Kategoriarkiv: Live

Live: Bæst, Rising och Hatesphere på Copenhell

ARTIST: Bæst, Rising & Hatesphere
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni 2017

Den danska metalscenen har på de senaste åren fått en rejäl uppryckning. De danska akterna på årets upplaga av Copenhell behövde verkligen inte skämmas för sig – på lördagen visade två relativt nya band och ett styck åldergäng att scenen lever och frodas. 

Precis när BÆST går på scen öppnar sig himlen. Det är regn av karaktären att ingen kan undkomma, trots att så många som möjligt som står framför Pandemoniumscenen försöker fly det obarmhärtigt fallande regnet. BÆST själva inser att här gäller det att jobba för att få igång publiken. Det gör bandet, vars musik  som verkligen hämtar sin inspiration från 1990-talets dödsmetallscen, och sannerligen inte saknar möjligheter till röj. Trots att musiken  låter som ett ENTOMBED från början av 1990-talet känns den tillräckligt innovativ och ej unket nostalgiskt tillbakablickande för att jag ska gå igång ordentligt på det här bandet från Århus. Sångaren Simon Olsen sliter verkligen hårt för att få igång publiken, och lyckas till slut få folk att strunta i regnet och röja som tokdårar. Att solen dessutom kommer fram lagom till den avslutande låten och den för dagen första wall of death gör att BÆST avgår med en rejäl arbetsseger. Att det här bandet är osignat är ett bedrövligt faktum som jag hoppas snart rättas till.

 

 

 

 

 

Köpenhamnska RISING lirar en djupt sympatisk blandning av sludge och hårt svängande musik. Jag tycker att sångaren Morten Grønnergards uttryck  lite påminner om en viss sångare vid namn Robert Plant under åren i LED ZEPPELIN, och 70-talsvibbarna är ganska så påtagliga i bandets rent fantastiska musik. Om Grønnergards kroppsspråk på scen mest utstrålar koncentrerad värdighet så utstrålar ene gitarristen Anders Bo Rasmussen ett rent episkt röj. Du glade vilken stenhårt arbetande gitarrist!

 

 

 

 

 

HATESPHERE har varit med länge, blivit uträknade, bytt medlemmar i hög grad  och har idag bara en originalmedlem i gitarristen Peter Lyse Hansen. Att bandet får nöjet att spela på den största av Copenhells tre scener måste kännas oerhört bra för denne gitarrist som under alla år stretat vidare, helt oförvägen.

Nöjd ser också Esben Einegaard Kjær Hansen när han drar igång en uppvisning i ren rå-thrash som höjer tvåtaktsration på festivalens sista dag till stratosfäriska nivåer. Bandets energinivå smittar av sig nåt så oerhört på publiken att säkerhetspersonalen får slita hårt för att få ner alla crowdsurfande i fotodiket, bara för att se samma personer springa rakt tillbaka in i moshpiten. Bäst är bandet när de matar på för fullt, och öset som HATESPHERE levererar är på en sådan nivå att inte ens en icke fungerande mick för gästande Trevor Strnad (THE BLACK DAHLIA MURDER) på Iconoclast kan förhindra denna rent triumferade konsert som Århusbandet bjuder på.

 

 

 

 

Live: Grand Magus på Sticky Fingers

ARTIST: Grand Magus som huvudakt, Memory Garden som support
LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 21 april, 2017

Ett kämpande förband, en imponerande frontman, och ett stycke magisk allsång – ja, det är några av ingredienserna på Sticky Fingers denna kyliga vårkväll när GRAND MAGUS gästar Göteborg.

Grand Magus, live på Sticky Fingers i Göteborg
Grand Magus – hårdrock med stort H.

Jag anländer till Sticky Fingers strax innan kvällens support-akt, veteranerna MEMORY GARDEN, skall gå på. Förutom att det än så länge är ganska dålig uppslutning (att det är precis innan löning hjälper säkert inte) noterar jag att det är rätt bra spridning i ålder hos publiken. Nuförtiden brukar det annars vara ofrånkomligt att jag höjer medelåldern på de metalspelningar jag bevistar, men jag hade nog inte vågat satsa alltför mycket pengar på det den här kvällen. Mannen precis till vänster om mig i publiken är till exempel en flintskallig man i vad jag gissar är 60-årsåldern, med imponerande grå valrossmustasch och en (måhända något oväntad) AMON AMARTH-tischa på sig. I övrigt är det som mer väntat gott om jeans, plånbokskedjor och stora skägg. Ikväll är det hårdrock med stort H som bjuds!

Förbandet MEMORY GARDEN har bra bastryck i ljudbilden, även om lead-gitarren ligger lite lågt. Simon Johansson, som trakterar densamma, är för övrigt en visuellt slående figur. Hans yviga hår och ännu yvigare skägg går sömlöst ihop och skapar intrycket av Cousin Itt från familjen Addams, om denne nu hade varit begiven på doom…

Närkingarna gör vad de kan, men det är inte lätt när det fortfarande är så glest i publikleden. Stefan Berglund har en ganska stark pipa, och visst är riffen tunga, men det vill aldrig riktigt lyfta. Det äldre materialet funkar bäst, t.ex. i form av Ruler Of Everything och Warlord med sina härliga dubbelkaggar. Det som inte funkar är sångarens upprepade försök att mellansnacks-skoja på fejkad göteborgska, då dessa faller så platt att det nästan blir pinsamt. Stilmässigt utgör MEMORY GARDEN ändå ett rimligt val av förband till GRAND MAGUS, och därför är pubilkens humör trots den lätt haltande inledningen fortfarande gott när det har blivit dags för kvällens headliner att äntra scenen.

