ARTIST: Bödel
TITEL: Dödsbringaren
RELEASE: 30/1 2026
BOLAG: DiSTAT

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kort, koncist och, ja, jävligt välbehövligt. En skiva som ”Dödsbringaren” känns lika välkommen som att konstatera att i år är det valår och vi har chans att kasta ut regeringen på den sophög den hör hemma på.

Bödel är visserligen ett nytt band, men befolkas av till tre fjärdedelar av rutinerat folk. Arvid på gitarr och bakgrundssång (The Crown), Henke på bas och bakgrundssång (Pastoratet), Micke på trummor (The Crown, Impious och Adept) och så Leya, inte ens Systembolagsmyndig men som levererar en krossande vokal våldsverkan.

”Dödsbringaren” är en föredömligt kort – med nöd och näppe en speltid på strax över 20 minuter – vrålande och vredgad skiva. Vill man ha sin crustpunk på annat sätt? Ja, det kanske man vill, men för mig funkar ”Dödsbringaren” alldeles ypperligt som den är.

Första singeln som dök upp var Domare och bödel, och den är visserligen bra, men jag tycker att det finns betydligt starkare spår på den här plattan. Öppnaren Extremt jävla vansinne är en sagolik banger som hotar att välta mest hela tiden, men som ändå lyckas hålla skutan på rätt köl. Lägg till ett naggande kort men ypperligt solo. Eller varför inte Nio års träning i likgiltighet en gött stompande diatrib om det svenska skolsystemet?

Bödel sparkar alltid uppåt – det vredgade ursinne som ryms på plattan avhandlar ämnen som bombningar av civila, rätten till abort, hur unga tvingas in i gängkrig i förorterna, mental ohälsa, skrivbordskrigare och att sälja ut välfärden – och det är som sig bör med andra ord. För Bödel känns så härligt genuina i sin vrede över sakernas tillstånd att det inte går annat än att bli överväldigad av deras musikaliska attack mot det system som råder.

Gillar du crustpunk sedan innan så har du koll på det här bandet. Alla ni andra – kasta er över denna pärla till platta. Ett soundtrack som samtiden förtjänar.