Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: 1868 – Sommar Vid Vinterviken
ARTIST: Riket
VALD AV: Amelie
Martin: En mycket sympatisk produktion gör att jag upplever denna dänga som inte speciellt plågsam. Mest gillar jag sticket med det ack så korta men naggande solot som jag uppskattar skarpt. Resten av låten är ju trevlig, men det fastnar liksom inte. Ljummet.
Robert: Satans. Jävlar. Helvete. Det är ungefär det som sitter kvar efter att RIKETS dänga som hämtar titel från den ödesdigra och fatala explosionen i Nobels fabriker den där sommaren i Vinterviken 1868. Borde vara hett som krut kan man tänka, men icket! Istället skvalpar det runt lite i mellantempo och är trevligt för stunden för att sedan blekna bort. Utom då just svordomarna då…
Fredrik S: Köttigt och välproducerat riffande, med skapligt tryck rakt igenom. Överlag lite för ”safe” och för stadigt förankrat i mellantempo, men slutklämmen svänger rätt fint. Inte bara för den kärnfulla prosan, ”satans jävla helvete”, utan även i övrigt med trivsamma dubbelkaggar som grundplåt. Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet.
LÅT: Show Mercy
ARTIST: Non Est Deus
VALD AV: Fredrik S
Amelie: Detta är någon slags övermelodisk black metal med allsångsvänlig refräng. Inte helt oävet, det kan duga gott som bakgrundsmusik, men inget som riktigt berör eller fastnar nånstans heller. Lite för lättuggat. Värmande men svalnar mot ljummet efter ett antal lyssningar.
Martin: Väldigt lättsmält black metal. Jag vet inte om det här är min kopp te. Redan vid tredje lyssningen har jag tröttnat, och då framför allt den extremt tjatiga refrängen som bandet har satt en extrem tilltro till, för satan vad de vevar den. Det talade mellanspelet hjälper inte låten heller. Nä, det är iskallt för mig detta.
Robert: In genom ena örat – ut genom andra! Visst visst, det är inte dåligt i sig, men det är ointressant och efter tre-fyra varv pillar jag jag gärna på ”skip”-knappen. Kallt!
LÅT: Where The Sunrise Is Felt
ARTIST: Enshine
VALD AV: Martin
Robert: Mys-goth! Det är lite för utdraget kanske, men det är snyggt och med en fin och passande produktion. Starkaste kortet i en sval januariomgång Hot or Not, och ett band jag får lov att kika mer på!
Amelie: Svensk-franska Enshine har just släppt sitt tredje album. Jag måste erkänna att bandet är helt nytt för mig men det utgör en riktigt trevlig bekantskap. Aktuell låt innehåller en hel del fina stunder men är kanske lite enahanda i sitt långa format. Avger inte direkt nån hetta men värmer ändå gôtt.
Fredrik S: Stämningsfull och elegant, där krispigt svala, mollklingande harmonier och stora pukor väller fram likt en trögflytande, ispackad flod. Över loppet av de dryga sex minuterna hinner jag komma på mig själv med att sakna en tempoväxling upp någonstans; hade detta nummer utrustats med ett eller två kortare rens-partier med lite blastbeats, hade det varit en genuint stark låt. Nu stannar det vid ytterligare en upprepning: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet. (Dock med några grader tillgodo på övriga spår i startfältet, måste jag välja en vinnare blir det denna.)
LÅT: Domare och Bödel
ARTIST: Bödel
VALD AV: Robert
Fredrik S: Punk brukar ofta handla mer om budskapet än om finess i leveransen. Jag förmodar att detsamma gäller här, men det hade så klart varit trevligt att kunna urskilja åtminstone något mer ord än de tre i låttiteln. Tyvärr så går nu inte detta, vilket är en försvårande omständighet. I övrigt är energin fin, det är fullt ställ med ångestladdad desperation helt i enlighet med hur old school-punk ska svinga. Jag upprepar mig: Närmare varmt än kallt, men absolut mest ljummet.
Amelie: Uppfriskande kort, friskt och aggressivt är Bödels kommentarer till dagsläget. Efter att ha lyssnat även på bandet album som kom 2024, ”Välkommen till avrättningen”, inser jag att bandets musik lyssnar man bäst på en bit i taget. Typ 90 sekunder som i denna låt som har bäst tryck och hetta i hela månadens fält!
Martin: Inte svårt att gilla detta. Okonstlat och stringent mangel. En härligt desperat sångleverans av Leya som är det som gör att det här bandet sticker ut på ett fint sätt. Inte stekhett men sympatiskt varmt.