Etikettarkiv: 7/10

Kryptan – Violence, Our Power

ARTIST: Kryptan
TITEL: Violence, Our Power
RELEASE: 14/2 2025
BOLAG: Edged Circle Productions

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det märks att KRYPTAN är ett projekt som präglas av en nästan hudlös dyrkan av black metal. Mattias Norrman, som jag känner igen från OCTOBER TIDE och KATATONIA är drivande bakom KRYPTAN, och det märks att det är en hel del känsla som har gått in i skivan ”Violence, Our Power”. Med sina 26 minuter i speltid är det ytterst svårt att hitta några andningshål, för det är plattan i mattan mest hela tiden, med undantag från introt The Unheard Plea From Thousands Of Broken Hands som inte bara har en onödigt lång titel, det är helt onödigt och bidrar inte med nåt till skivan som helhet.

Om jag ska börja med vad jag inte uppskattar med skivan så är det sången. Det finns gott om vokala uttryck på skivan. När det ligger i det nedre registret så är det så fantastiskt bra. Stundtals ballar det dock ut för mycket för mig – i Det är döden som krävs hamnar sången i något sorts kväkande som jag inte gillar alls. Jag inser fullt väl att jag svär i kyrkan nu, men detta funkar inte alls för mig, och sänker en i övrigt bra låt. Likadant är det i Vägen till våld där rytmiken i frasen visa mig vägen, vägen till våld skaver på helt fel sätt i örongångarna för mig.

Dessbättre finns det en hel massa annat som jag tycker är otroligt bra. När det funkar som bäst – och det är under stora delar av skivan – präglas ”Violence, Our Power” av en satans stämning. Gitarrarbetet är helt fantastiskt rakt igenom. I låtar som Violence, Our Power, I Hope They Die och Purge är det ett helvetiskt ställ som ser till att hålla öronen rejält spetsade. Lägg till ett fantastiskt dyrkande av två-takt och dubbeltramp i avslutande stänkaren Let’s End This och det samlas ihop till tillräckligt mycket bra för att jag ska sätta en betygsjua på skivan som vinner över mig med en satans inlevelse och en uppenbar entusiasm.

The Hellacopters – Overdriver

ARTIST: The Hellacopters
TITEL: Overdriver
RELEASE: 31/1-25
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10

SKRIBENT: Fredrik Andersson

Sedan förra given “Eyes of oblivion” har vi fått höra ett band i en nya era av karriären. På färska “Overdriver” hörs livserfarenhet och mognad. Musiken består av stora delar action-rock men med många fler nyanser. Att det smugit in mer soul och pop i musiken är tydligt. För mig blir det svårt att inte tänka på andra konstellationer som Nicke Andersson komponerat musiken till. Men inget fel i det.

Gitarrspelet på “Overdriver” är snyggt och välspelat. I solona finns finess och inte bara traditionellt rock n roll-gnid. Punken känns avlägsen men lämnar plats åt starka sång- och klaviatur-arrangemang. Som låttiteln (I don’t want to be) just a memory säger så utvecklar THE HELLACOPTERS sitt sound inom ganska givna rock n roll-ramar.

“Overdriver” kräver ett par genomlyssningar för att materialet ska växa. Starka spår på albumet är Faraway Looks och Leave a Mark. Om The Hellacopters släpper fler album kommer “Overdriver” vara ett starkt giv i karriären, men inte genredefinerande. Jag skulle vilja säga att “Overdriver”  är en naturlig utveckling av soundet för ett band som vill göra grym och snygg rock n roll, utan att ta över världen. Det gjorde bandet redan tidigare i karriären.

Haradrim – Death Of Idols

ARTIST: Haradrim
TITEL: Death Of Idols
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Trust No One Recordings/EAT Heavy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag blir alltid glad när det kommer promos från Tomasz och Erik – de har hittills visat sig ha ett rätt bra korn för att leta upp band som ligger och puttrar i undervegetationen redo att brisera.

HARADRIM (såklart bonuspoäng från undertecknande bibliotekarie för referensen till Tolkien) från de norra delarna av landet har kokat ihop en till stora delar riktigt sympatisk skiva.

Det som jag mest går igång på är det rent fantastiska gitarrspelet från Anton Palmborg. Här finns en otroligt fin stringens i både riffen som ledigt pendlar mellan de crustiga delarna till de svärtade ditona. Lägg därtill en kuslig skicklighet att väva in rent infernaliskt snygga melodislingor och vi får en skiva som detta hänseende smeker trumhinnorna på rätt sätt.

Och det börjar bra direkt – titellåten är en av de bästa låtarna på plattan, och det är lite av ett tveeggat svärd att öppna med en så pass stark låt med ljuvlig stämning och furiösa blastbeats som triggar igång nackmuskulaturen hos mig direkt. Jag skriver tveeggat för det är svårt att följa upp en dylik låt, och trots idogt lyssnande så faller jag inte lika hårt för Venus Falling som visserligen har en till stora delar nöjsam musikalisk båge, men där refrängen aldrig riktigt lyfter för mig.

Ska jag hitta en akilleshäl hos HARADRIM så är det faktiskt – för en refrängdåre som mig – just refrängerna. Här finns några som jag tycker drar ner helhetsintrycket, och som om bandet hade kört låtarna ytterligare ett varv med sträng blick på detta hade fått mig att höja betyget ett snäpp. Så pass bra är nämligen ”Death Of Idols” i övrigt.

Här finns ett underbart driv i härligt stökiga Tyrant, furiösa Nero som med emfas visar att korthet är en dygd, brutalt drivande Conquest och snyggt snirkliga Acheron som jag verkligen gillar. Jag uppskattar också hur sömlöst Palmborg och Dennis Sjögren (bas) går mellan black metal och crust på ett väldigt balanserat och bra sätt. Sången är en ren dröm – brötigt och köttigt, men med en tydlighet i fraserna som gör att det går att höra vad som sjungs. Produktionen är föredömligt uppstyrd.

Jag ser, med tanke på hur sympatisk ”Death Of Idols” är, fram emot att få höra mer från den här duon.