Kategoriarkiv: Live

Live: Baest på Copenhell

ARTIST: Baest
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

De har hyllats som det mest intressanta dödsmetallbandet i Danmark – BAEST från Århus – klarade de av att leverera?

Den danska metalscenen har de senaste åren verkligen växlat upp till en högst intressant scen med mängder av band som är redo att ta nästa steg och leverera på den internationella scenen. BAEST anses vara det absolut hetaste som Danmark har frambringat på senare år, och det är inte svårt att förstå varför när de kavlar ut sin dödsmetall över en minst sagt engagerad publik. Av de band jag såg igår så var crowdsurfingen som mest intensiv under Århusbandets konsert.

Det märks att BAEST är ett band som är fyllt av självförtroende – det finns en självklarhet i bandets scennärvaro som är påtaglig – och bandet har verkligen kul hela tiden. Det är en sak få höra att ditt band är bra, men att verkligen äga den tanken är ju en helt annan sak. För BAEST verkar detta inte vara något problem alls – de vet att de har låtarna som håller hög klass, och de älskar publikkontakt.

Simon Olsen på sång är född till att fronta ett band – det är helt underbart att inte bara få en krossarinsats på sång, utan också undervisning i hur man kan interagera med en publik. Resten av bandet är också helt lysande på det, och det märks att de verkligen trivs på Hades denna tidiga kväll. Gladast verkar Lasse Revsbech vara – han fyrar av stora leenden mest hela tiden.

BAEST visar med sån klarhet att dödsmetallen sannerligen inte har förlorat sin charm eller sin relevans. Det är helt enkelt en glimrande uppvisning från första till sista ton. Vågar vi säga att om två år så kommer bandet att lira på den största scenen på festivalen? Jag tror det.

Live: Tesseract på Copenhell

ARTIST: Tesseract
LOKAL: Copenhell, Hadesscenen
DATUM: 21 juni, 2019

Musik för musiknördar, eller något helt annat? TESSERACT förvånade Martin Bensch.

Jag hade glatt mig till att få se TESSERACT sedan Copenhell offentliggjorde bokningen, men ställde mig också tveksam till om britternas djent skulle funka på en festival som mest har en annan musikalisk inriktning. När TESSERACT går på scen kvart över tre på den mellanstora av Copenhells scener är detta inget som bandet funderar nämnvärt över. De vet att deras musik har bärkraft och kan påverka en publik.

Det hade också lätt kunnat bli hur trist som helst att se dessa bevisligen oerhört skickliga musiker stirra stint på sina instrument i den hela timme som TESSERACT har fått till förfogande – men är det något som verkligen sticker ut med eftermiddagens föreställning så är det publikkontakten.

Sångaren Daniel Tompkins är en gudabenådad frontman som totalt dominerar scenen och som sannerligen älskar att uppträda. Och det skadar verkligen inte, då bandet genom honom lyckas skapa en innerlighet som kanske inte alltid kommer fram på platta. Denna känsla lyfter TESSERACTs konsert till stratosfären på ett djupt intressant sätt. Visst finns det gott om tillfällen att imponeras av musikernas spelskicklighet, men TESSERACT visar med eftertryck att de är ett band som vill mer än att lira skjortan av publiken.

Live: Slayer på Hovet, Stockholm 2018

ARTIST: Slayer
LOKAL: Hovet, Stockholm
DATUM: 5 december, 2018

På Hovet en nermörk och regntung decemberkväll tar vi farväl av och får ta del av ett mäktigt avslut och en ärofull sorti av ett Slayer som alltjämt 37 år efter starten är i högsta grad relevant.

Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström
Slayer 20181205. Fotograf Robert Sandström

Lamb of God
Visst hade jag gärna återsett ANTHRAX ännu en spelning, de är alltid bra på scen, och kanske ännu hellre sett OBITUARY en första gång men med starttid 18.10 fanns ingen chans att hinna i tid efter jobbet när en bor och arbetar i Stockholms glesbygd. För den som inte heller känner att en riktigt orkar ett sextimmars pass med tungmetall mitt i veckan kändes det lagom att glida in på Hovet i tid till att LAMB OF GOD äntrar scenen. Publiken är på plats i stora skaror och bandet genomför en bra spelning utan att imponera med något speciellt. En helt okej uppvärmning för det vi alla är här för.

Lamb of God. Foto: Amelie Schenström

Slayer
Det känns som att en kollektiv rysning går genom den flertusenhövdade publiken när introt drar igång och Tom Araya, Kerry King och de andra kliver in på scenen. Publiken är hängiven och kan sin Slayeristik. Allsången excellerar. Den ystra ringdansen (ett av redaktör Martins uttryck) i form av en mäktig circle pit rullar på genom varenda låt, endast då och då avbruten av lite mer halvprivat grupp-moshande.

Efter nästan fyra årtionden som band, med en pågående avskedsturné runt världen som nu är inne på andra halvåret och en konsertfrekvens på två kvällar av tre senaste månaden, kunde en tro att bandet skulle visa någon slags trötthet. Att Araya någon gång kunde känna sig blasé över att sjunga sig igenom Black Magic från -83 års debutalbum för femtioelfte gången. Att King skulle tröttnat bara något lite på att spela sina och Jeff Hannemans tonårsskapelser. Av något sådant syns inte det minsta spår. Intensiteten och spelglädjen tycks vara på högsta topp även denna kväll. Bortemot två timmars kompakt musikupplevelse bjuds. Araya ser nästan oförskämt lycklig ut när han blickar ut över sin likaledes lyckliga publik.

Spellistan är ingen överraskning, samma låtar körs i stort sett varje konsert under denna avskedsturné. Och det är gott så, publikfavoriterna regnar som blodiga spön i backen med låtar alltifrån debutalbumet fram till sista plattan Repentless med därmed i stort sett hela karriären representerad.  Vilket bara visar på den oerhörda styrkan i bandets låtskatt.

Stående ovationer i fulla tio minuter, även från sittplatsläktarna, avslutar. Tom Araya står stilla framför publiken och tar emot jublet utan åthävor, han bara förflyttar sig sakta längs scenkanten steg för steg så att alla i publiken kan känna sig sedda. Slutligen och sist går han fram till trum-podiet och tar upp ett papper innan han vänder sig om; “Jag kommer sakna er alla” är det sista vi på staplande svenska hör från frontmannen denna nästan makabert mäktiga kväll. Vi kommer att sakna SLAYER.

Kerry King, Slayer. Foto: Robert Sandström.
Slayer på Hovet. Tom Araya, Paul Bostaph och Kerry King. Foto: Robert Sandström.
Slayers avslutande back drop tillsammans med låten Angel of Death är bandets hyllning till Jeff Hanneman. Foto: Robert Gustafsson.