Memory Garden, live på Sticky Fingers i Göteborg
Memory Garden kämpar tappert, om än något i uppförsbacke…

GRAND MAGUS går på till ett maffigt klassiskt intro, och det som slår mig är med vilken självklar pondus Janne ”JB” Christoffersson (sång, gitarr) äger lokalen, trots att han bara står där stilla med armarna i kors, tre och ett halvt äpple hög. När han senare släpper loss sin enastående röst och sitt exakta gitarrspel blir hans pondus inte direkt mindre. Han må vara en smurf i läderkläder, påminnande om Udo Dirkschneiders och Alexander Bards kärleksbarn, och flexande sina biceps oftare än Ralf Gyllenhammar på steroider, men herregud vad den mannen är hårdrock!

JB och kompani går ut hårt med I, The Jury och Varangian, vilket får med sig publiken på ett bra sätt. Publiken har för övrigt vuxit till sig på ett tacknämligt sätt. Även om det fortfarande hade varit ganska enkelt att trycka in fler kroppar på Sticky’s övervåning denna kyliga vårkväll, är det i alla fall inte glest i leden längre. Initialt ligger JB:s sång lite lågt i mixen, men det fixar ljudteknikern snart nog, och sedan är ljudbilden oklanderlig kvällen igenom.

Sagda ljudtekniker är för övrigt värd en egen liten utsvävning, då jag sällan sett en dito med samma inlevelse. Flera gånger under kvällen lämnar han mixerbordet för att ge sig ut till olika platser bland publiken, för att där lyssna in ljudbild och -kvalité innan han återvänder till kontrollerna för eventuella justeringar. Hela tiden, var han än befinner sig, headbangar, armpumpar och smådansar han kvällen igenom med en inlevelse som inte särskilt många i publiken lyckas matcha. Underbart!

On Hooves of Gold, Steel Versus Steel och Forged In Iron – Crowned In Steel följer, och det svepet är väl möjligen setlistans enda passage som inte känns urstark. När sedan Ravens Guide Our Way följer är det dock proppen ur. Jäklars vilken angenäm tyngd, och jäklars vad det svänger! Tyngden bibehålls genom Freja’s Choice och min personliga favorit Iron Will, i vilken JB får tillfälle att visa att han inte bara är en ruggigt stark sångare utan även en vass gitarrist. Det läckra solot sitter som en smäck.

Herrarna i GRAND MAGUS har uppenbarligen ett par personliga vänner i publiken denna kväll, vilket bland annat uppmärksammas med en dedikation av en låt, minns inte vilken, från bandet. Det är förmodligen en av dessa vänner som efter Iron Will skojfriskt (och definitivt opåkallat) ropar upp mot scenen ”Stäm gitarren!”. JB busflinar och kontrar till synes oberört med ”Äh, den var ju stämd när jag köpte den!”.

Ett något kort ordinarie set avslutas med Like the Oar Strikes the Water, Triumph and Power och hårda Kingslayer, där JB återigen får briljera med snyggt gitarrspel. Även om det inte råder någon tvekan om vem som är bandets förgrundsfigur, skall förstås inte Ludwig Witts funktionella trumspel och basisten Fox Skinners snygga körsjungande förglömmas. GRAND MAGUS är ett maskineri där samtliga kuggar är väloljade.

Grand Magus, live på Sticky Fingers i Göteborg
”Iron Will” – JB med manskap uppvisar fast beslutsamhet att rocka järnet!

Pausen innan trion äntrar scenen för två extranummer är kort på gränsen till symbolisk, och först ut av dessa låtar är Triumph and Power. Sångmelodin i versen är så pass låg i tonhöjd att sången här faktiskt kommer bort något, men refrängen är pampig. Hade detta varit slutpunkten hade det ändå varit aningen i underkant, men det skall visa sig att avslutningen också blir den absoluta höjdpunkten på kvällen. Det är Hammer of the North som får avsluta, och förutom att erbjuda ett ruggigt tungt och drivet signatur-riff har låten även ett allsångsvänligt körparti under sin andra halva. Här är det, på direkt kollisionskurs med fördomar om hämmade nordbor, få i publiken som inte släpper sargen och stämmer upp i sång.

Det riktigt häftiga inträffar dock efter att låten tagit slut, och bandmedlemmarna gör sig klara att gå av scen. Då börjar publiken spontant sjunga på körpartiet igen, och det med tilltagande styrka allt eftersom. Till slut är det bara JB som står kvar på scenen, och det syns att han är berörd av kärleken som uppvisas. Han ser till och med en smula förlägen ut, och skrattar närmast generat åt det ihållande sjungandet. När han gör ett tamt försök att tacka för sig och få oss att sätta punkt, ”Äh, gå och drick öl, för helvete!”, tar vi bara i ännu mer. Taket skall fan lyftas från väggarna! Överlag har kvällens spelning varit ”bra plus”, GRAND MAGUS är ett riktigt vasst liveband, men för en fullständig succé hade det behövt vara något mer folk på plats. Just det här ögonblicket är dock fan i mig helt magiskt – tack för det, Göteborg, och tack för det, GRAND MAGUS!

Full setlista på Setlist.fm
Videoupptagning av ”Iron Will” på YouTube

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given ”Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given ”L’Ennfant Sauvage” samt material från ”The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från ”L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.