Asphyx – Deathhammer

ARTISTpress_cover: Asphyx
TITEL: Deathhammer
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Vad finns egentligen att hämta i den holländska extreme metal-myllan i tiden mellan nu – läs HAIL OF BULLETS, och då – läs PESTILENCE? Inte seriöst mycket, förutom nu albumaktuella ASPHYX som måste sägas tillhöra både ”nuet” och ”dået”. Och över alltihop hittar man en viss Martin van Drunnen…

Med ”Deathhammer” släpper ASPHYX sitt åttonde studioalbum, och därmed sitt andra sedan återföreningen 2007. Av ursprungsmedlemmarna från 1987 återfinns i dagens sättning endast trummisen Bob Bagchus, medan vokalisten Martin van Drunnen gjorde sin tidiga insats i bandet 1990-92 och även var den som sjöng på bandets två första albumsläpp. Innan dess hade van Drunnen gjort tjänst i PESTILENCE åren 1987-89 och lagt sång även på det bandets första två skivor, och senare i karriären hittar vi Martin van Drunnen i flera olika konstellationer, och även som sångare på ett svenskt albumsläpp, COMECONs ”Converging Conspiracies” från 1993. Numera heter huvudbandet HAIL OF BULLETS, men van Drunnens insats i ASPHYX är definitivt ingenting gjort med halva hjärtat. Det den rösten bjuder oss här är guld.

”Deathhammer” inleds med Into The Timewastes där lyssnaren kastas rakt in i hetsigt tempo och vokalistens dova growl. En hetsighet som därefter i titelspåret ökar till storm. Med neddraget tempo och en pressande tyngd drivs sedan Minefield framåt av van Drunnens röst tillsammans med släpiga gitarrer – detta spår utgör en av plattans höjdpunkter. Sedan böljar dödshammaren vidare med ömsom snabb snärtighet i vissa spår, ömsom dov doomighet i andra, och somliga partier med både snabbhet och släpighet i sig samtidigt, med smattrande trummor över ödesmättat gitarrlir. Martin van Drunnens röst driver och river, dånar och sårar, ibland med en överton som får mig att tänka på Tompa Lindberg och tidiga AT THE GATES.

Detta kan knappast kallas sofistikerat, men ASPHYX har med ”Deathhammer” monterat ihop ett album som inte släpper taget i första vändan. Växlingen mellan snabba, intensivt korta dödsdängor och tunga, trögflytande 6-7-minuters malande doom-bestar kulminerar i avslutande rappa Vespa Crabro samt den oss till botten dragandes åttaminuterskolossen . Efter att ha mörbultats med dryga 45 minuter hammare av döds är det svårt att resa sig upp och gå. Jag blir hos ASPHYX en vända till…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *