandet från Skanderborg släppte sin första platta 2015, men den kunde ljudmässigt ha varit utgiven under 1990-talet. Att musiken inte är helt originell kan vi släppa helt – den hantverksskicklighet som WD visar upp vinner inte bara över mig utan också den efterhand ganska stora publik framför Pandemonium just på grund av att det är musik som fungerar oerhört väl givet de historiska banden som dagens death metalband tydligt visar att de vill ha med de gamla banden. 

WAYWARD DAWNs konsert är till brädden fylld med en frenesi som gränsar till det självantändande – hårdast arbetande är trummisen Lukas Nystedt som inte bara är duktig på att lira snabbt, han lyckas också med en blixtaktion rätta till ett cymbalstativ som hamnat ur rätt läge, och basisten och sångaren Kasper Szupienko Petersen som är fruktansvärt taggad rakt igenom hela konserten. Att han dessutom lirar med fingrarna och inte plektrum  kan vi lägga till pluskontot.

THE HELLACOPTERS

Att vara unga och till bredden fyllda av entusiasm kan man inte beskylla THE HELLACOPTERS för. Bandets konsert präglas av en proffsighet som inte ens ett krånglande PA kan välta. Två gånger under konserten försvinner utljudet, vilket får arrangörerna att starta om det varpå konserten kan fortsätta utan bekymmer. THE HELLACOPTERs själva verkar tycka att detta är lite uppfriskande, en liten grop i vägen som får konserten att skilja sig från alla andra.

Anförda av Nicke Andersson, denna gigant, som på sedvanligt coolt manér utstrålar en pondus som sannerligen märks öppnar bandet med Hopeless Case Of A Kid In Denial från “High Visibility”. Det är party från ton ett, och publiken som samlats framför festivalens största scen stortrivs – inte bara Niclas Engelin som jag märker står snett bakom mig med ett leende på läpparna. 

THE HELLACOPTERS vet vad de sysslar med. Det är tajt utan att någonsin förlora känslan för sväng. Kompet bestående av basisten Dolf DeBorst, trummisen Robert Eriksson och Boba Fett på piano lirar som ett instrument och bildar en underbart stabil och svängig grund för Nicke Anderssons och Dregens gitarrspel. Det blir en djupt underhållande historia i rock med ack så tydliga bluesinslag under den dryga timme som bandet lirar. Känns bandet lika livsnödvändigt som de gjorde när Strängen och Kenny Andersson var med? Nej, och det vore kanske för mycket att begära – THE HELLACOPTERS visar ändå att de sannerligen inte har förlorat gnistan.