Etikettarkiv: Crust

Skivor

Bödel – Dödsbringaren

Lämna en kommentar

ARTIST: Bödel
TITEL: Dödsbringaren
RELEASE: 30/1 2026
BOLAG: DiSTAT

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kort, koncist och, ja, jävligt välbehövligt. En skiva som ”Dödsbringaren” känns lika välkommen som att konstatera att i år är det valår och vi har chans att kasta ut regeringen på den sophög den hör hemma på.

Bödel är visserligen ett nytt band, men befolkas av till tre fjärdedelar av rutinerat folk. Arvid på gitarr och bakgrundssång (The Crown), Henke på bas och bakgrundssång (Pastoratet), Micke på trummor (The Crown, Impious och Adept) och så Leya, inte ens Systembolagsmyndig men som levererar en krossande vokal våldsverkan.

”Dödsbringaren” är en föredömligt kort – med nöd och näppe en speltid på strax över 20 minuter – vrålande och vredgad skiva. Vill man ha sin crustpunk på annat sätt? Ja, det kanske man vill, men för mig funkar ”Dödsbringaren” alldeles ypperligt som den är.

Första singeln som dök upp var Domare och bödel, och den är visserligen bra, men jag tycker att det finns betydligt starkare spår på den här plattan. Öppnaren Extremt jävla vansinne är en sagolik banger som hotar att välta mest hela tiden, men som ändå lyckas hålla skutan på rätt köl. Lägg till ett naggande kort men ypperligt solo. Eller varför inte Nio års träning i likgiltighet en gött stompande diatrib om det svenska skolsystemet?

Bödel sparkar alltid uppåt – det vredgade ursinne som ryms på plattan avhandlar ämnen som bombningar av civila, rätten till abort, hur unga tvingas in i gängkrig i förorterna, mental ohälsa, skrivbordskrigare och att sälja ut välfärden – och det är som sig bör med andra ord. För Bödel känns så härligt genuina i sin vrede över sakernas tillstånd att det inte går annat än att bli överväldigad av deras musikaliska attack mot det system som råder.

Gillar du crustpunk sedan innan så har du koll på det här bandet. Alla ni andra – kasta er över denna pärla till platta. Ett soundtrack som samtiden förtjänar.

Skivor

Karras – We Poison Their Young

Lämna en kommentar

ARTIST: Karras
TITEL: We Poison Their Young
RELEASE: 29/9 2023
BOLAG: M-Theory Audio

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett franskt band som har tagit sitt bandnamn från ”Exorcisten” och som lirar death metal/powerviolence/crust, kan det vara något?

Det var i alla fall frågan jag ställde mig när jag snubblade över KARRAS på Bandcamp (var annars?), och som ni förstår på betyget så gillar jag ”We Poison Their Young” riktigt mycket.

Med en uppfriskande spellängd på knappa 20 minuter förstår ni att det blir åka av rätt rejält. Alla element som KARRAS föredrar exekverar de med både ackuratess och finess. När det svänger, då görs detta med besked. The Hermit’s Anger har ett underbart intro som har fått mig att stampa takten varenda gång jag lyssnat på låten. Den ljuvliga d-takten som följer sänker inte mitt gillande, det kan jag säga.

När bandet grindar görs detta på rätt sätt också. Det är inte ovanlig att en och samma låt innehåller alla tre ingredienserna, och det utan att det känns krystat eller stressat.

Det gäller hela skivan, för trots att ”We Poison Their Young” är en kort historia känns den förbryllande matig. Något som jag också har tänkt på varenda lyssning är hur otroligt kul och underhållande den här skivan känns. Det är så tydligt att KARRAS vet vad de är bra på, och trots att de olika elementen absolut inte är nya så känns skivan fräsch hela vägen.

Produktionen är en dröm, och har exakt rätt grad av stökighet. Att Yann Heurtaux dyrkar sin HM-2 pedal gör absolut inte ont, haha!

”We Poison Their Young” är en otroligt bra, rolig och underhållande skiva. Kolla in den.

Skivor

Haradrim – Death Of Idols

Lämna en kommentar

ARTIST: Haradrim
TITEL: Death Of Idols
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Trust No One Recordings/EAT Heavy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag blir alltid glad när det kommer promos från Tomasz och Erik – de har hittills visat sig ha ett rätt bra korn för att leta upp band som ligger och puttrar i undervegetationen redo att brisera.

HARADRIM (såklart bonuspoäng från undertecknande bibliotekarie för referensen till Tolkien) från de norra delarna av landet har kokat ihop en till stora delar riktigt sympatisk skiva.

Det som jag mest går igång på är det rent fantastiska gitarrspelet från Anton Palmborg. Här finns en otroligt fin stringens i både riffen som ledigt pendlar mellan de crustiga delarna till de svärtade ditona. Lägg därtill en kuslig skicklighet att väva in rent infernaliskt snygga melodislingor och vi får en skiva som detta hänseende smeker trumhinnorna på rätt sätt.

Och det börjar bra direkt – titellåten är en av de bästa låtarna på plattan, och det är lite av ett tveeggat svärd att öppna med en så pass stark låt med ljuvlig stämning och furiösa blastbeats som triggar igång nackmuskulaturen hos mig direkt. Jag skriver tveeggat för det är svårt att följa upp en dylik låt, och trots idogt lyssnande så faller jag inte lika hårt för Venus Falling som visserligen har en till stora delar nöjsam musikalisk båge, men där refrängen aldrig riktigt lyfter för mig.

Ska jag hitta en akilleshäl hos HARADRIM så är det faktiskt – för en refrängdåre som mig – just refrängerna. Här finns några som jag tycker drar ner helhetsintrycket, och som om bandet hade kört låtarna ytterligare ett varv med sträng blick på detta hade fått mig att höja betyget ett snäpp. Så pass bra är nämligen ”Death Of Idols” i övrigt.

Här finns ett underbart driv i härligt stökiga Tyrant, furiösa Nero som med emfas visar att korthet är en dygd, brutalt drivande Conquest och snyggt snirkliga Acheron som jag verkligen gillar. Jag uppskattar också hur sömlöst Palmborg och Dennis Sjögren (bas) går mellan black metal och crust på ett väldigt balanserat och bra sätt. Sången är en ren dröm – brötigt och köttigt, men med en tydlighet i fraserna som gör att det går att höra vad som sjungs. Produktionen är föredömligt uppstyrd.

Jag ser, med tanke på hur sympatisk ”Death Of Idols” är, fram emot att få höra mer från den här duon.