Kort, koncist och, ja, jävligt välbehövligt. En skiva som ”Dödsbringaren” känns lika välkommen som att konstatera att i år är det valår och vi har chans att kasta ut regeringen på den sophög den hör hemma på.
Bödel är visserligen ett nytt band, men befolkas av till tre fjärdedelar av rutinerat folk. Arvid på gitarr och bakgrundssång (The Crown), Henke på bas och bakgrundssång (Pastoratet), Micke på trummor (The Crown, Impious och Adept) och så Leya, inte ens Systembolagsmyndig men som levererar en krossande vokal våldsverkan.
”Dödsbringaren” är en föredömligt kort – med nöd och näppe en speltid på strax över 20 minuter – vrålande och vredgad skiva. Vill man ha sin crustpunk på annat sätt? Ja, det kanske man vill, men för mig funkar ”Dödsbringaren” alldeles ypperligt som den är.
Första singeln som dök upp var Domare och bödel, och den är visserligen bra, men jag tycker att det finns betydligt starkare spår på den här plattan. Öppnaren Extremt jävla vansinne är en sagolik banger som hotar att välta mest hela tiden, men som ändå lyckas hålla skutan på rätt köl. Lägg till ett naggande kort men ypperligt solo. Eller varför inte Nio års träning i likgiltighet en gött stompande diatrib om det svenska skolsystemet?
Bödel sparkar alltid uppåt – det vredgade ursinne som ryms på plattan avhandlar ämnen som bombningar av civila, rätten till abort, hur unga tvingas in i gängkrig i förorterna, mental ohälsa, skrivbordskrigare och att sälja ut välfärden – och det är som sig bör med andra ord. För Bödel känns så härligt genuina i sin vrede över sakernas tillstånd att det inte går annat än att bli överväldigad av deras musikaliska attack mot det system som råder.
Gillar du crustpunk sedan innan så har du koll på det här bandet. Alla ni andra – kasta er över denna pärla till platta. Ett soundtrack som samtiden förtjänar.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: 1868 – Sommar Vid Vinterviken ARTIST: Riket VALD AV: Amelie
Martin: En mycket sympatisk produktion gör att jag upplever denna dänga som inte speciellt plågsam. Mest gillar jag sticket med det ack så korta men naggande solot som jag uppskattar skarpt. Resten av låten är ju trevlig, men det fastnar liksom inte. Ljummet. Robert: Satans. Jävlar. Helvete. Det är ungefär det som sitter kvar efter att RIKETS dänga som hämtar titel från den ödesdigra och fatala explosionen i Nobels fabriker den där sommaren i Vinterviken 1868. Borde vara hett som krut kan man tänka, men icket! Istället skvalpar det runt lite i mellantempo och är trevligt för stunden för att sedan blekna bort. Utom då just svordomarna då… Fredrik S: Köttigt och välproducerat riffande, med skapligt tryck rakt igenom. Överlag lite för ”safe” och för stadigt förankrat i mellantempo, men slutklämmen svänger rätt fint. Inte bara för den kärnfulla prosan, ”satans jävla helvete”, utan även i övrigt med trivsamma dubbelkaggar som grundplåt. Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet.
LÅT: Show Mercy ARTIST: Non Est Deus VALD AV: Fredrik S
Amelie: Detta är någon slags övermelodisk black metal med allsångsvänlig refräng. Inte helt oävet, det kan duga gott som bakgrundsmusik, men inget som riktigt berör eller fastnar nånstans heller. Lite för lättuggat. Värmande men svalnar mot ljummet efter ett antal lyssningar. Martin: Väldigt lättsmält black metal. Jag vet inte om det här är min kopp te. Redan vid tredje lyssningen har jag tröttnat, och då framför allt den extremt tjatiga refrängen som bandet har satt en extrem tilltro till, för satan vad de vevar den. Det talade mellanspelet hjälper inte låten heller. Nä, det är iskallt för mig detta. Robert: In genom ena örat – ut genom andra! Visst visst, det är inte dåligt i sig, men det är ointressant och efter tre-fyra varv pillar jag jag gärna på ”skip”-knappen. Kallt!
LÅT: Where The Sunrise Is Felt ARTIST: Enshine VALD AV: Martin
Robert: Mys-goth! Det är lite för utdraget kanske, men det är snyggt och med en fin och passande produktion. Starkaste kortet i en sval januariomgång Hot or Not, och ett band jag får lov att kika mer på! Amelie: Svensk-franska Enshine har just släppt sitt tredje album. Jag måste erkänna att bandet är helt nytt för mig men det utgör en riktigt trevlig bekantskap. Aktuell låt innehåller en hel del fina stunder men är kanske lite enahanda i sitt långa format. Avger inte direkt nån hetta men värmer ändå gôtt. Fredrik S: Stämningsfull och elegant, där krispigt svala, mollklingande harmonier och stora pukor väller fram likt en trögflytande, ispackad flod. Över loppet av de dryga sex minuterna hinner jag komma på mig själv med att sakna en tempoväxling upp någonstans; hade detta nummer utrustats med ett eller två kortare rens-partier med lite blastbeats, hade det varit en genuint stark låt. Nu stannar det vid ytterligare en upprepning: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet. (Dock med några grader tillgodo på övriga spår i startfältet, måste jag välja en vinnare blir det denna.)
LÅT: Domare och Bödel ARTIST: Bödel
VALD AV: Robert
Fredrik S: Punk brukar ofta handla mer om budskapet än om finess i leveransen. Jag förmodar att detsamma gäller här, men det hade så klart varit trevligt att kunna urskilja åtminstone något mer ord än de tre i låttiteln. Tyvärr så går nu inte detta, vilket är en försvårande omständighet. I övrigt är energin fin, det är fullt ställ med ångestladdad desperation helt i enlighet med hur old school-punk ska svinga. Jag upprepar mig: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet. Amelie: Uppfriskande kort, friskt och aggressivt är Bödels kommentarer till dagsläget. Efter att ha lyssnat även på bandet album som kom 2024, ”Välkommen till avrättningen”, inser jag att bandets musik lyssnar man bäst på en bit i taget. Typ 90 sekunder som i denna låt som har bäst tryck och hetta i hela månadens fält! Martin: Inte svårt att gilla detta. Okonstlat och stringent mangel. En härligt desperat sångleverans av Leya som är det som gör att det här bandet sticker ut på ett fint sätt. Inte stekhett men sympatiskt varmt.
ARTIST: Bödel