Etikettarkiv: cellometal

Skivor

Apocalyptica – Shadowmaker

Lämna en kommentar

Apocalyptica - ShadowmakerARTIST: Apocalyptica
TITEL: Shadowmaker
RELEASE: 2015
BOLAG: Epic Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Finska APOCALYPTICA är ett för mig högt älskat band som släppt så mycket bra musik under åren, från starten med METALLICA- och andra covers till senare album med eget material och sitt i flera avseenden alldeles egna sound. På scen är de med sin cellometal en verkligt unik upplevelse – spelningen på Klubben i Stockholm 2007 rankar jag fortfarande som bland topp 10 av konsertupplevelser någonsin. Trots, eller på grund av, det ovan sagda ställer jag mig undrande till vart bandet musikaliskt är på väg, nu aktuella med sitt 8:de studioalbum “Shadowmaker”.

Är detta svängig rock eller är det metal? Eller är det ekvilibristiskt cellospel i möjligen alltför blandade genrer och former? Kanske lite av allt detta. Jag är inte helt bekväm med den utvecklingsväg som bandet tagit med senare utgivningar, och det största problemet heter sången. Tidigare var olika gästsångare på vissa albumspår det där lilla extra, något som förgyllde och varierade en platta. APOCALYPTICA kan tyckas på något sätt växt sig större än sitt eget bästa. Nu spekulerar jag, det erkänns, men förväntningarna på livespelningar med vokalist på scen kan vara det som har fått dem att ge efter för trycket och med detta album beslutat att ha en fast sångare, den något snutfagre Franky Perez. Det är, för att uttrycka det enkelt, ett klart misstag.

Franky Perez är ingen stor sångare. Och bara i undantagsfall gör han musiken på “Shadowmaker” rättvisa med sin röst. Jag säger inte att han inte med viss behållning kunde varit en av gästmusikerna på ett traditionsenligt APOCALYPTICA-album, men här räcker han inte till. Nu ska givetvis inte sångaren lastas för allt. Första singeln Cold Blood har mer poppigt sväng än tyngd, likaså titelspåret Shadowmaker, och när väl tyngden och groovet riktigt släpps fram, tar låten snopet slut. Hole in My Soul är inte heller rolig och har en närmast genant text med refrängrader som “I got a hole in my soul where you used to be, There’s a thorn in my heart and it’s killing me…” och på den vägen är det. Inte heller här blir det dock bättre av sångens framförande.

Det finns såklart en del att glädjas åt också på albumet, och kanske låter jag, något tjurigt, min besvikelse färga av sig även på det som är gott. Slowburn är en ljuspunkt som har likheter med det bästa på 2007 års “Worlds Collid”, den instrumentala Riot Lights är läcker och likaså instrumentala Til Death Do Us Part är verkligt intressant och mycket vacker. Cellisterna är fortfarande vansinnigt skickliga och inspirerade, och det är synd att detta inte tycks få “räcka till” längre. Bättre helhet än så här förväntar jag mig av APOCALYPTICA.

Skivor

Apocalyptica – 7th Symphony

Lämna en kommentar

Apocalyptica2010ARTIST: Apocalyptica
TITEL: 7th Symphony
RELEASE: 2010
BOLAG: Universal

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

APOCALYPTICA intensifierar i denna sin sjunde giv sitt alldeles egna koncept av cello-metal, med tyngd, finess och ytterst skickligt musicerande. Inledande At the Gates of Manala sätter standarden verkligt högt och det finns åtskilliga fler lika lysande pärlor på albumet ”7th Symphony”. Tyvärr håller dock inte riktigt alla spår lika fin standard.

Majoriteten av låtarna är instrumentala, men de svagaste spåren på skivan är ett par av låtarna med sång. Både Not Strong Enough med Brent Smith från SHINEDOWN, och framför allt Broken Pieces med sång av Lacey Mosley från FLYLEAF, är rätt banala, för att inte säga trista, historier. Mer än så förväntar jag mig vid varje tillfälle av de finska cellovirtuoserna i APOCALYPTICA. De två andra låtarna med vokalinsats hör däremot båda till de riktigt bra spåren; första singeln från albumet, End of Me, förgylls med brittiska BUSH-sångaren Gavin Rossdales röst och Bring Them to Light har förmånen att gästas av Joseph Duplantier från franska GOJIRA, vilket gör en mycket bra låt än bättre.

Bästa spåret är dock den strålande 2010 där APOCALYPTICA införskaffat förstärkning i form av SLAYER-trummisen Dave Lombardo. Det är andra gången på rad som detta fruktbara samarbete mynnar ut i ”bästa låten på plattan”-resultat; på ”Worlds Collide” lämnade Lombardo motsvarande tribut till spåret Last Hope. Man kan förledas att tro att bandets trummis Mikko Sirén därmed själv inte skulle vara alltför duktig, och det är klart att någon Dave Lombardo är han inte, men Sirén gör ett mycket gott arbete både som låtskrivare och själv bakom trummorna och, som i nämnda låtar, tillsammans med SLAYER-trummisen.

I det stora hela är ”7th Symphony” en briljant skapelse. Sedan blir det, som nämnts, vid ett par tillfällen något banalt, och jag gissar att det är ”kravet” att inte ha för få låtar med sång som gör att APOCALYPTICA tillåter dessa mindre bra spår att dra ner plattan. Just dessa två spår visar sig också ha en annan producent än övriga på albumet. Jag skulle vilja byta ut dessa båda låtar på standardutgåvan mot bonusspåren på ”Delux”-versionen av skivan, Through Paris in a Sportscar och The Shadow of Venus, så bleve det en riktig fullträff.

De svagare spåren påverkar slutresultatet och helheten, och därmed även mitt betyg av albumet, vilket annars kunde blivit ett årshögsta. Trots dessa små svagheter finns det ingen som helst anledning för APOCALYPTICA-fans, eller för all del någon hårdrockare med öppet sinne, att avstå från den njutning som åtminstone åtta tiondelar av denna sjunde symfoni erbjuder.

 

Skivor

Apocalyptica – Worlds Collide

Lämna en kommentar

Apocalyptica2007ARTIST: Apocalyptica
TITEL:Worlds Collide
RELEASE: 2007
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Finska cellobaserade hårdrockarna APOCALYPTICA släpper sitt sjätte studioalbum, “Worlds Collide”. APOCALYPTICA som koncept brukar i ena stunden, med harmoniskt cellospel, inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. APOCALYPTICA har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt APOCALYPTICA-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med METALLICA-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

“Worlds Collide” fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (SLIPKNOT/STONE SOUR) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (RAMMSTEIN) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med SLAYERs Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% APOCALYPTICA där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, APOCALYPTICAs eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte World Collide till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra APOCALYPTICA-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.