Kategoriarkiv: Live

Live: Suffocation på Copenhell

ARTIST: Suffocation
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

SUFFOCATION tillhör de där verkligt klassiska dödsmetallbanden från 1990-talet, som år efter år fortfarande övertygar med att totalt köra över lyssnare och åskådare. Bandets konsert på Copenhell i lördags var inget undantag. 

”All the way from New York City – SUFFOCATION!” Utan vidare krusiduller drar bandet igång sin konsert med en brutalt tung version av Thrones Of Blood. För att vara ett så pass meckigt band – SUFFOCATION har aldrig gjort det speciellt enkelt för sig med sin musik – så är bandets scenshow väldigt basal. Den bygger i överväldigande grad på att bandet tar ett stadigt grepp om publiken och pryglar upp den, samt en väldigt bra publikkontakt.  Och publiken framför Pandemoniumscenen är verkligen med på noterna – det är ett i det närmaste konstant härj framför scenen. Nu hör detta till vanligheterna på Copenhell, men här tar publiken i lite extra.

I mycket beror detta på att SUFFOCATION dräper på hantverket. De låtsats aldrig vara något de inte är, och det behöver de inte med den rent vansinnigt högkvalitativa bakkatalogen som bandet besitter. När de som låt nummer fyra bränner av klassiska Pierced From Within, titellåten från det magiska albumet med samma namn, då nästan självantänder publiken.

Suffocation, Copenhell 2018. Bild: Susanne Johansson

Att Frank Mullen inte är med glömmer jag faktiskt ganska snabbt bort, då Ricky Myers verkligen imponerar. Han tar i så till den milda grad att hans mellansnack avslöjar en ganska kraxig röst. Med tanke på att han huvudsakligen är trummis så blir jag än mer imponerad av hans vokala insats.

Att SUFFOCATION bara får 40 minuter är aningens sorgligt. De skulle dessutom blivit satta på en större scen. Å andra sidan så håller bandet intensiteten uppe på max under de minuter bandet spelar, och det är inte utan att jag går från konserten med känslan att jag ville ha betydligt mycket mer. SUFFOCATION visar med all önskvärd tydlighet att de är ett band som klarar av att leva upp till den position de byggt upp under hela karriären.

Ricky Myers, Suffocation, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Live: Slayer på Copenhell

ARTIST: Slayer
LOKAL: Copenhell
DATUM: 24 juni, 2017

Åldermännen golvar Copenhell. 

Att SLAYER fortfarande har dragningskraft är tydligt då i stor sett alla som är på Copenhell ställer sig framför största scenen Helvíti när klockan har passerat midnatt.

Visst, många har hävdat att SLAYER numera mest turnerar för att pengarna ska in, och det kan ju mycket väl vara så. Men det går också att hävda att SLAYER är duktiga på vad de gör, och brinner för sitt hantverk. Det är i alla fall inget band som lirar på alibi som går upp på scen och fyrar av en konsert som i det närmaste dräper rakt igenom.

Det senare materialet i bandets katalog kanske inte engagerar lika mycket som de där skivorna som i stort sett alla som lyssnar på metal har ett förhållande till, men SLAYER ser till att få undan detta med kvällens enda låt från senaste plattan ”Repentless” redan från början.

Sen är det i det närmaste ett enda långt pärlband av låtar från bandets med rätta hyllade bakkatalog. Mellanpartiet med Mandatory Suicide som övergår i stenhårda Hallowed Point och sen köra War Ensemble och Postmortem rakt efter, ja det får publiken att bli helt galen. Det måste ha slagits rekord i crowdsurfande, för det var inte många sekunders vila Copenhells personal som jobbar med crowd safety fick i fotodiket under konserten.

Det var också långa stunder mellan låtarna då publiken bara skrek rakt ut, något som fick frontman Tom Araya att bli, ja nästan rörd och att glömma bort att han inte får headbanga på grund av nackoperation för numera ganska många år sedan. Det var flera gånger som han började nicka lite försiktigt, för att sedan komma ihåg att, visst jag får ju inte.

Gary Holt, ja han är ju Gary Holt. Rekryterandet av Holt har tänt en blåslampa under ändalykten när det gäller SLAYERs konserter. Det är helt vanvettigt röj på högra flygeln av scenen, och om det är Holt som insisterat på att köra mycket gammalt material så är jag den första att lyfta på hatten. Jag får hela fem låtar från mitt favoritalbum av bandet – ”Seasons In The Abyss” – och när bandet avslutar ordinarie set med titellåten och dessutom drämmer till med Spirit In Black som avslutare – ja då fattar ni att det blir tummen upp.

Jag räknade ut att gårdagens konsert blev den femte jag såg med SLAYER. Den kommer att minnas som en av de starkaste för mig personligen. SLAYER visar med förödande kraft att de fortfarande är ett band att gå och kolla på och fortfarande bli helt utpumpad av upplevelsen. Gott så säger jag!

Live: Opeth på Copenhell

ARTIST: Opeth
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni, 2017

OPETH visar som vanligt att de är ett av världens bästa band. Allt är som det brukar med andra ord. 

Innan fotograferna – ja, jag räknas till dessa idag då kollega Susanne som skulle ha fotat blivit sjuk – släpps in i fotodiket får vi reda på att det endast är under konsertens första två låtar som det är tillåtet att fotografera. Detta leder direkt till skämt om att då är det ju gott om tid, för är det något som OPETH är kända för så är det låtar av modell längre.

Att festivalen bokat OPETH kan ses som en trygg bokning. OPETH vet vad de sysslar med, och de har – fortfarande – en förmåga att fånga nästan vilken publik som helst med sin musik som på skiva efter skiva har visat vilket låtskrivargeni Mikael Åkerfeldt är.

Med en timme till sitt förfogande blir det inte mycket tid för mellansnack, vilket är synd då Åkerfeldt tillhör en skara frontpersoner som är riktigt bra på detta, och inte så mycket tid till att spela musik heller. Men med de sex stycken musik vi får oss till livs så går det ändå att hävda att OPETH redan här sopar banan rent låtmässigt med rätt så många andra band.

OPETH väljer att köra tre låtar från senaste plattan ”Sorceress” – titellåten, Cusp Of Eternity och Era där den senaste har vuxit ut till ett monster i sin liveskrud och då Åkerfeldts sång har kommit igång på allvar. Vid sidan av dessa kör bandet Ghost Of Perdition från ”Ghost Reveries”, Heir Apparent från ”Watershed” och Deliverence från skivan med samma namn. Och det är rent rörande att se tre grabbar, knappt 20 fyllda gå fullständigt bananas till inledningen av Heir Apparent där den som tvivlat på exakt hur hårt Martin Axenrot slår får bevis på att han faktiskt är ute efter att slå ihjäl sina cymbaler.

Har ni koll på hur vår bevakning ser ut av OPETH så vet ni med er att bandet tillhör mina favoriter, och att jag oftast lägger in brasklappen att bandet alltid är att föredra inomhus, och inte på festivaler då de får alldeles för kort speltid. Och lite samma känsla fick jag även igår, men just hur folk reagerade – och då pratar jag om folk som är födda på slutet av 1990-talet – på material som skrevs och gavs ut när de var mycket små eller ens födda – den saken imponerar OPETH med. Med sin musik, sin spelskicklighet och sin förmåga att engagera så pass långt in i karriären.

Jag har sett OPETH i bättre form, men det krävs en dåre för att inte inse att även på dagar då bandet får för kort speltid för att verkligen växla ut och då setlistan består av ganska givna val, ja då är ändå OPETH bättre än de flesta.