Etikettarkiv: Accept

Accept – Too Mean To Die

ARTIST: ACCEPT
TITEL: “Too Mean To Die”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ACCEPT är tillbaka med sitt sextonde fullängdsalbum “Too Mean To Die”, och det första vi behöver göra är kanske att etablera: är detta ACCEPT eller är det “ACCEPT”? Alltså, kan du leva  med att bandet sedan återuppväckelsen 2010 med “Blood Of The Nations” är aktiva igen, men under en något annan flagg än vad som hissades back in the days? Wolf Hoffman är såklart konstanten, men i övrigt är det nya medlemmar som gäller, mest noterbart antagligen sångaren Mark Tornillo som axlar Udos mantel och även om det i alla fall live och sammanflätat med bandets alla klassiska gamla örhängen fungerar riktigt bra så är det kanske inte samma sak. Mindre pungkulor och mera läsglasögon, liksom. Alltså: hur du ställer dig till att detta nyare ACCEPT avgör ganska mycket hur du kommer att bedöma “Too Mean To Die”.  Det är nämligen ett naturligt kapitel i det Nya Testamentet av ACCEPT, vilket innebär att det låter bra likt plattor som “Stalingrad”, “Blind Rage” och “The Rise Of Chaos“, och där någonstans vet du antagligen vad du tycker om det. Om du nu har koll på bandet sen tiderna innan, för ärligt talat? Om man inte har koll på ACCEPT för att de var det de var på 80-talet så finns nog ganska liten anledning att skaffa sig det nu. Därtill är konkurrensen om lyssnarna för hård, och utan nostalgins skimmer är inte det här bandet lika intressant.

Personligen har undertecknad ett relativt enkelt test när det gäller nya ACCEPT: närvaro. De gånger bandet träffar rätt så drar de in och jag är liksom där, lika osvikligt som att jag zoonar ut när de inte lyckas fånga mitt intresse och blir mellanmjölk. På “Too Mean To Die” samsas dessa två ytterligheter, och det bästa exemplet är antagligen när The Undertaker lyckas få mig att haja till och lyssna medan tankarna omedelbart vandrar iväg när efterföljande Sucks To Be You går igång. Självklart bjuds det på hockeykörer och episka refränger så det står härliga till, men det går inte att komma ifrån: det här är ett ojämnt album. Det är också för långt, närmare 52 minuter hade med lätthet varit möjligt att skära till under 40 för en mer kondenserad upplevelse. Allra bäst är man i spåren Zombie Apocalypse, powerballaden The Best Is Yet To Come och How Do We Sleep. Allra sämst är man i Not My Problem, meningslösa och instrumentala Samson And Delilah samt Sucks To Be You. Höga berg och djupa dalar.

Ändå. Spela den här skivan 5-10 gånger så kommer du, precis som den här skribenten, att gå runt och nynna på refrängerna till låtar som Overnight Sensation och No Ones Master, de där som inte sticker ut. Det betyder antagligen något, kanske att ACCEPT är samma band ändå trots allt och att alla vi som envisas med att se det nya “ACCEPT” som ett eget band inte har fattat något något?

Viral – Viral

ARTIST: VIRAL
TITEL: “Viral”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Självutgiven

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Linköpings VIRAL borde bli just det: virala. Bandets självutgivna och självbetitlade debut är nämligen såväl smittande som av den kalibern att de – funnes det rättvisa i nådens år 2021 – borde få sitt evangelium digitalt spritt. Larri Malinen & Marcus Broggren (gitarr), Christian Ståhl (bas), Albin Forsell (sång) och Linus Melchiorsen (trummor) är inte nyskapande alls, men det behövs inte. Capricciosa är inte nyskapande heller men lika gott ändå, och just så känns bandets klassiska och spelglada heavy metal. Man får ett leende på läpparna och lite förväntansfull saliv i mungipan helt enkelt.

Musikaliskt rör vi oss i landskap som touchar gamla ACCEPT, IRON MAIDEN och kanske till och med RUNNING WILD. Ett band som RIOT känns inte fel i referensramarna, och du som letar musik med en gnutta “hockeykörer” i kombination med dubbeltramp och läckra riff har faktiskt lite av en fest framför dig. Låtar som Scarred, Machine, Gonna Lose It eller Selo’s Tale platsar på vilken spellista som helst av den sorten men det är ändå inte inte det som imponerar mest.

“Viral” är ca 40 minuter lång, och jag kan faktiskt inte finna en enda svag låt på skivan. Helheten är det som verkligen står ut och imponerar, och söker du en ny “knyta näven i luften”-skiva att trotsa vardagen till så är den här nu, och den kommer från VIRAL!

Accept – The Rise Of Chaos

ARTIST: Accept
TITEL: The Rise Of Chaos
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Skrivkramp, alltså…? Så enerverande. Här sitter jag med ACCEPT i öronen, denna gigant inom metalscenen som skivdebuterade redan 1979, och släppte klassiker som “Breaker” och “Balls To The Wall” innan de flesta av er var födda, och så vill orden inte riktigt ta form på skärmen. Jag sitter och filosoferar en stund kring skrivkramp, och föreställer mig det som en fysisk varelse, ett litet, svart och hårigt monster (lite som Morran i Mumintrollen) som ränner omkring inne bland hjärnvindlingarna och äter ord och meningar innan dessa hinner ta form och fly tankarnas fängelse…

…och det är där någonstans det slår mig. Anledningen till att jag inte riktigt vill hitta ord att kommentera nya ACCEPT-släppet “The Rise Of Chaos” med, är att det egentligen inte finns så mycket att säga. Det är klassisk thrash, och det hörs att det är ACCEPT. Gitarrljudet går att spåra ända tillbaks till klassiker som t.ex. just Breaker, produktionen är oklanderlig, det finns en hel del ganska prydliga riff, och Mark Tornillo på sång är måhända inte Udo – bara Udo är Udo – men både hans stil och förmåga är klart godkända. Grejen är bara den att… tja, klorna kanske är lite för välklippta? Låtmaterialet är i ärlighetens namn en smula slätstruket.

Visst, det finns ljusglimtar. Lite långsammare Worlds Colliding är riktigt mäktig, Carry The Weight har en vacker refräng, titelspåret Rise To Chaos svänger bra, och inledande Die By The Sword är väl hyggligt trallvänlig. I övrigt andas ganska många av kvarvarande spår tyvärr, och det bär mig emot att behöva säga det, givet vilken ikonstatus ACCEPT har, utfyllnad. Det är alls inte dåligt, det är bara inte särskilt märkvärdigt.

När jag tänker på det – det kanske är fler än jag som har haft lite skrivkramp…?