Kategoriarkiv: Live

Live: W.A.S.P. på Copenhell

ARTIST: W. A. S. P.
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Ett band som hade sin höjdpunkt på 1980-talet, eller fortfarande relevant? W. A. S. P. lämnade i alla fall ingen oberörd efter sin konsert på största scenen Helviti i lördags. 

Jag har egentligen inget cementerat förhållande till vare sig W. A. S. P.  som band eller till Blackie Lawless. Att bandet har blivit mer förknippat med moralpanik än med faktiskt yrkeskunnande – i alla fall i Sverige – är en smula beklagligt, för jag går och kollar på konserten med ganska vaga förväntningar. Att Blackie Lawless, den ende permanente medlemmen i bandet, har hunnit att fylla 61 år gör väl att jag inte tror att bandet kommer övertyga. Vänner och kollegors ganska ljumna inställning till både bandet och snavande konserter spelar också in.

Och detta får jag såklart äta upp. För W. A. S. P. visar att de fortfarande är väldigt kapabla till att bjuda på hårdrock som visserligen andas och lever 1980-talet fullt ut, men som fortfarande känns högst angenäm att lyssna på. Att Lawless dessutom har tillräckligt med kräm kvar i rösten får mig att bortse från den rent galet fula utstyrsel som frontmannen har på sig.

Blackie Lawless, W. A. S. P., Copenhell. Bild Susanne Johansson

Det låter helt enkelt väldigt hungrigt om låtar som The Real Me, Heaven’s Hung In Black, The Idol och Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue, låtar som i de flesta av fallen har minst 25 år på nacken. Kanske beror det på att leveransen är så allvarligt menad? Lawless vill i alla fall bli tagen på allvar i sitt uppsåt att väcka känslor, och visa att det fortfarande finns tillräckligt kunnande för att kunna göra just detta.

Köper man att just 1980-talet, på gott och ont, utgör grundstommen i W. A. S. P.s uttryck då var sannolikheten stor för att man skulle gilla vad bandet åstadkom under sin konsert – annars så gjorde man förmodligen inte det.

Live: Suffocation på Copenhell

ARTIST: Suffocation
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

SUFFOCATION tillhör de där verkligt klassiska dödsmetallbanden från 1990-talet, som år efter år fortfarande övertygar med att totalt köra över lyssnare och åskådare. Bandets konsert på Copenhell i lördags var inget undantag. 

“All the way from New York City – SUFFOCATION!” Utan vidare krusiduller drar bandet igång sin konsert med en brutalt tung version av Thrones Of Blood. För att vara ett så pass meckigt band – SUFFOCATION har aldrig gjort det speciellt enkelt för sig med sin musik – så är bandets scenshow väldigt basal. Den bygger i överväldigande grad på att bandet tar ett stadigt grepp om publiken och pryglar upp den, samt en väldigt bra publikkontakt.  Och publiken framför Pandemoniumscenen är verkligen med på noterna – det är ett i det närmaste konstant härj framför scenen. Nu hör detta till vanligheterna på Copenhell, men här tar publiken i lite extra.

I mycket beror detta på att SUFFOCATION dräper på hantverket. De låtsats aldrig vara något de inte är, och det behöver de inte med den rent vansinnigt högkvalitativa bakkatalogen som bandet besitter. När de som låt nummer fyra bränner av klassiska Pierced From Within, titellåten från det magiska albumet med samma namn, då nästan självantänder publiken.

Suffocation, Copenhell 2018. Bild: Susanne Johansson

Att Frank Mullen inte är med glömmer jag faktiskt ganska snabbt bort, då Ricky Myers verkligen imponerar. Han tar i så till den milda grad att hans mellansnack avslöjar en ganska kraxig röst. Med tanke på att han huvudsakligen är trummis så blir jag än mer imponerad av hans vokala insats.

Att SUFFOCATION bara får 40 minuter är aningens sorgligt. De skulle dessutom blivit satta på en större scen. Å andra sidan så håller bandet intensiteten uppe på max under de minuter bandet spelar, och det är inte utan att jag går från konserten med känslan att jag ville ha betydligt mycket mer. SUFFOCATION visar med all önskvärd tydlighet att de är ett band som klarar av att leva upp till den position de byggt upp under hela karriären.

Ricky Myers, Suffocation, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Live: Slayer på Copenhell

ARTIST: Slayer
LOKAL: Copenhell
DATUM: 24 juni, 2017

Åldermännen golvar Copenhell. 

Att SLAYER fortfarande har dragningskraft är tydligt då i stor sett alla som är på Copenhell ställer sig framför största scenen Helvíti när klockan har passerat midnatt.

Visst, många har hävdat att SLAYER numera mest turnerar för att pengarna ska in, och det kan ju mycket väl vara så. Men det går också att hävda att SLAYER är duktiga på vad de gör, och brinner för sitt hantverk. Det är i alla fall inget band som lirar på alibi som går upp på scen och fyrar av en konsert som i det närmaste dräper rakt igenom.

Det senare materialet i bandets katalog kanske inte engagerar lika mycket som de där skivorna som i stort sett alla som lyssnar på metal har ett förhållande till, men SLAYER ser till att få undan detta med kvällens enda låt från senaste plattan “Repentless” redan från början.

Sen är det i det närmaste ett enda långt pärlband av låtar från bandets med rätta hyllade bakkatalog. Mellanpartiet med Mandatory Suicide som övergår i stenhårda Hallowed Point och sen köra War Ensemble och Postmortem rakt efter, ja det får publiken att bli helt galen. Det måste ha slagits rekord i crowdsurfande, för det var inte många sekunders vila Copenhells personal som jobbar med crowd safety fick i fotodiket under konserten.

Det var också långa stunder mellan låtarna då publiken bara skrek rakt ut, något som fick frontman Tom Araya att bli, ja nästan rörd och att glömma bort att han inte får headbanga på grund av nackoperation för numera ganska många år sedan. Det var flera gånger som han började nicka lite försiktigt, för att sedan komma ihåg att, visst jag får ju inte.

Gary Holt, ja han är ju Gary Holt. Rekryterandet av Holt har tänt en blåslampa under ändalykten när det gäller SLAYERs konserter. Det är helt vanvettigt röj på högra flygeln av scenen, och om det är Holt som insisterat på att köra mycket gammalt material så är jag den första att lyfta på hatten. Jag får hela fem låtar från mitt favoritalbum av bandet – “Seasons In The Abyss” – och när bandet avslutar ordinarie set med titellåten och dessutom drämmer till med Spirit In Black som avslutare – ja då fattar ni att det blir tummen upp.

Jag räknade ut att gårdagens konsert blev den femte jag såg med SLAYER. Den kommer att minnas som en av de starkaste för mig personligen. SLAYER visar med förödande kraft att de fortfarande är ett band att gå och kolla på och fortfarande bli helt utpumpad av upplevelsen. Gott så säger jag!